Husläkarmottagningen som ser helheten
När man blir vuxen försvinner mycket av sammanhållningen inom vården. I Uppsala har man försökt lösa detta genom att starta en husläkarmottagning inom habiliteringen, och Patric Johansson, 35, är en av de 400 personer som regelbundet besöker mottagningen.
Patric Johansson föddes två månader för tidigt och fick en grav cp-skada. Fram till sjätte klass gick han i en skola med integrerad habilitering, och mamma Birgitta minns denna period i hans liv som en av de bättre, när det gäller sammanhållningen mellan de olika professionerna inom vården.
– Man hade ett samlat grepp och det var fantastiskt. Alla, läkaren, sjukgymnasten och så vidare, jobbade mot samma mål, och kände både varandra och Patric. Det var en stor trygghet.
Men när Patric fyllde 18 och gick över till vuxenhabiliteringen upplevde Birgitta att ingen tog ansvar för helheten längre. Känslan att vara tvungen att börja om från början, just när allt har fallit på plats, var stark.
– Det var som att bli utslängd i universum.
På den vanliga vårdcentralen har de känt att det varken finns tid eller kunskap för att möta Patric. Dessutom måste man alltid dra hela historien om och om igen.
– Det är olika läkare varje gång och på de 20 minuter man har hinner man aldrig berätta allt. Dessutom är det trångt, man kommer knappt in med rullstolen och det finns ingen lift. Jag upplever också att många läkare är osäkra och vet inte hur de ska bemöta Patric. Som mamma är man på helspänn hela tiden.
Så när Patric för åtta år sedan fick frågan om han ville lista sig på Habiliteringens nyöppnade husläkarmottagning var valet självklart.
– Här är det inga konstigheter. Som anhörig vet jag att Patric får bra bemötande och rätt vård. Det leder till att jag känner mig trygg och kan slappna av. Här finns tiden. Man hinner prata om allt. Här kan vi också få tips om saker som vi inte skulle kunna få hos en vanlig husläkare.
Och istället för att ringa sjukvårdsrådgivningen, som oftast inte vågar lämna några råd alls om man har en funktionsnedsättning, ringer Birgitta till Patrics kontaktsjuksköterska på husläkarmottagningen om de undrar något.
– Hon ringer alltid tillbaka och fixar recept eller en tid när han kan komma. Hon är med på nätverksmöten och läkarbesök och har helhetsbilden, hon hör och vet allt och känner Patric väl. Hon är den som kan mest förutom mig själv. Det är en stor avlastning. Om denna förmån skulle tas ifrån oss, skulle en stor trygghet i våra liv försvinna och det skulle göra oss väldigt ledsna.