Nyheter

I huvudet på en uppfinnare

Ur Tema Hjälpmedel i Föräldrakraft nr 4.
ylva dalen 700

 

I sin fasta övertygelse om att alla barn utvecklas genom lek, uppfann hon en maskin som gör att alla kan hoppa och snurra, samtidigt som bentätheten stimuleras. Drivkraften har hon fått från sin dotter Nina, som om hon överlevt, sannolikt haft ett gravt rörelsehinder. Välkommen att stifta bekantskap med Ylva Dalén – sjukgymnasten som valde att bli uppfinnare.

Ett stenkast från det populära bostadsområdet Hammarby Sjöstad ligger ett gammalt industriområde. Här hyr Stockholms innovatörskrets ut lokaler till entreprenörer.

Ylva Dalén har hyrt ett kontor här i två år, och även denna torsdag är hon på plats för att, förhoppningsvis, ta emot en ny beställning på sin uppfinning Hoppolek, maskinen som kan hoppa, snurra och vibrera, samtidigt som den stimulerar benstommen hos barn med rörelsehinder.

Idén fick hon när hon jobbade som sjukgymnast på habiliteringen. Hon såg att barnen, som föddes med helt normalt skelett, blev bensköra och fick spontana frakturer.

– Det berodde på inaktivitet, och jag tänkte att man borde kunna åtgärda det, genom att belasta skelettet så att bentätheten ökar.

Ylva hade länge känt sig kluven till de olika sjukgymnastikmetoder som fanns, där barnen skulle ”tränas”, ibland hårdhänt och ibland mer följsamt. Det fanns många gånger ingen glädje i det, och det var sjukgymnasten som skulle ”göra”, inte barnet.

Efter att ha läst specialpedagogik föll det på plats för henne.

– Att istället låta barnet göra, att respektera den inneboende kraften, lusten och nyfikenheten, och behovet av att utmana sig själv, det ville jag med­verka till.

Hon stärktes i sin tro på att det var genom leken man kunde lära. Och hon förtäckte träningen med lek.

– Det var en bra behandling, sen får folk säga att jag lekte. Det gjorde jag ju!

Två av ”hennes” pojkar på habiliteringen valde alltid ”hoppa” när hon frågade dem vad de ville göra. Så hon hoppade med dem. I famnen.

– De hade precis samma rörelsebehov som vilket barn som helst, men jag insåg att jag inte skulle orka hoppa med dem när de blev större, och jag blev äldre. Så jag frågade dem om de ville att jag skulle bygga en hoppmaskin åt dem, och deras reaktion gjorde att det kändes som att de gav mig uppdraget.

Ylva ringde ett hjälpmedelsföretag och berättade om sin idé, och fick svaret:

”Nu har du kommit på en uppfinning!”

”Va? Jag? En uppfinning?!”

Hon tog kontakt med innovationsrådgivaren Margareta Andersson-Hilstad, som tyckte mycket om hennes idé. Men hon sa också så här: ”Om du lovar att aldrig ge upp ska jag hjälpa dig. För om inte du gör detta kommer ingen annan göra det heller.”

Ylva fick ett stipendium på 70 000 kronor.

– ”Så mycket pengar!” tänkte jag och sa upp mig.  

Men pengarna räckte inte långt. Hon började leta finansiärer, vilket visade sig vara ett hårt och slitsamt jobb. Efter ett tag kom hon i kontakt med Tekniska högskolan i Stockholm som hjälpte henne att ta fram en prototyp.

Samtidigt blev hon doktorand och gjorde en studie för att säkerställa att hennes uppfinning inte kunde vara skadlig.
Hon mötte många hjälpsamma människor på vägen och kom slutligen i kontakt med uppfinnaren Nils Gawell, som hjälpte henne med konstruktionen.

Det kom att ta nästan tio år från idé till färdig produkt.
Barnen älskar sin hoppmaskin. Sam­tidigt som de har roligt får Ylva återkommande rapporter om en rad positiva effekter på deras välmående.

Men bara för att den blev färdig så säljer den inte sig själv. Ylva ser lite uppgiven ut när hon beskriver hur hon ägnar sina dagar åt att försöka få rektorer och förskolechefer att förstå hur unik och värdefull hennes uppfinning är.

– Den uppfyller läroplanens mål på många punkter, ändå verkar det som att rektorerna hellre prioriterar iPads och datorer. Men många barn har ingen glädje av det, trycka-hända måste kännas i kroppen för dem. Visst är den dyr, men är det verkligen så mycket pengar, när så många barn kan använda den under så många år? Rektorerna borde bevisa att de vill satsa på barnen och verksamheten.

Hon upplever att vissa till och med värjer sig för att Ylva kommer till förskolan eller skolan och låter barnen få prova den.

– Man vill inte störa, men vill ju bara bidra till en bättre verksamhet. Förut ringde jag direkt till specialpedagogerna, och de var positivt inställda, men de hade ju inte heller några pengar, så det ledde ändå inte till något, säger hon och skakar på huvudet. Att sälja är nog det värsta jag vet.

– Samtidigt är jag glad över alla nytänkande, entusiastiska rektorer och personal som har vågat satsa på en Hoppolek till sin skola, och att de är så nöjda med den.

På vissa ställen har föräldrar fått skolan att till sist ge med sig och köpa den. Hittills har hon sålt 21 stycken.
I Visby fick föräldrarna lokalpressen att hjälpa till.

”Andreas får inte sin Hoppolek” blev rubriken, och då blev det fart. Så hade även detta reportage kunnat rubriceras. Med namnen på alla de barn som skulle behöva en Hoppolek men vars rektorer satsar pengarna på annat.

Hon blir arg när hon hör någon säga att det är världens dyraste leksak.
– Det är som att de inte ser det seriöst. Hoppolek är en medicinteknisk produkt, enligt andra klassen. Intertek gör revision hos oss varje år och kontrollerande myndighet är Läkemedelsverket. Måste vi tänka mediciner, operationer och injektioner för att det ska vara på riktigt? Varför måste medicin vara äcklig för att den ska anses verksam??

Leklusten har hon fått med sig hem­ifrån. Hon växte upp i den lilla norrländska byn Olofsfors bruk med sina föräldrar och sju syskon.

– Pappa tyckte väldigt mycket om att ”slamsa”, att busa och vitsa med oss.

Yrkesvalet kommer också hemifrån, hennes mor var sjukgymnast och en stark förebild på många sätt, bland annat för att hon återupptog sitt yrke när det yngsta barnet började skolan, trots att hon blev ifrågasatt om hon skulle orka det ”med så många barn”.

När Ylva var elva flyttade familjen till Lidingö, en plats som hon senare lärde sig att älska. Men det började med en mindre kulturkrock.
– Jag var van vid att spela ishockey och ha roligt, inte bara stå och prata om killar, som de andra tjejerna gjorde.

Hon blev retad för sin ovanliga dialekt, och till sist gick det så långt att hon blev knuffad av en klasskompis.
– Då väntade jag på rätt tillfälle och drog till honom, så att han ramlade, och satte mig på honom. Sen var det aldrig något problem.

Självförtroendet att våga sätta emot vet hon inte var hon fått ifrån. Hennes storebror kanske, som hon ”tränat på” och som en gång kom flygande över en häck till hennes undsättning när hon grälade med en kompis.

Ylva Dalen hopp 700
– Syftet har aldrig varit att tjäna pengar, säger Ylva Dalén, som när artikeln skrevs hade sålt 21 Hoppolek.

Drivkraften då? Den vet hon precis när hon fick. Det var när hennes fjärde barn, Nina, dog i plötslig spädbarnsdöd vid två månaders ålder.
Tårarna kommer när hon försiktigt sätter ihop orden till meningar. Nina var en stor och glad och pigg tjej. Allt gick så bra.

Den dagen det hände låg hon på mage i sin vagn, som det rekommenderades på den tiden, hon var påbyltad eftersom det var kallt ute, och när Ylva böjde sig ned för att titta till henne, andades hon inte. Ambulanspersonalen frågade om de skulle försöka återuppliva henne med risk för en allvarlig hjärnskada, och Ylva och hennes man tyckte att det var självklart. Men det var för sent.

Iden stunden förlorade hon sin respekt för överhet och metoder. Hon fick en aggression, en ilska som hon tror tagit henne dit hon är idag.
– Hade inte detta hänt hade jag nog aldrig hållit på med det jag gör idag.

Ylva kan inte förstå varför barn som föds med funktionsnedsättningar ska vara ”dömda till träning”. Att vissa föräldrar ägnar all sin tid åt att hitta träning och behandling åt sitt barn ”så till den milda grad”, tycker hon är lite ledsamt, och hon tror att habiliteringen dras med i denna strävan att försöka göra barnet ”normalt”.

– Då tycker inte jag att vi respekterar barnet som det är. Om vi lägger all ork och alla resurser på funktionsnedsättningen finns risk för att vi inte hinner eller orkar med själva barnet. Fokus borde istället ligga på hur vi kan stimulera barnet att själv vilja utvecklas. Detta har ju bevisats i och med Hoppolek.

– Nu vet jag att barnen har mer inombords än de ger uttryck för, när de visar att de vill, vågar och faktiskt kan trycka på knapparna, ja, en större kick är svår att få. Och när man får ett leende, då går solen upp!

Ylva Dalen bild 700
Det är tufft att klara sig som uppfinnare, men Ylva har fått starkt stöd från kollegor, skolor och inte minst föräldrar.

Hoppolek har nu funnits två år på marknaden och Ylva har ”bara fått positiva reaktioner”. Hon har börjat spåna på en ny uppfinning, en ”schweizisk armékniv”. Idén till den fick hon för länge sen, när hon såg hur många olika hjälpmedel barnen hade.

– Vissa skolor har ett helt rum för bara hjälpmedel. Borde man inte kunna göra ett hjälpmedel som fyller alla behov av att stå, gå och sitta?

Men Ylva betonar att det måste gå att hoppa och driva den av egen kraft, för att lusten ska finnas där. Och nu vet hon också vad det innebär. Att det kanske tar tio år från idé till säljbar produkt.

Hon är tacksam för allt stöd hon fått genom åren, från kollegor, skolpersonal och inte minst alla föräldrar. Och för att hon haft en stöttande familj som gjort det möjligt.

– Om 100 barn har fått tillgång till Hoppolek så jag kan känna mig ganska nöjd. Jag tänker inte överge projektet, men jag hoppas att någon snart vill ta över så att jag slipper vara draglok. Ibland känner jag mig som en isbrytare. Men när man möter ett helt isberg måste man hitta vägar runt.

Det har tagit på krafterna. Men också gett mycket. Orken får hon från barnen själva.

– Om de mår bättre, kanske slipper frakturer och lunginflammationer, och har tränat medan de har roligt, så har det absolut varit värt det. Att barnen uppfattar Hoppolek som en leksak är bara bonus. Vi vet att det är ett träningsredskap, för både kropp och själ.

Syftet har aldrig varit att tjäna pengar och bara två gånger har hon känt att hon vill ge upp. Men än så länge kämpar Ylva Dalén vidare för att alla barn som inte kan hoppa och snurra av egen kraft ska få denna möjlighet.

Hennes kämpaglöd påminner om föräldrakraft. Och visst har hon just det, föräldraperspektivet, i egenskap av någon som faktiskt kunde ha blivit mamma till en flicka med en svår funktionsnedsättning.

 

Denna artikel handlar om

ANNONSER
  • Annons för STIL
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för JAG
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för HEA Medical
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för Mini Crosser X