Nyheter

I längtan somnar jag


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Krönika av Linda Forshaw

 

Jag skrev i en krönika för ett tag sedan att vi aldrig kan bli en normal familj. En av mina första funderingar när du gått bort, var just detta – är vi en normal familj nu?
Så skriver Linda Forshaw i en ny krönika, hennes första sedan sonen Tommy avled, nio år gammal.

Älskade Tommy, du har lämnat oss. Eller, som det först kändes, tagits ifrån oss. Nu väljer jag att tänka att det var dags för dig att gå bort, bortom. Jag orkar inte vara arg och vill ge dig all min uppmärksamhet och energi, inte annat.

De första dagarna förvånas jag över hur jag känner. Det är inte saknaden efter dig som är värst. Jag inser att en förbindelse blivit avklippt. Plötsligt kan jag inte längre känna in hur du mår, vad du tänker och känner.

Det abstrakta mellanmänskliga, blir plötsligt klockrent konkret och självklart. Under dina nio år hos oss har jag vetat att vi haft ett nära samspel, men jag har inte medvetet kunnat känna av det rent fysiskt och mentalt. Nu smärtar frånvaron av dig något så fruktansvärt. Plötsligt blir det som varit otydligt och osynligt så självklart existerande, förutom att det inte längre existerar.

Nu tror jag att jag förstår innnebörden av Skalle-Pers skrik: ”Du fattas mig”. Något har amputerats bort ur mitt själv.
Mardrömslika tankar och frågor surrar när jag inte längre kan kolla av hur du mår. Är du lycklig nu? Var du lycklig med oss, hos oss?

Jag vet inte om jag älskade dig mer än en mamma älskar sitt friska barn, men kanske gav du mig möjligheten att våga älska fullt ut, då allt, alltid, sattes på sin spets med dig.

Vi tvingades välja dig, vi tvingades välja medvetet att du var värd allt din kropp krävde – dina ben som inte tillät dig att springa, din hjärna som var för komplex för oss att förstå, dina stora medicinska behov, din osjälvständighet, din sömnlöshet.

Det var svårt att se dina hjälpmedel hämtas av hjälpmedelscentralen, speciellt din säng. Men inte lika svårt som jag trodde att det skulle bli. Hjälpmedlen var ju aldrig du. För att välja livet med dig tvingades vi i kontakt med dig – vackra, vackra, komplicerade du.

Jag är rädd att om jag fullt ut förstår att du gått bort så tappar jag förståndet – jag ser mig själv sitta invid väggen, bankandes pannan blodig. Hur kan en person tillåtas att upphöra? Jag bestämmer att du inte har upphört, men vet ännu inte vilken form du tagit.

Jag har aldrig upplevt sorg, den typen av sorg som jag nu bär på. Jag vaknar på morgonen med en stor smärta i bröstet och en känsla av olidlig tomhet. Veckorna går och inget förändras.

I stunden kan smärtan minskas, med en aktiv timme i trädgården, en cykeltur, två för många glas vin, en lång gråtstund med väninnan eller maken. Men sen är jag tillbaka på ruta ett, lika förbannat. Jag vill inte lära mig att leva med den här sorgen, men vad har jag för val?

Jag skrev i en krönika för ett tag sedan att vi aldrig kan bli en normal familj. En av mina första funderingar när du gått bort, var just detta – är vi en normal familj nu? Min känsla i kroppen var skräck vid tanken, jag kan inte bli normal, det går inte, jag vill inte!

Över tid har min hjärna utvecklat ett effektivt och automatiskt avcheckningssystem. Jag vet, utan att kolla vårt lager, när jag behöver beställa mer blöjor, specialmat, medicin etcetera. Jag kalkylerar och beräknar omedvetet hur många personliga assistentimmar vi har kvar, om vi kan använda några extra till helgen. Trots att detta är ett rationellt uppbyggt system, fortsätter det att fungera även om dess funktion inte längre behövs. Systemet orsakar en inre stress nu. Jag får tankar som: men hur blir det med hjärtoperationen nu, den vi haft diskussioner om i flera år? Det var ju den vi var rädda för, inte en ”liten” shuntoperation.

En förälders uppgift är att lära ut och att ge mer än hon tar, men vi står i skuld till dig.

Du har gett oss så mycket, långt mer än vad vi någonsin gav dig. Du bär på en uråldrig intelligens och kärna, långt över vår egna. En svårbegriplig och vacker intelligens, som vi fått lyckan att vara nära. Du har lärt oss så mycket. Du har visat oss att livet inte handlar om vad vi gör, utan hur vi gör det. Inte om vad vi presterar, utan om hur vi lever. Vi saknar dig så och vi vet inte hur vi ska kunna fortsätta utan dig, utan ditt skratt och din närhet.

Du har inte gått ur tiden. Utan ord har du gjort avtryck hos alla i din omgivning.
Mamma och pappa älskar dig och längtar tills vi träffas igen.

Linda Forshaw
Driver företaget Tomtom – creating beauty
www.tomtomsweden.se

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
ANNONSER
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Tidvis
  • Annons för STIL
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för Primass
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för JAG
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Unik Försäkring
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för Made for Movement