Idag mår Jonathan bra igen

Bra för alla. Mamma Ann-Marie, Jonathan och pappa Kent tycker att kontakten med Psykoterapimot­tag­ningen varit mycket positiv för hela familjen.

Familjen Adielsson berättar om hur terapin hjälpte dem

Annons

Annons för Aktivera

Annons

Annons för Labanskolan

Jonathan är en av många ungdomar som blivit retad under större delen av sin uppväxt. För tre år sedan kom familjen i kontakt med Psykote­rapi­mot­­tagningen för barn och ungdomar med funktionsnedsättning i Göteborg.
– Jag var inåtvänd och deprimerad under hela min grundskoletid. Idag mår jag bra igen, till stor del tack vare terapin, säger Jonathan.

Jonathan är en av många ungdomar som blivit retad under större delen av sin uppväxt. För tre år sedan kom familjen i kontakt med Psykote­rapi­mot­­tagningen för barn och ungdomar med funktionsnedsättning i Göteborg.

– Jag var inåtvänd och deprimerad under hela min grundskoletid. Idag mår jag bra igen, till stor del tack vare terapin, säger Jonathan.

Svårigheter med det sociala
Jonathan Adielsson föddes 1991 med en mycket ovanlig njursjukdom. Sjuk­domen gjorde att han som liten behövde tömma urinblåsan med hjälp av en kateter. Dess­utom var Jonathan ovanlig på andra sätt, han låg långt före sina klasskamrater i de flesta ämnen men hade stora svårigheter att medverka i det sociala samspelet.
– Skolan var ett fruktansvärt ställe för mig. Klasskamraterna började reta mig redan i första klass. Jag märkte dessutom inte skillnaden mellan skoj och riktig mobbning, jag tyckte att alla var dumma, berättar Jonathan.

Berättade inte om mobbingen
Jonathan berättade inte hemma att han blev retad i skolan. Han blev mer och mer deprimerad och ville ofta inte gå dit. Hans mamma Ann-Marie förstod att allt inte stod rätt till.
– När jag skulle väcka Jonathan på morgonen tänkte jag ”Hur blir denna dag?”. Jag märkte direkt när det var en dålig dag, och när jag skjutsade honom till skolan steg paniken i hans ögon ju närmare vi kom, berättar Ann-Marie.
När detta hände vände Ann-Marie bilen direkt och när de kom hem pustade Jonathan ut.
– Mamma skyddade mig, kanske ibland lite för mycket, men jag behövde någon som tog mitt parti. Hade det inte varit för henne vet jag inte hur det hade gått. Det kändes som att hon var den enda som stod på min sida just då, säger Jonathan.
Det blev mer och mer tydligt att Jonathan var annorlunda på flera sätt. Han var överkänslig för sinnesintryck och ville bara äta viss mat, men han låg också långt före sina klasskamrater i de flesta ämnen. I femman och sexan gick han till och med runt och hjälpte sina skolkamrater på lektionerna. Många runt omkring hade åsikter om Jonathan, om varför han var speciell, varför han inte åt eller varför han inte ville gå till skolan. Mamma Ann-Marie fick många välmenande kommentarer.

Överbeskyddande
– De tyckte att jag var överbeskyddande. Någon sa ”Han äter nog till slut om du bara ställer fram en annan sorts mat” eller ”Du ger dig för lätt, du måste se till att få iväg pojken till skolan”. Jag hade hela tiden njursjukdomen i tankarna och trodde att matproblemen hängde ihop med den. Jag vet att jag tänkte att om det är så att jag överbeskyddar honom så behöver han nog det, säger Ann-Marie.
När Jonathan började sjuan kom han till en annan skola och trodde att skolkamraterna skulle ha mognat och sluta retas, men det var precis tvärtom.
– Här var de ännu värre och dessutom ännu större, men det var lite roligare på lektionerna så jag gick i alla fall i skolan nästan hela sjuan. Men efter halva åttan fick det vara nog, då slutade jag gå till skolan helt, säger Jonathan.
Familjen fick en remiss till BUP, men i den första utredningen hamnade Jonat­han precis under strecket för att få en diagnos. Familjen blev hemskickad med ett recept på den antidepressiva medicinen Zoloft, men Jonathan tyckte inte om den och slutade ganska fort. Familjen krävde en ny utredning, och den här gången passerade Jonathan nålsögat med en hårsmån. Resul­tatet visade att han hade en mild variant av Aspergers syndrom. Läkarna avrådde föräldrarna att berätta detta för Jonathan, de sa ”oroa honom inte i onödan”.

Berättade till slut
– Till slut berättade mamma och pappa i alla fall. Jag kände mig lättad när jag fick veta, även om jag ogillar att bli placerad i ett fack. Det finns ju trots allt fler saker i livet som har gjort mig till den jag är, säger Jonathan.
Under den här perioden ville Jonat­han helst vara ifred och spela dataspel eller läsa. Innan familjen hade internetuppkoppling åkte han också mycket till ett internetkafé och spelade spel med andra över hela världen, vilket var ett socialt sammanhang som han uppskattade.
Habiliteringen kallade familjen till ett möte för att se om det gick att hjälpa Jonathan att återvända till skolan.
– De gav mig ett schema som var speciellt framtaget för personer med Aspergers syndrom, där de hade lagt in promenader, vilka tider jag skulle äta, när jag skulle plugga och när jag skulle spela dator. För mig hade schemat motsatt effekt, jag kände mig helt låst av det, säger Jonathan.

Fick hemundervisning
Så fick Jonathan istället hemundervisning och kunde få slutbetyg tack vare en mycket engagerad lärare som inte bara var duktig pedagog utan även en bra mentor. Familjen fick ungefär samtidigt också höra talas om Psykoterapi­mot­tagningen, och där träffade Jonathan psykologen Jessica Johansson.
– Jessica var väldigt bra att prata med, hon hade inga förutfattade meningar varken om mig eller min diagnos. Det var underbart. Vi kunde prata om andra saker också, inte bara mina problem. Hon har varit min fasta punkt under de senaste åren, säger Jonathan.
Vid flera tillfällen på Psykoterapi­mottagningen fick Jonathan möjlighet att konfrontera sina föräldrar.
– Vi satt allihop tillsammans, Jessica och jag, mamma, pappa och deras terapeut. Jag fick då chans att säga mitt hjärtas mening till mina föräldrar med Jessica som stöd, och det var skönt. Dessa möten ledde till att jag lärde mig att samspela bättre med mamma och pappa, och även det har varit en bra social träning för mig, säger Jonathan.

Vinden har vänt
För mamma Ann-Marie och pappa Kent har kontakten med Psykoterapi­mot­tagningen också varit mycket positiv. Jonathan är deras första gemensamma barn, och Ann-Marie berättar att det inte varit så lätt att få relationen att hålla under Jonathans uppväxt.
– Vi hade så otroligt skilda åsikter om hur vi skulle hjälpa Jonathan, och det ledde till att vi levde isär under sex år. Efter att vi kommit i kontakt med Psyko­terapimottagningen kom Kent och jag närmare varandra igen, och han flyttade tillbaka hem. Idag har det blivit högt i tak hemma, allt har kommit upp till ytan. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta i samma riktning och att Jonathan ska fortsätta må bra, säger Ann-Marie.

Terapin avslutad
I juni i år avslutades terapin på Psyko­terapimottagningen. Jonathan kände att det räckte. Idag läser han naturvetenskapliga programmet på Burgårdens lärcentrum, en liten gymnasieskola som låter honom lägga upp sina studier så att det passar honom.
– Den här skolan är jättebra. ”Vad är haken? Så här bra kan det inte vara!” tänkte jag när jag hörde talas om den. Så småningom vill jag nog läsa vidare till biomedicinsk analytiker i USA eller Kanada, men vi får se vad som händer. Det viktigaste är hur man mår, det har mamma lärt mig, säger Jonathan. +

Publicerad:
2010-12-05

Av: Anna Pella

Nyckelord:
omsorg, psykisk hälsa, vård & omsorg

Annons

Annons för Humana

Annons

Annons för Etac

Annons

Annons för Särnmark

Annons

Annons för Durewall.se