Nedräkningen har börjat till finalen i Ungdomsspelen, friidrottsfesten för Stockholms särskoleelever. Föräldrakraft har träffat Cajsa, Jesper och Hannes mitt under förberedelserna.

– Kontakta Jesper Forsman på Söder­malmsskolan. Han är en riktigt duktig idrottslärare som alltid ser till att sina elever kommer väl förberedda till de grenar de ska delta i, löd Nils Anders hänvisning när jag bad om tips på lämpliga intervjupersoner.
När jag kort därpå träffar Hannes Gradén, som är 14 år och går i en 7–9-klass, Cajsa In­ger, som är elva år och går i en 4–6-klass och idrottsläraren Jesper Forsman på Södermalmsskolan är det ännu mars månad, men vädret är nyckfullt som vore det redan april. När jag kliver in i skolans entré och ljushall vilar stadsdelens gator i sol, när jag fem minuter senare kikar ut från gymnastiksalen på skolans översta våning ser jag snöflingor stora som pingisbollar.

Ungdoms­spelens kvaltävlingar hålls kring månadsskiftet april–maj och finalen i början av juni. Och då kommer det att vara soligt och riktigt varmt. Det är i alla fall Cajsa säker på. Så var det förra året, och året före det.
– Det var varmt, och jag hade jackan på mig för att skydda mig mot solen, säger Cajsa.
Jesper bekräftar att finalerna på Stockholms stadion har varit soliga tillställningar.
– Vi har haft final på Stadion de senaste åren, och det har alltid varit varmt och riktigt somrigt, säger han.
Ungdomsspelen är öppna för alla elever som har utvecklingsstörning och kommer från skolor i Stockholm, Söder­tälje och numera även Uppsala. Kval­täv­lingar hålls på flera idrottsplatser i upptagningsområdet. Varje elev får delta i två grenar plus den avslutande lagkappen. På programmet står löpning, längdhopp och kula. Därtill finns en chans att vara med på boccia i stället för friidrott.

Cajsa har fullt klart för sig vad som är så roligt med Ungdomsspelen, förutom att det är varmt och skönt.
– Vi springer, hoppar, kastar och har lagkapp, det blir en hel dag på idrottsplatsen, säger hon.
Cajsa ska hoppa längdhopp och vara med på lagkappen. Hannes ska springa 100 meter och stöta kula.
Jag förklarar för Cajsa och Hannes att deras lärare fått goda vitsord från andra vuxna, att han lär vara en riktigt duktig idrottslärare. De håller med. Jag ber dem motivera sina svar.
Cajsa tycker om Jespers sätt att leda idrottslektionerna, speciellt tycker hon om uppvärmningen. Eleverna får turas om att hjälpa till att leda den.
– Han bestämmer vilka som ska hjälpa honom, nästa gång är det min tur. Det är kul att vara hjälplärare, säger Cajsa och tittar mot Jesper som förvånat noterar att Cajsa minsann har bättre koll på turordningen än han själv.
Uppvärmningen följer samma mönster från gång till gång, så att eleverna ska känna igen sig och kunna leda en eller flera av övningarna.
– Standarduppvärmningen består av bland annat sidsteg, höga knän och att gå köttbulle, säger Jesper.
Det senare tarvar en förklaring, och Jesper ber Hannes, ”som är så rörlig”, att demonstrera, varpå Hannes hukar sig – det ser ungefär ut som att han tänkt sätta sig på golvet, men innan han når ända ner börjar han istället att gå, lågt hukad, med kraftigt böjda ben. Det ser svårt ut, men han klarar det.

Jesper försöker få idrotten att pulsera också efter skoltid, i skolans för ändamålet väl lämpade lokaler. Mellan halv fem och halv sex varje tisdag är alla elever och all personal i skolan välkomna till idrottshallen.
– Jag väljer musik, det kan vara hårdrock ibland, och vi springer i intervaller till musiken. Passet är så pass enkelt att genomföra att eleverna kan komma igång själva om jag inte skulle kunna vara där. Ungefär 6–8 vuxna brukar vara med, säger Jesper.
Jesper frågar sina elever hur man ska se ut när man springer.
Cajsa minns Jespers löpråd:
– Man ska vara glad, så att man får syre, säger hon och skrattar.
De aktiviteter som ingår som förberedelser för Ungdomsspelen är en av fyra hörnstenar i Jespers upplägg för idrott- och friluftsverksamheter för de 45 elever från sex klasser på Södermalmsskolan som han har hand om.
De tre andra händelser som Jesper planerar sina lektioner kring är Lidingö­ruset, skol-SM i friidrott i Bollnäs och månatliga friluftsdagar i naturen.
Att medverka med en eller flera elever samt assistenter på skol-SM skiljer sig en del från de övriga aktiviteterna, då den inte riktar sig till den breda gruppen, utan ett färre antal, de mest intresserade.
– Att vara med på skol-SM kostar en del, därför har vi sagt att den som får vara med där måste vara motiverad, och det har fungerat, säger Jesper.

Friluftsdagen, som ordnas en gång i månaden, fyller också en viktig funktion.
– Nyligen var vi vid Rudans friluftsgård, där finns en runda på ett par kilometer, för de här barnen är det rätt långt. Jag åkte dit tidigt, och när eleverna kom tillbaka från promenaden stod jag där och bjöd på varm saft och frukt. Jag tror att det var uppskattat, säger han.
Friluftsdagarna ordnar Jesper tillsammans med musik- och slöjdlärarna. Dagarna kan bestå av många olika aktiviteter och ger erfarenheter som inte ­utan vidare går att vinna i en idrottshall.
– De får även lära sig att klä sig efter väderlek. De äldre eleverna ska ibland för­söka vara lite kaxiga, men de får lära sig vad rätt klädsel är, säger Jesper.
Självklart spelar eleverna boll också. Cajsa tycker om att ha lekar och boll­övningar, säger hon och tittar på Hannes och manar med bestämd ton:
– Berätta något du också!
Och det gör Hannes gärna.
– Jag tycker om handboll, och basket, säger han.
Snart kommer det fram att han även spelar fotboll, i Hammarby IF. Runt handlederna har han svettband med Hammarbymärken.
– Jag spelar höger mittfältare, som Ronaldo, säger Hannes.
Därefter rabblar han många namn på klubbar. Jag känner igen en del av dem från Allsvenskan, men förstår att han är mer uppdaterad än jag inom området.

Jesper känner till svårigheterna, inte minst i Stockholmsområdet, med att ge elever en chans att fortsätta friidrotta utan­för skolan.
– Vi hade en tjej för några år sedan som var med på skol-SM, hon försökte fortsätta på fritiden, och fick då ett individuellt träningsprogram. Men det fungerade inte. Det krävs ofta, för att ungdomar ska fortsätta, att de har möjlighet att träna med andra. Det kan vara svårt att få ihop det för föräldrarna att komma ut till träningar. Men det är synd, för barn i den här gruppen är det även en social träning att vara med i en idrottsföre­ning, säger han.

Jesper påpekar vikten av att föräldrar kan och orkar ta sig tid. Och att det till stora delar påminner om hur det är för föräldrar till barn utan uppenbara funktionsnedsättningar.
– Mycket ligger på föräldrarna, det råder brist på ledare för handikappade, men så är det även inom idrotter för andra. För att få in sina barn i en idrott krävs det ofta att föräldrar går in som ledare. Det gäller även inom handikapp­idrotten, säger Jesper.
Kan det vara så att de här föräldrarna ofta redan är mer ansträngda än andra föräldrar?
– Ja, jag tror det, säger han.

När Ungdomsspelen rullar igång lär dock ingen oroa sig för annat än hur det går för sina kompisar, sin klass och sin skola.
– Eftersom det är många grenar blir det många medaljer, och vi får höra skolans namn många gånger, säger Jesper som snart ska vara ledig från jobbet för att vara med sina barn.
– Jag ska vara föräldraledig, men har lovat att komma ut till Ungdomsspelen. Jag tar Astrid på ryggen. Det blir kul, säger han.

Slöjdläraren som blev idrottslärare

”Det är skapandet som förenar de två, man bygger något praktiskt”, säger Jesper Forsman.
Jesper Forsman från Svanabyn i Doro­tea, Norrland, kom till Stockholm och Södermalmsskolan som slöjdlärare. Men eftersom han även hade läst till idrotts­lärare fick han snart en ny roll på skolan.
– De behövde en idrottslärare här, och jag tänkte att det kunde passa mig.
Att Nils Ander tänkte på just honom när Föräldrakraft bad om lämplig lärare att intervjua om Ungdomsspelen, vill han helst skämta bort.
– Det har nog att göra med att jag bjuder honom och de andra arrangörerna på bullar innan jag ber dem göra alla små ändringar. Om man anmäler 45 elever i två grenar var, samt en del i lagkapp, blir det alltid små ändringar som måste göras på tävlingsdagen, säger han.
Jesper förnekar dock inte att han lägger ned stor möda just på anmälningsförfarandet. Det är viktigt att få rätt elev på rätt gren.
– Det är mitt ansvar att anmäla. I vissa fall är det klasslärarens ansvar, men de kanske inte ser helheten. Eleverna kanske hamnar i grenar de inte känner sig förberedda för, säger han.

Ungdomsspelen lockar 2000 till start