Inga fler tal av politiker

Kampen för ett samhälle där alla kan delta fortsätter. För tionde året i rad arrangeras den 26 maj demonstrationen Marschen för tillgänglighet på flera orter runt om i landet. Men politikerna är inte längre välkomna att hålla tal.

För tre år sedan ställde sig regeringspartierna positiva till att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. Men först ville man utreda kostnaderna innan det skulle bli någon lag.

– Det är bara tomma ord, numera vill vi inte att politiker håller några tal under demonstrationen, det blir bara röstfiske och leder ingenstans, säger Hans Filipsson, initiativtagare och språkrör för Marschen för tillgänglighet.

– Folk börjar bli trötta på att inget händer. Argumentet att det skulle bli för kostsamt att klassa otillgänglighet som diskriminering håller inte.

Han menar att regeringen gör en grov felbedömning och ser förbi intäkterna. Personer med funktionsnedsättningar utgör en köpstark grupp i samhället som varje år handlar för 90 miljarder kronor.

– Om man sedan räknar med en persons vänner och anhöriga, stiger beloppet till 130 miljarder. När jag inte kan komma in på en restaurang på grund av att lokalen inte är tillgänglig, går företaget inte bara miste om mig utan om hela mitt sällskap. Det blir ett moment 22 när restaurangägare säger att ”men vi har inga kunder som använder rullstol”, när det ju beror på att vi inte kommer in.

Det har nu gått tio år sedan den första Marschen för tillgänglighet och Hans Filipsson tycker att det är fantastiskt att så många människor velat delta genom alla år.

När han blickar tillbaka minns han marschen från 2009 som en milstolpe.

– Det var överraskande att samtliga oppositionspartiers partiledare deltog i Stockholmsmarschen, och även politiker från alliansen. Många åhörare gick året därpå och röstade utefter det som sades. Men tyvärr införlivades inte löftena som gavs. Nu är folk trötta på att inget händer.

Marschens framgång tror Hans Filipsson ligger i den snabba beslutsgången hos arbetsgruppen. Och att man spred konceptet till andra orter.

– Vi fick större genomslag på det viset och då ökade deltagarantalet. Från början slet vi för att få med företag och organisationer medan det går automatiskt nu. I år räknar vi i Stockholm med att cirka 600 personer sluter upp.

Han är stolt och lite rörd över att marschen har blivit identitetsskapande och en symbol för att man inte låter sig kuvas. Drivkraften kommer av viljan att göra något bra för andra.

– Jag har alltid varit en människa som gillar att kämpa och argumentera för det jag tror på. Och det är en mäktig känsla att se det långa demonstrationståget ringla genom Stockholms innerstad eller att titta på bilder och filmer från andra marscher, säger Hans Filipsson.