”Inte svart – svart finns inte”

Ellen är lillasyster och hon är fem år. Hon håller mamma i handen när hon kommer. Hon ler försiktigt när vi kommer in i rummet. Hon trycker kaninen hon har i famnen hårt mot kroppen.

Hon börjar sjunga tyst in mot kaninen. ”Kaninen tycker nog mycket om sång”, säger jag, och fortsätter säga att ”den kanske tycker om andra saker också?” ”Måla”, säger Ellen.

Vi sätter oss vid bordet och hon målar ett hjärta. När hon målat färdigt tar hon ett nytt blad. ”Inte svart”, säger hon tyst för sig själv. ”Inte svart”, säger hon igen. ”Svart finns inte.”

Hon målar och hennes min är allvarsam. Hon sitter nära mig. Hon är blek. Trevande börjar hon prata.

Hon berättar om sin storasyster. Hon säger att Clara tyckte mycket om hästar. Hon berättar att de ofta var i stallet. Och så säger hon ”Clara är död”. Så säger hon igen ”inte svart, svart finns inte”.

Jag ser på henne och känner en stark önskan att kunna hjälpa. Ellen reser sig, hon rör sig försiktigt i rummet, hon rör nästan ingenting. Jag lyssnar till hennes andning och börjar prata försiktigt och tyst.

Ellen tittar på mig. Ögonlocken fladdrar oroligt. Det är tyst och stilla, så viskar hon ”Mitt hjärta är varmt när jag tänker på Clara. Och så blir det kallt”.

Hon tittar bort utåt, mot något annat. ”Hur är hjärtat när det är varmt”, frågar jag. ”Stort”, säger hon. ”Och när det är kallt?” ”Då finns det nästan inte”, viskar hon.

Jag känner mitt hjärta dunka. Jag vill hjälpa henne. Jag vill så mycket jag någonsin kan och förmår.

Novembermörkret sluter sig utanför fönstret och ett annat slags mörker sluter sig omkring oss. Ellen behöver mer ljus. Hon går till lekskåpet. Hon hittar de tama djuren.

Hon plockar upp ett får. Tittar på de små kycklingarna. Mjukt plockar hon med djuren ett i taget. Hon går till sandlådan. Sätter dit en kyrka och en säng. Gör en skog med gröna träd.
 

Ellen sätter sig och ritar igen. Ritar med de allra ljusaste färger. Det är fyra månader efter Claras död. Det är sent i november, och Clara dog i juli, mitt i sommaren.

Ellen har varit mycket för sig själv. Mamma och pappa säger att hon är så tyst. Att de vet så lite om vad hon tänker. Ellen målar sakta och eftertänksamt.

Omsorgsfullt färglägger hon en grön gräsmatta. Ritar fyra röda blommor. Fyra fåglar, en sol, en måne och många stjärnor. ”Den blomman och den fågeln är till Clara”, säger hon och pekar.

Så säger hon inget mer, hon tittar på bilden. Inte heller jag säger någonting. ”Clara tyckte om blommor”, säger hon. ”Och hästar. Jag ritar en häst till henne, här under stjärnorna.”

Det är stilla i rummet. Ellen ser sig omkring, stryker sig lite över pannan. Går till lekskåpet och hämtar en docka. Varsamt, mycket varsamt lägger hon den i docksängen och lägger ett täcke på dockan.