”Jag har frihet att göra sånt som jag vill, det är på mina villkor”

Anna Starck är 34 år. Hon har haft assistans ända sedan reformen kom 1994. Då var hon 20 år och assistenterna var äldre personer som jobbat i hemtjänsten.
– Det var inte så kul, säger hon. Men reformen är bra!

Anna har en medfödd ovanlig sjukdom. Trots omfattande utredningar har man ej kunnat fastställa någon diagnos.
– Det är på gott och ont, säger hon. Jag är den jag är och har de behov av stöd som jag har och jag har alltid tillhört LSS-kretsen.
Hon arbetar som informatör inom handikapp­idrotten och är ofta ute och föreläser. Bland annat talar hon då om livet med assistans.
– Mina föräldrar har alltid strävat efter att jag ska bli så självständig som möjligt. Jag var ju ganska vuxen när jag fick assistans och jag har alltid vetat hur jag vill ha det. Det är jag som bestämmer vem som släpps in i mitt hem.

En assistent är så mycket mer än en assistent, menar Anna.
– En vän, en kollega, en person som förstår mig. Personkemin ska stämma, inte bara med mig utan även med mina föräldrar och med mina vänner. Det är nog lika svårt för en assistent att hitta rätt kund att jobba med som det är för kunden att hitta rätt assistent. Det är verkligen individuellt.
Anna är en aktiv person. Hon tävlar i rullstolsdans. Hon har hoppat fallskärm och rest till Malaysia. Hon antar gärna utmaningar.

Resan till Malaysia var ett äventyr som hon aldrig kommer att glömma. Efter­som hon har  svårt att sitta i en manuell rullstol har hon dragit sig för att åka utom­lands. I somras kom hon i kontakt med ett resebolag som har specialiserat sig på personer med funktionshinder. Anna åkte till Malaysia och hade sin mobil med, som en test. Det fick bära eller brista. Men både Anna och permobilen kom dit och hem välbehållna.

Fallskärmshoppet var en present från en grupp föräldrar som hon föreläst för. Anna fick frågan om hon hade någon dröm och svarade att det var att få hoppa fallskärm. En av föräldrarna råkade vara fallskärmsjägare och han såg till att drömmen blev verklighet.
– Det var ett äventyr utan dess like! Jag har bara gjort det en gång. Fast jag kan tänka mig att göra om det.
När rätten till assistans kom öppnade sig en ny värld för Anna. Och vartefter som tiden går utvecklas assistansen.
– Jag har haft assistans via kommunen men för fyra år sedan bytte jag till en annan assistansanordnare som ger mig större flexibilitet. Jag bestämmer själv vilken nivå jag vill ligga på och hur jag vill ha min assistans.

Annas assistansgrupp är stabil, det är ingen stor personalomsättning.
– Vi har en ärlig konversation i min grupp. Jag kommer hela tiden först, assistenten är ett steg bakom. Vi har den dealen att när jag ska ut på saker, talar jag i förväg om för mina assistenter hur jag vill att det ska gå till. Det är på mina villkor.
– Att leva med assistans har väl den baksidan att man aldrig riktigt får vara sig själv. Men frihet har jag att göra sånt som jag vill!