”Jag har hittat min nyckel till frihet”

- Många hjälpte mig utan att de visste om vilka problem jag hade, säger Ludwig Persson. Foto: Valter Bengtsson.

Ur Tema Arbete i Föräldrakraft nr 5, 2014.

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

En bra utbildning och ett stort socialt nätverk. Det hoppas Ludwig Persson, 25 år, ska ge honom frihet att stå på egna ben. Men vägen dit har varit allt annat än rak.

En bra utbildning och ett stort socialt nätverk. Det hoppas Ludwig Persson, 25 år, ska ge honom frihet att stå på egna ben. Men vägen dit har varit allt annat än rak.

För ett år sedan såg det dystert ut. Ludwig förlorade jobbet på Upplands idrottsförbund, sedan lönebidraget försämrats. Nu har han ett annat jobb på Uppsalas handikappidrottsförbund, också det med lönebidrag. Och han har dessutom påbörjat en tre-årig förskollärarutbildning.

Det händer mycket i Ludwigs liv i höst. Nyligen flyttade han hemifrån till egen lägenhet, berättar han när vi träffas vid SEB USIF Arena, dit han kört i den egna bilen som anpassats med handreglage.

– Min nyckel till frihet, säger han med ett leende och berättar stolt att den lilla Hyundai-bilen kan inrymma dubbla rullstolar, golfbag, tennisutrustning och ett par passagerare, allt på en gång.

Här vid arenan hänger han ofta. Ibland för att spela rullstolstennis, ibland för att hålla i tennis­lekar för barn. Men också för att plugga eller bara fika i thairestaurangen.

– Jag har blivit så väl omhändertagen här, så här lever jag mitt liv, mer eller mindre, skrattar Ludwig som har tennistränarjobb som ett av målen i livet.
Idrottsintresset kom ganska sent för Ludwig. Det var först i 17-årsåldern som han började sporta på allvar.

– Det bara blev så. Alla pratade om allt jag inte kunde göra så jag letade efter saker att kunna göra. Det blev golf och rullstolsinnebandy. Och sedan två år rullstolstennis så intensivt att det nu är aktuellt att börja tävla.

Film och tv-serier är ett annat intresse, som verkligen går på djupet.

– Man kan säga att det är tack vare en film jag lever, säger Ludwig spontant och berättar sedan om den svåraste perioden i sitt liv, runt tioårsåldern.

– Jag ”gick in i väggen” när jag fick en lillebror. Jag upplevde att jag blev ”ersatt”, för det var så mycket som jag inte kunde göra på grund av min cp-skada. Min lillebror kom som ett bevis på att jag inte räckte till. Under flera år hade jag självmordstankar. Jag var för rädd för att ta livet av mig, men varje natt funderade jag på hur jag ville dö.

– Min räddning blev att jag såg Star Wars och började se mitt liv på ett mer spirituellt sätt, och mindre kroppsligt. Det gav mig ett nytt perspektiv på hur jag kan leva mitt liv – det är min mentala inställning som avgör vad jag klarar.

Viktigt stöd fick Ludwig även av föräldrar, lärare och assistenter på skolan.

– Många hjälpte mig utan att de visste om vilka problem jag hade. Jag har alltid haft vuxna att prata med, men inte ens mina föräldrar förstod hur destruktiva tankar jag hade.
 


– Tennisklubben har varit min fristad, säger Ludwig som nu vill vara en resurs för andra.
 

Assistenter hade Ludwig under nästan hela skolgången.

– Det var alltid någon som såg vad jag hade för mig. Man kan säga att jag hade ”livvakt” även om de inte visste om det. Många gånger var det jobbigt att alltid ha ögon på sig, men det kan ha räddat mig från väldigt svåra situationer.

Idag är Ludwig själv väldigt intresserad av andra människor och särskilt barns utveckling.

– Att jag vill jobba med människor och hjälpa andra att utvecklas till den person de vill vara bottnar nog i mina egna erfarenheter.  

Man riskerar att bli avtrubbad när man lever med funktionsnedsättning, menar Ludwig.

– Man möter många konstiga föreställningar om hur man ska leva sitt liv. Man kan få ägna veckor åt att övertyga en handläggare på Arbetsförmed­lin­gen om att jag kan jobba heltid om jag får rätt för­utsättningar.

– Jag vill leva mitt liv fullt ut. Jag behöver pengar. Då behöver jag jobba så mycket som möjligt. Men jag kan bli tvungen att lägga massor av energi på att överbevisa en handläggare som tycker att jag ska jobba halvtid. Det finns så många instanser att fastna i.

Ludwig har förlorat förtroendet för Arbetsför­med­­lingen. Han har flera exempel på hur förmedlingen har missat möjligheter och misskött information. Det har lett till att jobb förlorats och att praktikplatser blivit misslyckade.

– Jag kan mer om regelverken än handläggarna. En gång ledsnade jag och sa att ”det är kanske här jag ska jobba, för det är uppenbarligen jag som vet hur ni borde jobba”, säger Ludwig.

Nu hoppas han slippa strida mer. Han vill skaffa sig en utbildning som gör att han om tre år slipper ha med Arbetsförmedlingen att göra.

Jobb har Ludwig främst hittat genom egna kontakter. Det nuvarande jobbet på Upplands handikappidrottsförbund hittade han genom att ha turen att träffa förbundets ordförande.

Jobbet har han kvar till april nästa år. Och fram till dess har han fått arbetsgivarens tillstånd att använda en del av arbetstiden för att gå på föreläsningar i förskollärarutbildningen som påbörjades i september. En utbildning han för övrigt sökte till innan han visste hur det skulle bli med jobb.

– Arbetsgivaren tycker att det är bra att jag utbildas om barn och ungdomar, det är den typen av kompetens man behöver i förbundet, säger Ludwig som är mycket nöjd med lösningen.

Och nu har även Arbetsförmedlingen, efter tvekan, accepterat upplägget utan att minska lönebidraget.

Hur det kommer att fungera i praktiken, att både jobba och studera, återstår att se.

– Jag vill testa min förmåga. Med rätt förutsättningar kan det gå. Om det inte lyckas, då väljer jag att plugga. Jag måste ha en bra utbildning i botten.

Att jobba med barn och unga låter som ett drömjobb, men helt säker på framtiden är inte Ludwig.

– Det viktigaste är att jag har ett jobb som gör att jag kan klara mig själv, stå på egna ben. Man måste ha en riktig inkomst, en egen bostad. Om jag inte skaffar en ordentlig utbildning blir jag tvingad att ha lönebidrag resten av livet. Även om jag har bra kompetens på många områden är det många jobb jag inte kan söka utan rätt utbildning. Gymnasium räcker inte.

– Att leva med lönebidrag är en kamp varje år. Man måste lägga energi på att berätta varför man måste ha lönebidrag och på att få rätt nivå på bidraget. Jag vill ha jobb för vad jag kan, inte vad jag kostar.

Just nu går det mesta Ludwigs väg. Han har många människor runt omkring sig som tror på honom.

– Inte minst här på tennisklubben, det har varit min fristad!

Tennisen är en viktig del av det nätverk som Ludwig själv skapat, tack vare att han är så utåtriktad.

– Jag är som ”apan som alla känner”, men det är värdefullt att många vet vem man är.

Många har stöttat och Ludwig vill själv vara ett stöd för andra.

– Jag hoppas vara en resurs för andra så att de också vågar vara de som de vill vara.
 

Publicerad:
2014-10-05

Av: Valter Bengtsson

Nyckelord:
arbete


ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark