”Jag jämför mig med alla andra”

Adam Engvall är ingen vanlig kille. Samtidigt är han som vilken 21-årig grabb som helst som lever för att spela bas och drömmer om att flytta till Kalifornien.

I en lummig förort till Stock­holm, där hyreshus, radhus och villor samsas med varandra bor Adam Engvall, 21 år. Han bor ensam i ett av radhusen, vilket kanske inte tillhör vanligheten i den åldern, åtminstone inte i storstadsregioner, där svårigheten för ungdomar att skaffa bostad ständigt står på agendan. Men Adam gör det. Längst ut på gaveln på en bilfri gata. Med en liten veranda och en vitmålad dörr.

Pling. Pling. Dörren öppnas automatisk från insidan. Adam stäcker fram foten och hälsar välkommen. Han vänder på rullstolen, som han styr med ena foten. Den rör sig smidigt och Adam far runt i köket och plockar fram porslin och fyller två koppar med nybryggt, härligt doftande, kaffe. Han tar fram ett mjölkpaket ur kylen och häller i mjölk.

– Jag är nog ganska självständig, men det är en ansträngande självständighet, säger han samtidigt som han drar en hårborste genom det långa, blonda håret.

Plötsligt tappar han medvetet borsten på den grå plastmattan. Han hasar ner i rullstolen och sträcker foten efter hårborsten. Efter en liten stund får han tag i den, greppar den mellan tårna och fiskar upp den för att visa hur krånglig vardagen kan vara. Trots det uppenbara krånglet har Adam idag inte särskilt mycket assistenthjälp. Hans bror arbetar delvis som assistent och hjälper till med sådant som är nödvändigt att få ett handtag med. Som till exempel att skruva i glödlampor.

Som att lära sig cykla

Även om vardagen kan vara knölig finns också möjligheter.

– När jag var 14 år upplevde jag ett magiskt ögonblick, ja faktiskt en av mina absolut viktigaste stunder. Ungefär som när barn upptäcker att de kan cykla själva, utan stödhjul och utan någon som håller i pakethållaren. Det var när jag spelade bas för första gången. Det var oerhört förverkligande. Med mina fötter kunde jag göra det andra kan göra med sina händer. Då förstod jag att det inte behöver vara något som stoppar mig.

Sedan dess lever Adam med sin musik. Han spelar på basen mellan en halvtimme och fem timmar per dag. Lekande lätt tar han ut ackorden och med tårna får han in den rätta darren på strängarna. Musiken är hans passion och inspiration och han känner sig ödmjuk inför dess kraft. Ofta spelar han hemma, men det händer att han får förfrågningar om att spela i olika sammanhang.

– För ett tag sedan spelade jag på ett releaseparty för ett album, det var en kul.

Tappar kontrollen

Självständigheten kan han tacka sin vilja, en massa jäklar anamma och sin familj för. Däremot är han skeptiskt till det generella förhållningssättet till personer med funktionsnedsättning i samhället.

– Det mesta är så krystat, vilket jag tror är ett fenomen som dykt upp i takt med att det har blivit fult att betrakta människor med funktionsnedsättning som annorlunda. I dag är människor så nyfikna att de tappar bort sig själva och förlorar kontrollen när de ser någon som avviker. Antingen tittar de väldigt mycket eller så gör de medvetet allt för att hålla blicken borta. De sliter i sina barn och viskar åt dem ”att inte titta”. Genom att säga till sina barn att inte stirra bidrar de till att barnen får en konstig inställning till personer som inte ser ut som eller beter sig som Svens­son, säger Adam upprört.

Istället menar han att barnen måste tränas i att växa upp med vetskapen om att alla är olika för att de som vuxna ska kunna hantera möten med människor som har funktionsnedsättningar, utan att tycka att det är konstigt.

Inte sällan händer det i kön på Willys eller Coop Forum att barn tittar med stora ögon på Adam. Ofta rycker Adam själv in, innan mamman eller pappan hunnit öppna munnen, och förklarar för det nyfikna barnet att ”Jag är född så här, jag ser ut så här och jag mår bra. Jag har blå ögon, medan du har bruna. Alla är olika och det är väl tur.” Mamman eller pappan brukar se lättade ut, le lite grann och situationen är desarmerad. Åtminstone på ytan.

För Adam var det ett ”förverkligande” ögonblick när han insåg att han kunde spela bas. Nu är musiken en stor del av hans liv.

Nya relationer

På insidan finns uppförsbackarna. Och för Adam är varje ny relation något som han beskriver som tortyr.

– Jag jämför mig själv med alla andra, allt annat vore diskriminering. Ändå är mina möten med andra alltid onaturliga. Jag måste alltid vara redo att ta hand om människors burdusa nyfikenhet och frågor, jag måste alltid vara väldigt på. Det tär. Det vore lättare om det vore likadant varje gång, för nu vet jag aldrig hur en främlings nyfikenhet kommer yttra sig; vissa drar grova skämt, andra vräker ur sig nonsens, några blir generade och tysta men det finns också de som är avslappnade och glada och vågar fråga saker på ett schysst sätt.

– Just som jag tycker att en relation börjar fungera så får jag höra ”jag tänker inte på ditt handikapp längre”. Nehe, och hur kan man säga det utan att tänka på handikappet?

– Det jag kan göra är att låta folk vara nyfikna och fråga, få det överstökat liksom. För det framtida samhällets skull. Men det är jobbigt och det är inget jag önskat mig. Om man är nyfiken vill jag så klart att man frågar, men jag skulle önska att ingen behövde vara nyfiken överhuvudtaget.

Självkänsla

På grund av tidigare gjorda erfarenheter säger sig Adam ha dåligt självförtroende. Relationer till tidigare flickvänner och svårigheten att träffa tjejer är en av de bidragande orsakerna.

– Jag vet att jag inte motsvarar den manliga idealbilden rent fysiskt, man jag kan bli så trött på att människor har så förutfattade meningar om vem jag är, vad jag kan och vill. Deras funderingar grundas i något hos dem själva och jag kan bara konstatera att det är som det är.

Inte tilltufsad

Till skillnad från självförtroendet har självkänslan inte blivit tilltufsad.

– Jag kan bara vara mitt bästa jag. Jag kan forma mitt liv. Jag kan vara bitter och jag kan vara glad. Alla känslor är till för att kännas.

Under intervjuns gång framkommer det, utan något som helst tvivel, att Adam är en person med många åsikter som han gärna diskuterar.  

– Om jag inte haft så lätt för att uttrycka det jag tycker och tänker hade jag säkert varit vilsen, utan styrning. Nu är jag mån om att inte vara förutsägbar och jag har bestämt mig för att inte vara det folk tror att jag är.   

Det finns många som tycker att livet behandlat dem orättvist. Det kan handla om sjukdomar, nära anhöriga som ryckts bort eller att man har förlorat sitt arbete. Adam tillhör inte en av dem. Han menar att det inte är livet som är orättvist, det är människorna som är orättvisa.

– Det är svårt nog att leva som det är, men det är människorna som gör världen. Och att leva i en värld som man inte var menad för gör att man känner sig rätt utländsk.

Hundvakt

Samtalet lider mot sitt slut och eftermiddagen är på väg att övergå till kväll. Tele­fonen ringer. Kan Adam tänka sig vara hundvakt i morgon? Jodå, det går bra.

– Jag önskar att människor skulle ha en större förståelse för personer med funktionsnedsättningar, men det kanske inte går, säger Adam filosofiskt.

– Man måste kanske helt enkelt befinna sig i samma situation som en annan människa för att kunna förstå fullt ut. Och det är ju inte så många som delar min situation.