”Jag jobbar, tränar och reser. Inget skulle fungera utan assistans”

- Gång på gång ser vi hur personer med funktionsnedsättningar inte prioriteras, skriver Emmie Barklund.

Emmie, 29, skriver öppet brev till Åsa Regnér och Magdalena Andersson

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

Emmie Barklund vill inspirera andra som sitter i rullstol att allt är möjligt. Hon har nyligen gett ut en ungdomsroman som heter Små pusselbitar. Men nu är hon orolig för nya besparingar inom assistans. Läs hennes öppna brev till Åsa Regnér.

Öppet brev till finansminister Magdalena Andersson, finansdepartementet, och Åsa Regnér, socialdepartementet.

 

Jag heter Emmie Barklund och är 29 år. Jag, som alla andra, har följt utvecklingen med LSS, denna livsviktiga reform. Givetvis blir jag mycket orolig när regeringen går ut och säger att man ska spara på assistansen. Jag hoppas det inte blir så. Jag ska förklara lite mer.

Jag har en muskelsjukdom och sitter i rullstol, samt att jag har brutit båda benen, stelopererat min rygg och har ett talfel. Jag bor själv i en lägenhet och är en av de lyckligt lottade som har ett jobb. Jag tycker jag har ett bra och aktivt liv. Jag tränar några gånger i veckan, jag simmar, jag bowlar en gång i veckan, jag skjuter luftgevär och jag åker på resor.

Ingenting av detta skulle fungera utan min assistans.

Jag läste lite om er politik på er hemsida om just funktionsnedsättning. Där står det bland annat att ”Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet”. Ni skriver också att ni socialdemokrater värnar om LSS-reformen och den personliga assistansen. Miljöpartiet är också inne på det spåret när de skriver att ”Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) måste bli tydligare så att intentionen – att alla ska ha möjlighet att delta fullt ut i samhället – inte kan dribblas bort.”

Det vi kan enas om är att LSS är en livsviktig reform. Jag kan inte nog skriva hur mycket den har betytt för mig – och säkerligen många andra – som gör att jag får frihet att leva mitt eget liv på det sätt jag vill, och att jag har kunnat flytta hemifrån och kunnat klara mig själv. För det är väl det alla vill, att kunna bestämma över sitt eget liv och leverne?

Assistansersättningen har gång på gång sänkts i förhållande till övrig kostnadsutveckling, och jag är väldigt rädd att det ska gå ut över min livsviktiga assistans. För det skulle helt enkelt inte gå. Gång på gång har vi sett hur de med funktionsnedsättning inte prioriteras. Det tycker jag är helt fel, för till syvende och sist bestämmer vi inte över vår vardag. Det gör ni som bestämmer hur assistansen ska se ut, och era beslut påverkar. Inte minst livskvalitén och friheten.

Tillgänglighet och delaktighet är mänskliga rättigheter, som det står på Miljöpartiets hemsida. Det skriver jag gärna under på flera gånger om. Men om ni skär ner på assistansen till ”de svaga” som de funktionshindrade ofta kallas, så tar ni ifrån min – och andras – frihet.

Det rimmar illa när ni har lagt så mycket tyngd på att de med funktionsnedsättningar ska kunna vara fullt delaktiga i samhället.

Med vänlig hälsning
Emmie Barklund

 

Emmie Barklund vill inspirera andra som sitter i rullstol att allt är möjligt. Hon har nyligen gett ut en bok som heter Små pusselbitar. Det är en ungdomsroman som handlar om Nina och två av hennes vänner. De ska nu ta studenten och skapa sig ett liv utanför skolan med vänskapsband, kärleksrelationer, svek, glädje och allt som hör till.

   

Publicerad:
2016-06-10

Av: Emmie Barklund

Nyckelord:
Emmie Barklund, LSS, LSS-utredningen, assistans, debatt


ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan