Rissa Seidou: Jag kände mig som en brottsling när jag sökte hjälp för mitt barn
– Man känner sig som en brottsling. Som att man ska försvara sin rätt att få hjälp åt sitt barn.
Rissa Seidou blev ansiktet utåt för kampen mot gängvåldet när hon medverkade i dokumentärserien ”Poliserna i våldsvågen” och visade upp sitt arbete med ungdomar.
Ett år som förändrade allt
För många är hon en stark förebild som står för att upprätthålla lagen. Men som mamma till yngsta sonen Rafael har hon själv fått kämpa med att få sina rättigheter.
– Att söka assistans var en djungel och jättesvårt. Trots läkarintyg fick vi kämpa och hamnade i förvaltningsrätten. Det gjorde ont i min själ att vi blev ifrågasatta på det sättet, när Rafael behöver hjälp dygnet runt. Och man måste se till helheten, vinsten av att vi som föräldrar kan fortsätta gå till jobbet och bidra till samhället, säger Rissa.
Hon har tre barn, och sonen Rafael är 11 år och yngst. Redan innan födseln visste Rissa att det fanns komplikationer och läkarna hade sagt att de skulle behöva vara kvar någon vecka på sjukhuset.
– Men så fort Rafael föddes tog läkaren honom och försvann iväg. När hon kom tillbaka hade hon inte Rafael med sig. Jag minns när hon gick emot mig med tunga steg. Du förstår, den känslan. Och så säger hon att det var mycket värre än vad vi hade trott och att vi skulle behöva vara kvar ett år. Jag trodde hon skämtade, han såg ju frisk ut?
”Hela min värld raserades”
Rafael hade fötts med en ovanlig diagnos, Vacterl-associationen och Rissa kom att spendera hela hans första år på sjukhus där han gick igenom flertalet operationer för att rädda hans liv.
– En lunga hade kollapsat och det var problem med allt, hjärta, tarmar, njurar. Och han saknar en strupe. Hela min värld raserades. Jag skulle ju bara in och föda mitt tredje barn och sen skulle jag gå tillbaka till det normala med jobb och vardag. Jag hade svårt att ta in allt och jag kunde inte känna någon glädje alls. Varför hade jag fått ett sjukt barn?
Hon beskriver en hård kamp med sina känslor där hon la skuld på sig själv och hamnade i ett katastrofläge där det inte fanns plats för framtidstro.
– Jag är en väldigt rak person som menar att man måste prata öppet om sina känslor. Så vill jag inspirera andra. Och jag kände att jag bara ville lämna honom på sjukhuset och dra därifrån. Jag sa till och med till läkaren, kan ni inte bara ta honom?
– Det var så många frågor. Vad händer om någon operation inte går bra, ska man återuppleva honom då? Det är frågor man inte ska behöva ha som nybliven förälder, men så hade vi det, säger Rissa.
Lång tid för att komma nära
Den helt nya situationen gjorde att det tog längre tid för Rissa att lära känna sitt eget barn och komma honom nära. Kanske eftersom hon inte kunde veta om han skulle överleva, och också att livet skulle bli så pass annorlunda. Då visste hon inte än att Rafael också skulle kämpa med add, autism och en intellektuell funktionsnedsättning.
Hon hade själv en ganska strikt uppfostran och beskriver sig inte som en mamma som älskar lekparker och pulkabackar. Hon gillar att läsa, rita och hjälpa sina barn med läxor.
– Ja, det kommer nog från min egen barndom. Jag minns inte att mina föräldrar var med mig i lekparker när jag var liten. Men Rafael har lärt mig otroligt mycket, han har lärt mig tålamod och gett mig perspektiv. Framför allt har han lärt mig att uppskatta livet. Vi delar inte samma intressen alls, men alla hans intressen har blivit mina eftersom jag ser hur lycklig han blir, skrattar Rissa.
Ett annat perspektiv
Rafael är en sprallig och glad kille med stort intresse för djur, tåg och bussar.
– Han älskar att titta på tåg. Jag tycker det är skittråkigt. Men han står på perrongen och blir skitglad när tåget kommer och tar bilder. Han är väldigt social och pratar med konduktörerna och sen kan han prata i timmar och berätta för mig om detaljer med olika tåg. Och vi har åkt buss till Arlanda fram och tillbaka bara för att det gör honom så glad. Och när vi inte prata om tåg, så berättar roliga detaljer om djur jag inte ens visste fanns. Det ger en perspektiv på livet, berättar Rissa.
Vill rädda andra familjer
När Rafael kom in i hennes liv fick hon snart ett ännu större engagemang för sitt jobb och ungdomar. Hon hade länge arbetat brottsförebyggande, men nu fick hon en starkare känsla av att hon vill rädda barn och föräldrar i världen som kastar bort sina liv.
– Jag vill kanske egentligen inte koppla det till mitt jobb, men jag måste ju ändå göra det. Om man tittar på dagens gängkriminalitet. De flesta ungdomar som är ute och skjuter och begår brott, de saknar tillhörighet och många har inte fått hjälp med sina svårigheter. Vi behöver bli bättre på att fånga upp familjerna tidigare och ge stöd till hela familjerna, för det finns så mycket psykisk ohälsa idag. Mitt engagemang har blivit otroligt stort, jag ger till och med ut mitt privata nummer till många, så att jag kan ge dem råd på fritiden, säger Rissa.
”Ta tag i barnen”
Hon har utvecklat en större förståelse och vill förstå orsaken till varje gång då ett barn begår ett brott.
– Vad var anledningen? Är det bara fattigdom, har man verkligen gett familjen rätt stöd och har man utrett om det finns några diagnoser?
– Jag möter många mammor som inte vet hur de ska navigera i samhället. De hör av sig till mig på sociala medier och ber om hjälp hur de ska göra med sina barn. Vissa har barn med diagnoser som slår sina föräldrar och inte vet hur de ska göra. Andra hör av sig om att deras barn blivit placerade på hem. Medan andra inte får hjälp av skolan, eller vägras utredning.
– Många av våra unga som hamnar snett har svårigheter som man inte har tagit tag i, och deras föräldrar orkar inte eller vill inte be om hjälp av samhället på grund av rädsla. Jag säger till alla föräldrar att de måste vara öppna med att barnen måste utredas och att man inte får skydda dem, säger Rissa.
Rakt språk – även när det gör ont
Därför försöker hon vara en god förebild, bygga nära relationer men är också tydlig mot familjer hon möter.
– Jag tror att många har högt förtroende för mig och jag har ju själv privat erfarenhet av att försöka förstå alla system. Jag har själv känt mig ifrågasatt, och varit misstänksam.
– Men kommer en mamma till mig och säger att hennes son är missbrukare, då säger jag till henne att hon måste anmäla till Socialtjänsten. Jag tror inte att man ska linda in något, även om det kan bli brutalt. Jag säger som det är. Att det kommer bli jättesvårt, att man själv måste anmäla. Men jag märker att många ändå lyssnar och tar in, just på grund av att jag är ärlig, säger Rissa.
Rädslan för framtiden
För så här känner alla föräldrar. Man är rädd för framtiden. Och Rissa delar upplevelsen med många andra föräldrar till barn med funktionsnedsättning.
En stark rädsla för hur det ska bli i framtiden och en rädsla för att bli misstänkliggjord som mamma och bli av med hennes och Rafaels rättigheter.
– När vi sökte assistans till Rafael. Det var en hemsk tid. Vi hade läkarintyg, men trots det fick vi avslag och var tvungna att slåss i förvaltningsrätten för hans rättigheter. Det kändes som att man blir beskylld för att vara kriminell, när jag bara försvarade vår rätt att få assistans.
Assistans är ingen lyx
– I allmänhetens ögon är assistans en lyx. Men det är ingen lyx. Det är hemskt påfrestande att ha folk hemma hos sig hela tiden och man är ständigt orolig för att arbetsleda assistenterna så att det blir bra för Rafael. Assistansen är inte en lyx för oss som föräldrar, den finns ju till för att Rafael ska få ett bra liv. Det är ingen lyx och livet blir väldig annorlunda. Man delar sitt hem med andra människor och är aldrig riktigt ledig, säger Rissa.
Familjer bestraffas dubbelt
Hennes vardag är att hantera och förebygga brott. Och som polis brinner hon för att samhället ska hantera all typ av brottslighet. Men hon menar att det har blivit fel och väldigt orättvist debattklimat och LSS och den personliga assistansen.
– Det är en rättighetslagstiftning för de som behöver assistans. De som håller på med ekonomisk brottslighet, de bedriver verksamheter och de ska rättsväsendet absolut gå efter. Men assistansanvändarna, de är inga brottslingar.
– Debatten är inte rättvis, personer med funktionsnedsättning utmålas som fuskare. Vilket är helt galet. Det krävs så otroligt mycket läkarintyg och bevis för att få assistans, familjer kämpar så mycket.
– Sätt krav på tjänstemännen istället. Om jag skriver fel brott på en person, då begår jag tjänstefel. Om en läkare skulle skriva något som inte stämmer i ett intyg, då är det ju läkaren som begår tjänstefel, inte patienten. Man dubbelbestraffar familjer som behöver hjälp, systemet har blivit alldeles för krångligt för de som ska hjälpas, säger Rissa.
Oro för arbete – och fördomar
Idag har familjen fått till rutinerna någorlunda och Rafael har börjat på en skola där han får bra stöd. Hon tänker mycket på hur det ska bli för honom i framtiden.
– Vad ska han bli när han blir stor? Får han något jobb och hur kommer samhället ta emot honom. Han tänker mycket själv på varför han är som han är och vi försöker prata mycket. Jag oroar mig över vem som kommer anställa honom och jag känner också en rädsla att hans hudfärg ska göra det ännu svårare. Samhället är inte så moget som vi vill tro, säger Rissa.
Råd till föräldrar som kämpar
När jag frågar vilka råd hon har till andra föräldrar som kämpar med sin vardag och för sina barn, säger hon:
– Först och främst, hitta utrymme för att vila och återhämtning. För när du återhämtar dig, då får du tillbaka kraften att driva saker och ting. Våga ta hjälp av dina vänner och släktingar, du vinner ingenting på att försöka klara allt själv. Du får inte bli fången i din egen kropp och låta alla jobbiga känslor ta över. Sök dig till organisationer för att träffa andra och få råd och tips.
– När det kommer till kampen mot myndigheterna. Det är myndigheter som applicerar en lagstiftning, försök att inte göra det till en personlig vendetta, utan möt dem med samma professionalitet och tydlighet. Du vinner ingenting på att låta dina känslor ta över. Läs på om lagen och ta fram korrekt fakta, det vinner du på i längden, säger Rissa.
”Ge dig tid att sörja det som inte blev”
På det personliga planet vill hon trycka på att man måste ge sig själv tid att sörja det som inte blev.
– Man ska inte skämmas för att det kan vara svårt att bygga relationen till sitt barn när man hamnar i chocken av att få ett sjukt barn. Man lär sig, men det kan ta tid på grund av sorgen. Jag älskar mina barn och får så mycket glädje av dem alla tre. De har så mycket att ge. Allt kanske inte är perfekt på en gång, men allt kommer lösa sig. Du måste ha tålamod och se vad just ditt barn kan ha för extra som kan lysa upp min dag, säger Rissa Seidou.
