”Jag var en zombie”

Efter ett år och nio månader utan en hel natts sömn var Christel nära avgrunden. Så kändes det. Men efter att ha blivit avlastad med många praktiska saker tycker hon sig ha fått lite ork tillbaka. Ork att se ljust på framtiden, både för sig själv och för sin dotter Savannah.

Savannah drabbades av syrebrist när hon föddes, den där dagen i augusti för snart tre år sedan. Familjen blev kvar på sjuk­huset i två veckor innan de skickades hem med ett ”Vi väntar och ser vad som händer. De första sex månaderna handlar ändå bara om kärlek och mat”.

Men så blev det inte. Savannah skrek och skrek och skrek. Dygnet runt.

Först vid två månaders ålder konstaterade läkarna att Savannah hade epilepsi. Medicinering påbörjades, habiliteringen kopplades in, och Savannah mådde bättre.

Men hjälpen kom ändå för sent. Familjen hade redan börjat falla isär.

Snart separerade Christel och Savannahs pappa, och Christel tog Savannah med sig och flyttade hem till sin mamma. Savannah fortsatte att sova dåligt.

– Ibland var hon vaken från klockan tre på morgonen. Jag var en zombie.

På ett forum mötte hon en mamma, och en dag skrev mamman ”Nu måste jag hjälpa dig” och ringde till projektet Personlig koordinator på Bräcke Diakoni.

Och när de personliga koordinatorerna knackade på hos Christel kändes det som att ”det svarta hålet slöt sig”.

– När jag kunde slappna av och känna att jag inte var ensam, bröt jag ihop fullständigt.

Men sen vände det. Koordinatorerna kunde direkt hugga tag i diverse ”surdegar” som Christel inte haft ork att ta tag i. Och ungefär samtidigt beviljades Savannah assistans.

Christel, som hittills sovit dåligt de få timmar hon haft möjlighet, började sova bättre.

– Det snurrade inte längre av alla måsten. Jag var inte ensam. Jag hade någon att dela med.

Idag tycker hon att det är skönt att hon kan släppa så mycket.

– Koordinatorerna tar hand om sånt som tar energi. Då får jag energi och kan ta tag i andra saker som också måste göras. Och kan välja det roligaste, som igår när jag hittade en bra stol till Savannah.

De hörs en gång i veckan och stämmer av om hon behöver hjälp med något. Savannah börjar på träningsförskola om några dagar, något som Christel med koordinatorernas hjälp, kämpat för och fått igenom.

Christel och Savannah har också flyttat ifrån Christels mamma och delar just nu lägenhet med hennes bror. Inom kort hoppas hon att de via förturskön ska få en egen lägenhet.

Med sin egen erfarenhet att luta sig mot tycker Christel att de personliga koordinatorerna borde kopplas in direkt när en familj lämnar sjukhuset.

– Där skulle man ha blivit uppfångad. Allt har jag fått reda på via andra föräldrar, på forum. Det ska inte behöva vara så.

Mamma Christel önskar att de personliga koordinatorerna hade kopplats in direkt när Savannah föddes för snart tre år sedan.