”Jag vill det jag vill och vill det nu”
Att förutspå framtiden kan ingen – men att förutse sin dag eller vad man kommer hem med från affären, det kan de flesta.
Jag har kommit hem med hundar, katter, någon annans skor… utan att kunna förklara hur det gått till.
Ibland vet jag vad jag ska handla men inte vilken sort, stil, färg eller märke förrän jag är på plats i butiken.
Tapeter och möbler är bra exempel. Att inte välja efter känslan som väcks på plats skulle vara som att välja ett sidnummer i blindo och sen tvingas köpa tapeten/möbeln på den angivna sidan.
Att gå hem och ”låta saken sjunka in” har jag aldrig lyckats med eller känt mig manad att pröva på. Jag vill det jag vill, och jag vill det nu.
Men detta kan så klart ställa till det för både mig och andra, ekonomiskt och känslomässigt. Jag har uppfattats som både arrogant och nonchalant när mitt egentliga syfte har varit det motsatta. När dessa situationer uppstår smärtar det.
Men några av mina roligaste minnen och mest älskade personer har kommit till mig, ur samma impulsivitet och intensiva magkänsla.
Det var ur den känslan jag startade mitt företag, köpte min lägenhet och valde pappa till mina barn. (Den historien är för övrigt rätt rolig, om hur jag under ganska märkliga omständigheter, för andra gången, bjöd med mig själv på hans resa, till Venezuela. Jag är glad att det inte är han som skriver om mig…)
Jag är nog inte så lätt att leva med. Men jag är i alla fall en riktig fullpoängare!
I min utredning går det att läsa att jag även i vuxen ålder uppfyller:
9 av 9 kriterier på ouppmärksamhet.
9 av 9 hyperaktivitet/impulsivitet.
En 10-poängare på en 9-gradigskala, och det finns det papper på!
Papper måste man tyvärr ha, annars får man inte det stöd eller den hjälp man behöver.
Att sticka ut från mängden är inte alltid så lätt i landet lagom och lagom är nog det ord som beskriver mig sämst.
Hade jag fått stöd som barn hade jag kanske inte längre uppfyllt kriterierna för ADHD som vuxen
Hade jag fått stöd som barn hade jag kanske tillhört de som inte längre uppfyller kriterierna för ADHD som vuxen. Å andra sidan vägrar jag att identifiera mig som vare sig sjuk eller skadad, och med tanke på hur kämpigt det redan kan vara att vara jag, är jag glad att jag slapp växa upp med det inpräglat i självkänslan.
Min lilla tjej har svårt att komma till ro på kvällen, det spritter i ben och armar och jag stryker henne över ryggen och benen på ett sätt jag själv kan finna lugnande.
– Flyger det fjärilar i benen? Det är en balansgång. Jag vill inte göra mina svårigheter till deras, men jag vill ge dem ett språk, en självmedvetenhet och verktyg att ta sig fram, välmående och accepterade, i livet. Oavsett papper.
”Lägg dig på sidan och vifta på tårna, Lilla E.” Min större flicka ligger lugnt med slutna ögon (just nu).
– Var har du lärt dig det? frågar jag nyfiket.
– Det brukar fröken säga till Lotta på samlingen. Att vifta på tårna, alltså.
Jag ler och tänker på utvecklingssamtalet i höstas när Stora E lämnade bordet för att lägga sig på golvet och cykla i luften en stund.
– Ja, Stora E lyssnar bättre så, sa fröken och fortsatte prata från sitt material.
Den enda som blev besvärad var, anmärkningsvärt nog, jag.
För hon har ju rätt. Vad spelar det för roll var man lyssnar ifrån? Huvudsaken är ju att man hör!
Jag vill, vågar och väljer att tro på ett papperslöst samhälle där vi alla får plats!
