Jämför dig inte med andra

Varje onsdag möter hon över hundra tusen barn som programledare i barnprogrammet Bolibompa. Lovisa Söderberg vill vara den förebild hon själv saknade som liten.

Hon kommer ihåg första gången hon förstod att hon var annorlunda. När hennes pappa skulle hjälpa henne att stretcha frågade hon ”Hur ofta stretchar Sara?”.

– Sara var min kompis på lekis och jag trodde att hon stretchade och hade skenor som jag, när jag inte såg.

Hon minns inte om hon blev ledsen den gången. Men visst har Lovisa känt sorg över att just hon föddes med en cp–skada.

Ganska tidigt förstod hon att det mesta handlade om hur hon själv förhöll sig till sin situation. Och hon var inget ledset barn, tvärtom.

– Jag var gladast av alla. Och det smittade av sig. Jag tyckte det var härligt att leva, och var framåt och social. Jag har haft mycket tur, och alltid haft lätt att få kompisar. Jag har heller aldrig varit mobbad. Jag har alltid känt mig trygg i att kunna prata för mig om något skulle gå snett eller jag skulle behöva hjälp.

Familjen var väldigt aktiv och åkte skidor och seglade på loven. Det var aldrig tal om att det inte skulle gå på grund av Lovisas skada.

– Visst var det krångligare än för andra, men genom att få testa saker fick jag känna på hur det är att misslyckas och sen lyckas. Jag lärde mig tänka att jag skulle klara det, och då gick det ofta. Och om det inte gick, så försökte jag tänka ut varför, och om det var möjligt att göra på ett annat sätt.

Självkänslan, att duga som man är, har alltid fun­nits där. Men självförtroendet kan svikta.

– Om man möter en motgång tycker jag att man har rätt att deppa lite först. Men sen gör jag något jag är bra på istället, då kommer självförtroendet tillbaka.

När hon insåg att hon aldrig kommer bli bäst på att springa, så hittade hon något annat som hon var bra på istället.

– Jag upptäckte att jag var starkast i armbrytning och vann över alla i klassen.

Och att träna och känna sig stark är fortfarande något som ger henne självförtroende.

I stunder då hon tycker det känns motigt brukar hon tänka att alla har ”sin egen skit”.

– Jag har fel på benen, någon annan har en förälder som inte finns där, en tredje har någon nära som drabbats av cancer.

En barndomsdröm var att jobba på radio. Lovisa och hennes kompisar spelade in sportreferat, där en av dem flåsade i bakgrunden och den andra rapporterade från den iscensatta tävlingen.

Hon säger att hon nog anpassade drömmarna, att hon var realist. Och att hon fortfarande är det i viss mån.

– Man får inte ha för stora drömmar. Det är till exempel onödigt för mig att bli ledsen för att jag inte kan bestiga Kilimanjaro. Jag skulle inte bli någon bra bergsbestigare, så det skulle ändå inte vara roligt. Man måste hitta saker man tycker är kul och sätta rimliga mål.

Det fanns inga synliga förebilder med funktionsnedsättningar när Lovisa var liten. Istället blev bland annat hennes pappa en stark förebild.

– Han var stark och gymnastisk, som jag också var eller försökte vara. Och så struntade han i vad andra tyckte och ”körde sitt eget race”.

Och det gjorde Lovisa också. Efter gymnasiet åkte hon till Spanien och pluggade några månader.

– Det är bland det bästa jag har gjort. Jag kände ingen. Det var skönt att börja om.
 

När Lovisa vann i armbrytning över alla i sin klass gjorde det inte så mycket att hon inte var bäst på att springa. Foto: Anna Pella.

Och det var ingen som brydde sig om att hon satt i rullstol.

– Här hemma i Sverige är det många som undrar varför jag sitter i rullstol, och begreppet CP är laddat, men där existerade inte det. Jag var bara Lovisa.

Länge hade hon varit fast besluten att inte jobba med något som har med funktionsnedsättningar att göra.

Men efter att ha jobbat som ledare på läger upptäckte hon vilken kick det var att inspirera barn och ungdomar med funktionsnedsättningar till ett självständigare liv. Så Lovisa började plugga till arbetsterapeut.

Under slutet av utbildningen tipsade en kompis henne om att Sveriges television sökte nya programledare till Bolibompa, och hon tänkte att det kunde vara roligt att testa. Och sen ett par år tillbaka ses Lovisa i rutan varje onsdag.

– Det är väldigt roligt. Oavsett vad jag gör i Bolibompa så känns det viktigt att jag bara är där och visar att det inte är konstigt att sitta i rullstol. Och jag hoppas att jag planterar ett frö i alla barn som tittar, ”kan hon, kan jag”.

– Många kommer fram på stan och säger att de tycker att Bolibompa är roligt och att jag är bra. Förut pekade de på rullstolen, nu pekar de på mig. ”Titta! Där är Bolibompa-Lovisa!”

Barnen och ungdomarna på sommarlägren har sedan Lovisas tevedebut börjat få egna drömmar om att bli programledare eller andra yrken som syns i media, vilket Lovisa tror är en effekt av att hon syns i rutan.

Lovisa hoppas få se fler förebilder i teve framöver, men också i andra yrken.

– Jag längtar efter den dagen då det är ”vardag” att träffa frisörer såväl som lärare och läkare som sitter i rullstol, eller har någon annan synlig funk­tionsnedsättning.

Vi måste synas för att vi ska kunna få vara med och påverka.   

I somras arbetade Lovisa som arbetsterapeut inriktad på rehabilitering för vuxna. Där fanns flera kollegor som ”satt i stol”, och Lovisa märkte tydligt att patienterna kände ett särskilt förtroende för dem. Samma sak har hon känt på lägren när hon har peppat deltagarna att prova nya saker:

– Vi som själva sitter i rullstol vet att det går och vågar ställa krav på barnen och ungdomarna. Och man måste våga prova nya saker för att bli självständig.
 

I framtiden drömmer hon om att jobba som arbetsterapeut inom barnhabiliteringen.

Hon tror att föräldrar och habiliteringspersonal ibland är överbeskyddande för att de inte vill att barnet ska misslyckas. Att de verkar vara rädda för att ge barnet ”falska förhoppningar” om att saker är enklare än vad de är och att barnet kommer att lyckas direkt utan att behöva kämpa.

– Men om man inte vågar ställa krav på barnet, så säger man indirekt ”Du kan nog inte det här”. Man måste få misslyckas, annars kan man inte lyckas. Man måste tro att det går. Och om någon annan tror på mig så tänker jag att jag ska klara det!

Lovisa är däremot tydlig med att det ligger en fara i att säga att allt är möjligt.

– Allt är inte möjligt, för någon! Det behöver inte ha med rullstolen att göra. Ingen kan allt, så är det bara.

I framtiden vill hon jobba inom barnhabiliteringen och inspirera barn att försöka bli mer självständiga med hjälp av träning och hjälpmedel, så att de kan leva och verka som de vill i så stor utsträckning som möjligt.

– Jag vill bli den arbetsterapeut som jag själv aldrig fick. När man är barn vill man inte träffa någon som man inte kan relatera till som säger ”det här kan du, det här kan du inte”. Jag tror att man litar mer på någon som man ser har gått igenom ungefär samma sak och själv har en funktionsnedsättning.

Lovisa tror att tillgänglighet och attityd går hand i hand, att tillgängligheten speglar samhällets attityd. Och att om arbetsgivare skrev i sina platsannonser att de har tillgängliga lokaler skulle också fler våga söka, ”Aha, då menar de att även jag kan söka det här jobbet!”

Vad gäller hennes egen framtid så har hon bara ett enda krav:

– Jag vill ha roligt. Jag vill kunna ligga på min dödsbädd och säga ”Åh, vad kul jag har haft”.