Jelena var aldrig med på skolidrotten
Föräldrakraft talat med representanter för skolan, handikappidrottsförbundet och högskolan, vilka bekräftar att många elever utestängs från skolidrotten.
Jelena Ostojic, 20 år, var inte med på en enda idrottslektion under mellan- och högstadiet. Inte förrän Jelena började på Angeredsgymnasiet, Riksgymnasiet för rörelsehindrade, fick hon uppleva vad idrott i skolan kan innebära.
– Vi var 50 elever med rörelsehinder. I grundskolan gick jag i vanlig klass och i mellan- och högstadiet var jag aldrig med på idrott, säger hon.
Jelena Ostojic berättar att hennes idrottslärare i mellan- och högstadiet brukade ”straffa dem” som hade glömt idrottskläder med att till exempel städa i bollrummet. Det hände att även Jelena fick hjälpa till att städa där.
– Min lärare brukade säga åt mig att träna själv med mitt ståskal eller så fick jag vara hemma. Jag klagade väl inte, men det är klart att det hade varit roligare att vara med på idrottslektionerna och friluftsdagarna. Jag brukade tänka att han någon gång skulle komma ihåg att han har en elev till i klassen, i rullstol, säger hon.
Gymnasietiden blev ett lyft för Jelena på flera sätt. Hon upptäckte skolidrotten, och hade glädje av den. Och dessutom fick hon utlopp för alla sina ideer om hur alternativa idrottsövningar kan se ut. Hon gjorde ett specialjobb på skolan, en bok med idrottsövningar som alla kan utföra. Boken är fylld med bilder, illustrationer och intruktioner till övningarna.
– Där finns svansjagare, kranskull och mycket mer. Det är nog han, min tidigare idrottslärare, som inspirerat mig. Tanken har slagit mig att ge den till honom som en julklapp och tankeställare, säger hon.
Jelena slutade på gymnasiet förra våren. Men Lars Jansson, idrottslärare Angeredsgymnasiet, minns såväl henne som boken.
– Det är ett bra jobb hon har gjort. Boken är i första hand tänkt för yngre grupper, säger Lars Jansson.
Under samma tid som Jelena utestängdes från skolidrotten började hon spela basket på fritiden för Göteborgs rullstolsbasketklubb.
– Hade det inte varit för att jag spelade basket utanför skolan hade läraren inte haft något att sätta betyg efter, säger hon.
Jelena är långt ifrån ensam om att uteslutas från skolidrotten. Den rundringning som Föräldrkraft har gjort till idrottslärare, representanter för handikappidrottsförbundet, sjukgymnastik och lärarhögskolan bekräftar att många integrerade elever har erfarenheter som liknar Jelenas.
– Det händer väldigt ofta att elever kommer hit som aldrig varit med på skolidrott, säger Lars Jansson.
Vad kan ni göra för att öka elevernas chans till fullvärdiga idrottslektioner också i grundskolan?
– Vi har besöksveckor när blivande elever kan komma till oss, säger Lars Jansson.
Besöker ni grundskolorna och kontaktar idrottslärare där?
– Nej, det har vi inte gjort. Vi ger dem möjligheter att ägna sig åt idrott när de kommer hit.
Vad kan föräldrar göra om de befarar att sina barn inte tar del i skolidrotten?
– De bör tala med skolledningen, föräldrar är en viktig påtryckargrupp. Givetvis måste skolan se till att alla elever kan vara med på idrotten, säger Lars Jansson.
På Svenska handikappidrottsförbundet, SHIF, är man väl medveten om att elever konsekvent utestängs från skolidrott.
– Vad förbundet gör generellt är att påpeka i tid och otid att man inte ska bli befriad från idrotten i skolan bara för att man är funktionshindrad. Att det ändå händer beror ofta på att idrottslärarna inte är tillräckligt innovativa, säger Håkan Ryholt, idrottskonsulent på SHIF.
– På GIH har man nu ett gediget pass för specialpedagogik. Många av våra distrikt har skolinformation med prova på-möjlighet. Det händer också att idrottslärare vänder sig till oss och ber om tips på aktiviteter. Förhoppningsvis går det åt rätt håll, även om det tar tid, säger Håkan Ryholt.
Kirsti Feldtman, idrottslärare och specialpedagog, verksam på Skolstöd vid Utbildningsförvaltningen i Stockholm är inte så övertygad om att färre elever befrias från idrott idag än tidigare. Kirsti Feldtman har på uppdrag av GIH medverkat på en 5-poängsutbildning inom specialpedagogik, som varje blivande idrottslärare måste ta sig igenom.
– Jag har inga siffror att stödja mig på, men jag har känslan av att antalet elever som utestängs från skolidrotten snarare har ökat, säger hon.
På en del skolor får rörelsehindrade elever sjukgymnastik en gång i veckan.
– Men man måste komma ihåg att det inte är samma sak som idrott. På sjukgymnastiken får eleverna träna det de är sämst på. På idrott ska man ägna sig åt det man har funktion kvar för. Jag har sett hur viktigt det är att kunna delta i vanlig idrott, säger Kirsti Feldtman.
Enligt Kirsti Feldtman är skolidrotten många gånger inkörsporten till nya fritidsintressen och ett aktivt liv. Hon nämner Stockholms handikappidrottsförenings nya idrottscenter.
– Har man inte fått vara delaktig i skolidrotten har man ofta svårare att hitta fritidsintressen. För att jag ska tordas åka till Beckis idrottscenter måste jag ha varit med i skolidrotten, säger hon.
Kirsti Feldman har sett hur föräldrar många gånger låter bli att kräva sitt barns fulla rätt till idrott.
– Man törs inte som förälder ställa för höga krav, man är många gånger tacksam för att ens barn alls kan vara med i en vanlig klass, säger hon.
För cirka tio år utökades nya idrottslärares baskunskaper inom specialpedagogik. Nu läser alla som går Gymnastik- och idrottshögskolans idrottslärarlinje 5 poäng i ämnet, motsvarande fem veckors studier, inklusive såväl teori som praktik.
– Ingen kan bortförklara sig med att de inte har kunskap. Och de studenter som går ut den här kursen brukar säga att den är en av de trevligasete och roligaste och att den ger så mycket, säger Kirsti Feldtman.
Men ungefär samtidigt som den obligatoriska utbildningen inom specialpedagogik utökades begränsades möjligheterna till fortbildning.
– Tidigare fanns påbyggnadsutbildningar på GIH. Man kunde läsa upp till 60-poäng i specialpedagogik med inriktning fysisk aktivitet och skriva C- och D-uppsatser i specialpedagogik, men det kan man inte idag. Den möjligheten, som gav lärare med djupare kunskaper inom området, skulle behövas igen, anser Kirsti Feldtman.
Varje vecka går många timmar då barn och unga med särskilda behov kunde övervinna delar av de hinder och det motstånd som gör att de senare, i värsta fall, väljer att inte söka sig till någon idrottsförening eller prova på-aktivitet.
Kerstin Tempelman är idrottslärare och legitimerad sjukgymnast med anställning inom Nacka kommuns skolhälsoavdelning Stöd och hälsa, där hon är verksam i skiktet mellan sjukgymnaster och gymnastiklärare. För närvarande är hon ute på sju skolor med integregrerade elever varje vecka, från förskola till gymnasiet.
Att elever inte får tillfälle att ta del i skolidrotten kan ha flera skäl, säger hon.
– Trappor till gymnastiksalen eller för liten sal kan göra att gymnastiklärare sätter stopp. Jag har varit med om elever som haft fysiska hinder som gjort att de inte kunnat ta sig till gymnastiksalen. Jag har fått ta hand om deras idrott. Jag har lagt upp deras idrott med hänsyn till kursplanen. Att ha idrott i skolan är en rättighet som eleverna har. Många av de här barnen har dessutom större behov av idrott än andra, icke funktionshindrade.
De här eleverna har inte bara rätt till idrott, utan också rätt att få betyg.
– Det har inneburit mycket jobb med att göra de individuella betygskriterierna. Det har tagit tid, och måste få ta tid. Och man måste se vilka moment som eleverna kan delta med övriga klassen. De som vill satsa på högre betyg, men kanske har en sjukdom där man inte får ta ut sig helt, har vi istället gett andra uppgifter, bland annat teoretiska. Det är mycket som ingår i idrott och hälsa, säger hon.
–Mitt mål är att de här eleverna ska vara integrerade. Men ibland känner de sig mer annorlunda när de är med hela klassen.Man kan vara integrerad på så många olika sätt, i en del av salen, i ett annat rum. Det är viktigt att eleverna känner att de är delaktiga, säger Kerstin Tempelman.
Andra orsaker till att elever utestängs är okunskap från idrottslärarna, och tidsbrist.
– En idrottslärare har 28 elever i en klass, och läraren träffar dem en gång i veckan. De hinner inte ordna med övningar för alla. Samarbetet mellan habitiliteringen och idrottslärarna fallerar ofta. Men i Halmstad fungerar det bra, där går de hand i hand. Där finns inga vattentäta skott mellan skolan och habiliteringen, utan eleven står i fokus. Går du i särskolan har den stort ansvar för att idrotten fungerar, men elever som är integrerade är det alls inte säkert att det fungerar, säger Kerstin Tempelman.
Kerstin Tempelman ser att kommuner agerar olika.
– Det finns inga riktlinjer för hur det här ska fungera. Men landstinget vill komma in i skolans värld och samarbeta med idrottslärare. Viktigt att belysa och visa hur det kan se ut för den enskilda eleven. Det är många gånger jättetufft för de som är integrerade i vanliga klasse, säger hon.
Halmstad sticker ut som en kommun som lyckats bättre än andra i sin ambition att anpassa idrotten så att alla kan och vill vara med. Ulla Thorstensson jobbar på Kärnhuset i Halmstad, ett centrum för stödåtgärder och med kopplingar till Snafa, ett nätverk för idrottslärare och sjukgymnaster.
Halmstad är en av få kommuner som har heltidstjänster för specialundervisning i idrott.
– Det har vi haft sedan 1976, då fyra killar i rullstol började i skolan och vi tvingades hitta på något för att ge dem chans till skolidrott. Vi upptäckte att fler inte ville vara med i den vanliga idrottsundervisningen, vilket berodde på att idrotten inte var anpassad. Idrotten är svåraste ämnet på det sättet, du blir så utpekad. I din räknebok kan du göra fel utan att det syns, men på idrottslektionen syns det om du inte hänger med, säger Ulla Thorstensson.
De rullstolsburna är dock en liten del av de som kan kallas rörelsehindrade. Det allra vanligaste är att elever har svårt att koordinera armar och ben, och därför kan uppleva obehag i många situationer i idrotten, till exempel bollspel. Det kan vara av stor betydelse för barn att tidigt få möjlighet att röra sig mycket. Ulla Thorstensson hänvisar till ett forskningsprojekt i Bunkeflo, genomfört av doktor Ingegerd Eriksson, som visar att sexåringar som tar del i fysiska aktiviteter mår bättre.
– Men tyvärr är många föräldrar för passiva, säger Ulla Thorstensson.
Ulla Thorstensson bekräftar att många elever runt om i Sverige utesluts från skolidrotten.
– Ofta spelar sjukgymansterna en tråkig roll. Jag vet att i Stockholm är det många gånger så att sjukgymnastik ersätter idrott, men det ena ska inte ersätta den andra, säger hon.
Vad kan föräldrar göra som känner till att deras barn inte är med i idrotten?
– Det är en aktiv diskussion nu bland lärare kring inkludering och delaktighet. Man ska höra med sitt barn vad det vill göra. Vill det vara med i en större grupp så ska man kräva det. Viktigt att idrottslärare och föräldrar hjälper barnet att hitta alternativa övningar, så att det inte blir passivt. Som förälder måste man kräva sitt barns rätt till idrott, säger hon.
Vad kan och bör idrottslärare göra?
– Här i Halmstad har vi en idrottslärarutbildning där specialpedagogik är obligatorisk. Men det räcker inte med utbildning. Man måste också ha ett öppet sinne och fantasi, och planera lektionerna i god tid, säger Ulla Thorstensson.
Fortbildning finns inom Snafas regi, där idrottslärare kan läsa fem poäng.
– Därtill finns det rätt mycket litteratur nu, som Full fart i livet och Fritt fram för alla, med tips för vad barn kan göra. Det finns mycket att göra, det gäller bara att vara intresserad, säger hon.
I Snafa finns ett samarbete mellan de nordiska grannländerna. Finland har kommit långt i arbetet med att ge funktionshindrade möjlighet att utöva idrott.
– Vid ett besök i Jyväskylä fick jag bland annat se hur de där fördelar tiderna i idrottshallarna. Först tillgodoser man funktionshindrade och pensionärers behov och därefter får övriga ”slåss” om de tider som finns kvar. Tanken är intressant. Vi som är friska och rörliga borde kunna anpassa vårt liv lättare än de som har något funktionshinder eller har kommit upp i åldern. Enligt Theri Houvinen, professor på universitet i Jyväskylä, bottnar deras lite annorlunda syn i att de i många år har tagit hänsyn till krigsinvalidernas behov, säger Ulla Thorstensson.
Goda exempel saknas inte. Men det förändrar inte skollivet för de många elever som har det som Jelena haft det.
