Nyheter

Källan till allt tyckande finns i jämförelser

soren olsson700 12 0

 

Vi människor jämför ständigt. Med varandra, med andra och med oss själva. Vi kan helt enkelt inte låta bli att omedelbart värdera situationer som uppstår. Värdets mått bestäms av det vi jämför med.
Men om man inte jämför, så finns det inte heller längre något att tycka någonting om.

Vår intränade vana att ständigt jämföra, även med oss själva, innebär att vi alltid tycker någonting. Vad är det som är bra och vad är dåligt? Vad är vackert eller fult? Vad är lyckat eller misslyckat?

Alla dessa värderingar är sprunget ur vårt eget jämförande.
Och frågan är om vi skulle kunna klara av att inte jämföra vad som sker i våra liv med någon annan?
Är det ens möjligt att undvika att jämföra, och därmed oundvikligen hamna i att tycka någonting om den situation vi befinner oss i?

Jag är attraherad av tanken på att försöka undvika jämförelser.
Kanske skulle vi lättare kunna hantera smärtsamma och svåra perioder i livet om vi kunde låta bli att jämföra med andras situation, eller ens med hur vi själva tidigare har haft det.

En situation är en situation.
I sig skulle vi kunna se den som något unikt. Vi skulle inte behöva förlora oss i att värdera situationen som vare sig bra eller dålig, sund eller osund.
Kanske skulle det därmed också kunna vara möjligt att mer kreativt hantera den uppkomna situationen, om vi valde att inte jämföra eller tycka och värdera.

När man lever med ett barn eller en ungdom som har någon typ av funktionsnedsättning, så befinner sig de flesta av oss mellan varven i ett jämförande med familjer utan dessa funktionshinder.

Visst är det av värde att kunna se hur det är för andra, för att därmed kunna ta strid för att ens eget barn ska få samma möjligheter och rättigheter.
Men kanske är det också så att detta jämförande ibland orsakar onödigt lidande för oss anhöriga?

Det mest väsentliga måste ju trots allt vara att ens barn eller ungdom får alla de möjligheter som de mår bra av.

Tänk er att man har ett barn med funktionsnedsättning som älskar att bada! Hen vill helst bada hela dagarna. Hen blir aldrig så lycklig som i badet.
Och så upptäcker man att ett annat barn, som inte har någon funktionsnedsättning, har fått möjlighet att hoppa fallskärm. Då kanske man börjar ta strid för att ens eget barn också ska få möjlighet att hoppa fallskärm. Detta oavsett om barnet har uttryckt någon längtan efter att hoppa fallskärm.

Det kanske till och med är rädd för höga höjder. Men för en stridande förälder, så kan kampen för rätten att hoppa fallskärm bli närmast manisk.
Och i grund och botten är detta ett resultat av jämförande, och därefter ett tyckande att det finns en orättvisa i att vissa barn får hoppa fallskärm medan andra barn får nöja sig med att bada hela dagarna.

Ovanstående exempel är ju inte tagit från något faktiskt exempel. Det är en metaforisk historia, som syftar till att belysa det fenomen som många av oss människor förlorar massor av energi på. De ibland tröstlösa kamperna som bottnar i ett jämförande av olika unika individers situation.

Alla föräldrar vill ju sitt barns bästa. Det är jag fullt övertygad om! Och jag har en känsla av att vi föräldrar ibland behöver backa bort från en situation för att tydligare kunna se vad som behövs för mitt eget barns välbefinnande.

Då behövs ytterst sällan ett jämförande eller ett tyckande. De självklara sakerna brukar ha en tendens att bli de mest angelägna åtgärderna att genomföra. Ett barn måste få känna trygghet och få vara älskad för den som den är. Inte i jämförelse med hur andra har det.

 

Annons
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för STIL
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för JAG
  • Annons från Minicrosser
  • Etac R82 Stingray sulky
  • Annons för Särnmark
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Fremia
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Tobii Dynavox

[kadence_element id=”41923″]