NY BOK: Kjell Stjernholm låter unga rädda rikets säkerhet (på lika villkor)

Att vara en i gänget, på samma villkor.

Det är vad Kjell Stjernholms fångar i en ny äventyrsbok som har vare sig offer eller ”inspiration mot alla odds”.

– Tänk ”Vi fem” av Enid Blyton, men där ett av barnen har en normbrytande funktionalitet, säger Kjell Stjernholm.

Här svarar Kjell på nio frågor från HejaOlika.

Varför har du skrivit boken?

”Under ödehuset” har två ingångar. Den ena är ön Tranholmen i Stockholms skärgård, där jag spenderat varje sommar sen jag föddes. Det är fortfarande morfars gamla stuga på tomten.

Den andra är möjligheten att inkludera karaktärer med funktionsnedsättning på ett inkluderande och icke stereotypt sätt. Här kommer mitt livslånga engagemang inom teater/kultur/funktionshinder in.

Precis som på teatern så väljer jag mina verk utifrån vilka unika möjligheter det finns för mig att berätta just den här historien.

Berätta om Jarmo, och hur du skildrar honom!

Jarmo bygger på en av mina första teaterelever, Janne. Hans ben hade ingen egen bärkraft. Han gick mestadels på kryckor, utom när han hade bråttom. Då sprang han på händerna, snabbare än någon annan, med kroppen högt ovanför huvudet.

Jag minns när vi gjorde ”Karlsson på taket”. På Dramaten hissade de upp en skådis i vajrar när han skulle flyga. Vi byggde en startbana av skolbänkar staplade på varandra i kulissen. Janne sprang på händerna när han togs sats och flög in, och tog emot sig på händerna utan att sätta ner benen. Sen upphävde han tyngdlagen i 45 minuter på scen. Vilken Karlsson gör det?

I övrigt var Janne en pigg kille, som mest ville vara med andra på lika villkor. Verbal, snabb i tanken, och med en egen vilja, men utan att vara stöddig. Jag försökte få med mig delar av hans personlighet in i bokens karaktär, men gjorde Jarmo till en kille med ett ben. Och en som väljer att inte ha en protes. Detta för att jag känner en vuxen person som lever så, och som liknade Janne i det att händerna fick ersätta benen under många av barnaåren.

Detta att inte vilja ha en protes sätter fingret på normativitet, men här accepterar barnen runt honom det utan att ifrågasätta. Det är ju Jarmo. Han har alltid varit så. Varför skulle det vara märkvärdigt?

Karaktärerna i nya boken. Illustration: Elisabeth Widmark.

Vad vill du säga med boken?

Fem barn kommer samman, som tidigare inte brukade hänga så mycket med varandra. Yttre händelser stärker deras vänskap.

Under ytan så är det en serie om barn som håller ihop, har varandras rygg, och gör allt för att bemästra situationen utan att avslöja vad de vet. Sammanhållning och gemensamma hemligheter – vem älskar inte det?

Hur kommer det sig att du blandar in rikets säkerhet i handlingen?

Boken är en kul äventyrsberättelse för mellanåldern 9-12 år. Tänk en modern variant av ”Vi fem”, där barn utsätts för utmaningar eller äventyr som de, trots faran, inte kan släppa taget om.

Men första boken i serien, ”Under ödehuset”, ger dem en hemlighet att bevara. Något som gör att de måste ljuga för alla, inklusive deras föräldrar. Som gör att säkerhetspolisen utbildar dem i hur man ljuger för att skydda en hemlighet.

Det gör att både barnen i boken, och barnen som läser, måste förhålla sig till vad som sägs på ett annat sätt. Vad är lögn? Och när är det ok att ljuga?

Sen är ju det ett klassiskt knep från teaterns farser. Vi älskar att veta mer än karaktärerna i boken, att förstå deras dilemman och hur de kämpar med att komma på något att säga för att klara sig ur knipor. Det ger gott om tillfällen till skratt!

Varför är det viktigt att inte framställa någon som offer, eller som inspiration?

1938 översköljdes klagomuren på Sveriges radio av upprörda svenskar. En kvinna hade läst nyheterna! Detta normbrott, att en kvinna skulle kunna göra något som hittills bara män gjort, skapade ett kollektivt ramaskri i stugorna.

Personer med funktionsnedsättning är fortfarande där till stor del. Representationen i kultur och media är fortfarande inte på lika villkor som andra. Det är nästan alltid som undantaget. Offret eller inspirationen mot alla odds. Men inte som den som presenterar vädret efter fullföljd utbildning till metereolog.

Det finns en dramatisk princip som brukar kallas Tjeckovs gevär eller Tjeckovs pistol. Den säger typ att man kan inte ha med ett gevär på scenen utan att avfyra det innan pjäsen är slut. Att varje element i en berättelse måste vara nödvändigt. Den principen påverkar hur våra fiktiva berättelser behandlar karaktärer med funktionsnedsättning, och stärker bilden av dessa människor som några som inte förväntas vara med på lika villkor. Att en metereolog i rullstol måste innebära att det handlar om väder för funkisar. De andra skulle inte se vädret, för de skulle bara undra varför det var en rullstolsburen presentatör.

På 2000-talet har det här börjat vända. Kanske gick genusdebatten i förväg. Måste tjejer vara på ett sätt och killar på ett annat? Får det finnas fler variationer än så?

Skrivmiljö utomhus — Hemma hos Kjell Stjernholm – här skrivs böckerna.

Vilken research ligger bakom handlingen?

Jag har i mitt liv med Moomsteatern utforskat hur både karaktärer och skådespelare med funktionsnedsättning används och gestaltas. Experimenterat med vad som händer när vi bryter normen.

Det ligger bakom inkluderingen av karaktären Jarmo. Det andra – bokens handling – är vanlig författarresearch. Jag ringer och pratar med folk som kan mer än jag själv om saker som förekommer i boken. Ett exempel är tunnelbanan. I boken finns det hemliga spår och plattformar, som man kan komma till om man vet hur man ska göra i tunnlarna. Så jag fick åka med en tunnelbaneförare på gröna linjen och närstudera hur det såg ut och fungerade. Men det mesta kommer ur min fantasi.

Vilken betydelse hoppas du boken får?

Jag tror barn och vuxna, med och utan egen funktionsnedsättning, behöver möta personer med normbrytande funktionalitet i inkluderande sammanhang utan att deras funktion är att vara mobbade, utsatta offer eller superhjältar med enastående krafter i syfte att kompensera tidigare offerroller.

Vem vill du ska läsa boken?

Alla är ett klassiskt författarsvar. Men så är det. Boken är inte till för funkisar. Den är för alla. Och testläsarna diskuterar äventyret, inte karaktären Jarmos ben. De vill ha fler äventyr. Fler underbart skruvade lögner.

Vad händer härnäst?

Snart kommer ”Gerda och mörkret”, en bilderbok för barn 3–6 år.

Samtidigt skriver jag på uppföljaren till ”Under ödehuset”. Titeln är inte klar, men den här gången stjäls en fiol värd hundra miljoner och en boaorm smiter lös på ön.

Sen finns det ytterligare fem bilderböcker igångsatta i olika faser, två fackböcker likaså. Så jag har att göra.