Klara livhanken med rätt nyckeltal

Ett privat företag – Capio – är en av de vårdgivare som ligger allra längst fram när det gäller att mäta kvaliteten på verksamheten. För Capio har detta varit en käpphäst sedan många år tillbaka. Företagets fokus på att mäta och jämföra har bäddat för en framgångsrik expansion även utanför Sveriges gränser.

Alla är ense om att fler måste göra som Capio. Det måste bli enklare att bedöma vad som är bra och dåligt, det är viktigt både för den interna utvecklingen och för att patienter och anhöriga ska kunna välja.
Men hur det ska gå till och vilka nyckeltal som ska användas är fortfarande en öppen fråga.

Visst kan det ibland räcka med ett besök på en vårdinrättning för att få en känsla av om det fungerar bra eller inte, men med ökad valfrihet blir det allt viktigare att det finns jämförbara data.
– Det är väldigt viktigt att alla verksamheten inom ett visst område får jämförbara redovisningar och där är den klassisk enkäten viktig, säger Ralph Riber, Carema.
Som styrelseordförande följer Ralph Riber noga Caremas egna kundenkäter som omfattar alla verksamheter och som går ut på att hela tiden uppnå bättre värden.
– Vi tittar noga på de enheter som sticker ut och framförallt de som inte uppnår acceptabla resultat, säger Riber som säger sig ha stort fokus på incidenter, anmälningar til HSAN eller enligt Lex Sarah såväl som egna kvalitetskontroller.

– Vi har bra ordning nu efter att ha jobbat med detta på toppnivå under två-tre år. Systemen är på plats och nu diskuterar vi mest avvikelser, säger Riber.
Kundenkäter räcker inte. Värdet av dem kan ifrågasättas.
– Det är sällan man vet hur bra man kan bli när man söker vård, säger Ylva Johansson (s).
– Om man blir bra bemött är man ofta nöjd, men det är jättesvårt att utifrån det bedöma om resultatet av vården har varit lyckat. Visst är det bra att man känner sig nöjd men ofta, inte minst när det gäller barn med funktionshinder, visar det sig att man skulle kunna ha nått bättre resultat med rätt insatser i rätt tid. Men vem kan veta det om inte samhället tar kvalitetsansvaret? frågar sig Ylva Johansson.

Är nationella kvalitetsindikatorer lösningen? Kanske, men än så länge är de inte mycket mer än en vision för patienter och anhöriga som vill hålla sig välinformerade.
Den valfrihet som just nu växer fram liknar mer en djungel för den som vill ha koll. Det jobbas flitigt med att utveckla system för att redovisa hur vårdgivarna lever upp till den kvalitet som förväntas och alla är ense om att det är ett lika svårt som viktigt uppdrag.

– Vi har mycket kvar att göra när det gäller att definiera mål och avgöra hur vi ska mäta dem. Hur ska säker vård vara? Vad är tillgänglig vård? Det där håller vi på med att fastställa och även om vi kommit ganska långt kan det bli mycket bättre, säger Christina Tors­tensson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Stockholm.

När det gäller valfrihet och privatvård ligger Stockholms landsting steget före. Här finns nu 2500 olika producenter varav flertalet är privata. Budgetmässigt svarar privata företag för 25 procent av verksamheten, medan rikssnittet bra är drygt tio procent.
Det finns även indikatorer av helt andra slag. Ideella organisationer och icke-vinstdrivande företag kan erbjuda värdegrunder som vare sig offentlig verksamhet eller aktiebolag har.

För en ung flicka som utsatts för övergrepp kan Ersta Diakonis verksam för barn till missbrukande föräldrar ha ett speciellt värde. För en flykting som torterats kan Röda Korsets verksamhet ha ett extra värde. Andra exempel på verksamheter med speciella värdegrunder kan vara ett katolskt äldreboende eller Vidarklinikens antroposofiska miljö.

– Ideella organisationer erbjuder ofta något mer än det som myndigheter efterfrågar, säger Lars Pettersson som är kanslichef för nätverket Famna.