Kommunen försökte stoppa Saras kollo

Hon utsågs till lägrets solstråle. Och visst är Sara en glad och positiv tjej. Men en sak gör henne riktigt arg: Det krävdes två överklaganden och 1,5 års strid för att få rätt att åka på läger.

Sara, snart 20 år, går på ett estetiskt program på Bergslena särgymnasium i Borås.

Musik är ett av hennes stora intressen. Magnus Carlsson är favoritartisten.

Hon skiner upp när hon berättar att hon har sett Magnus många gånger. Turligt nog är Magnus född i Fristad, ett par mil från Saras hem i Borås. Och snart ska han uppträda igen på Åhaga.

Saras passion för att sjunga och uppträda har passat fint när hon varit på läger de senaste tre åren. Där har hon verkligen haft nytta av sina talanger och det har hjälpt henne att knyta kontakter med andra ungdomar.

Att åka på kollo var inget Sara ville höra talas om förrän hon plötsligt blev sugen att prova på ett påskläger år 2011. En bekant hade tipsat om ett spännande läger i Småland.

Mamma Britt och pappa Kjell åkte till Salsnäs i Småland och lämnade sin dotter. Det blev en vecka fylld med musik, bowling och en massa andra aktiviteter. Och många helt nya vänner.

Sedan dess är läger det bästa hon vet. Liksom att via Facebook fortsätta hålla kontakt med Sara, Amanda och andra lägerkompisar. Men vägen till kollo har varit kantad av strider och överklaganden.
 
Efter det lyckade
påsklägret sökte Sara glatt både påskläger och sommarläger året därpå (2012).

Till hennes stora besvikelse fick hon nej från kommunen på båda lägren.

Redan när Sara och hennes mamma och pappa fick besök av kommunens LSS-handläggare hemma i lägenheten uppstod osäkerhet.

– Det här känns inte bra, sa pappa Kjell direkt efter mötet.
 


 

Snart stod det klart att LSS-handläggaren tyckte att Sara hade tillräckligt med andra aktiviteter för att kommunen inte skulle behöva bekosta läger, inte ens ett enda. När kommunens formella beslut var klart – avslag – överklagade familjen till Förvaltningsrätten.

Tiden gick och bara någon vecka för lägret kom rättens beslut.

– Att gå och vänta och inte veta, det förstörde lusten för Sara även om vi föräldrar hela tiden lovade att hon skulle få åka, berättar Britt.

Förvaltningsrättens beslut var dock glädjande – kommunen fick bakläxa. Visst hade Sara rätt till lägerresan.

Några dagar senare var allt klappat och klart för att åka iväg. Då fick familjen chockbeskedet: Kommunen tänkte stoppa Saras läger genom att överklaga till Kammarrätten.

– Handläggaren ringde mig när jag var på Ica Maxi. ”Vi överklagar, Sara ska inte åka”, var beskedet. Jag blev så arg att jag skrek att ”du vet inte vad du gör eller vad du jobbar med”.

Att åka på läger kräver planering, men det bekymrade inte kommunen som inte tvekade att ändra förutsättningarna från en dag till en annan.

– Handläggaren skyllde på att det inte var hans beslut. ”Nej, nej, det är vår jurist som säger detta”, berättar Britt.

Föräldrarna försökte hålla hemligt för Sara att kommunen fortsatte motarbeta lägerresan. Man ville inte förstöra glädjen, helt enkelt. Men till slut gick det inte att dölja längre. Sara blev jätteledsen, trots att föräldrarna sa att ”oavsett hur det går får du åka”.

– Vilken idiot, är Saras åsikt om kommunens handläggare.

– Jag vill inte prata med honom.
 

Radio Sjuhärad hade redan uppmärksammat att Sara vunnit striden i Förvaltningsrätten.

När radion fick höra att kommunen trots det tänkte stoppa Saras läger blev uppmärksamheten ännu större.

– Nyheten om detta var ute i radiosändningarna under hela dagen. Folk ringde in och berättade om liknande erfarenheter. Andra tog direktkontakt med mig, säger Britt.

– Dagen efter ringde handläggaren och sa att Sara kunde åka på läger. Kommunen skulle stå för kostnaden trots att man samtidigt skulle överklaga.

När Sara ändå kom till sommarlägret i Småland möttes hon av Eva Remnert, som driver verksamheten under namnet Sommarkollo Småland.

Hon var imponerad över familjens kamp, men tipsade också om att en av de unga kolloledarna, Maja Karlsson, var intresserad av hjälpa till eftersom hon studerade till jurist.

Sagt och gjort. Familjen fick hjälp av Maja att argumentera för rätten till läger hos Kammarrätten. Men där vann kommunen: Borås hade rätt att neka Sara att åka på läger.

– Man tryckte på att Sara hade personlig assistans och därför ”inte behövde” andra aktiviteter. Men det kunde jag bara inte acceptera. Jag ansåg att Sara måste få göra andra saker även om hon har assistans.
Det faktum att Sara har en tvillingsyster att jäm­föra med gjorde orättvisan uppenbar för familjen.

– Tvillingsystern går på massor av konserter och liknande utan oss föräldrar, något som Sara inte kan göra.

– Men jag ville också fortsätta slåss för andra som är i samma situation som Sara.

Enda chansen var att få Högsta Förvaltnings-domstolen (tidigare kallad Regeringsrätten) att ta upp ärendet till behandling.

– Det var en stor händelse bara att få HFD att ta upp frågan. Men sedan fick vi vänta länge.

Beslutet hos HFD dröjde till november 2013 – nästan 1,5 år efter lägret. När det kom mottogs det med glädje: Kommunen borde ha beviljat Sara lägervistelsen, skrev HFD.

Under den långa väntetiden hos HFD hann Sara både söka och åka på 2013 års sommarläger. Kommunen vägrade förstås hjälpa till, men familjen lyckades få hjälp med finansieringen via fonder.

Och Sara är stormförtjust över senaste lägret:

– Det bästa läger jag varit på, berättar hon och nämner disko, musikgalor och en kollodeltagare vid namn Gabriel som några förklaringar till sin glädje.
 


Både radion och lokaltidningen har uppmärksammat striden med kommunen. Foto: Linnea Bengtsson.
 

Mamma Britt ler och tillägger att dottern utsågs till ”lägrets solstråle”.

Det blev ett par veckor då föräldrarna knappt hade någon kontakt alls med sin dotter.

– Hon vill knappt ringa hem, säger Britt. Och hon gråter när hon åker därifrån.

Hur blir det med läger i år, då?

– Nu kan jag inte tänka mig att det blir några problem med kommunen, säger Britt som förbereder 2014 års ansökan om sommarläger, återigen på Sommarkollo i Småland.

– Jag hoppas verkligen att det är slut på bråket. Det har varit psykiskt jobbigt att inte veta hur det ska gå, men jag hoppas vi har det bakom oss nu.

Behovet av att komma iväg och träffa andra ungdomar har blivit allt större efterhand som Sara blivit äldre.

– Vi märker ju tydligare skillnad mellan Saras liv och hennes tvillingsysters.

Mamma Britt arbetar som en av assistenterna för Sara. Detta kritiserade Borås kommun i ett yttrande, där man skrev att det hämmade Saras frigörelse.

– Men Socialstyrelsen ställde sig på vår sida i sitt yttrande, säger Britt som tycker att det var ett osmakligt påhopp att anklaga henne för att hämma dotterns utveckling.

Striden kring Saras lägeransökningar speglar en annan oroväckande utveckling i kommunernas syn på LSS.

– När vi tidigare bodde en bit utanför Borås hade vi en annan handläggare på kommunen. Hon talade om för oss vilka rättigheter vi hade och hur vi skulle göra för att få hjälp och avlastning. Så är det inte idag. När vi fick ny handläggare kände vi att hans uppgift var att bromsa, säger Britt.

Att sätta sig upp mot både kommunens handläggare och höga jurister inom Kammarrätten är modigt och tar på krafterna.

– Men vi har fått bra respons från många andra familjer som säger att ”det är bra att ni kämpar”, berättar Britt.