Nyheter

Kompisdröm blir skolgård på nätet


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Ur Tema Skola i Föräldrakraft nr 6, 2014.

 

Under de år Lina behandlades för cancer lekte hon nästan ingenting med jämnåriga barn. Hela skoltiden kände hon sig annorlunda och hade svårt att finna en vän som förstod henne på riktigt. Tack vare att hon satte ord på detta bygger forskare i Halmstad en digital skolgård för barn som vistas mycket hemma eller på sjukhus.

Under de år Lina behandlades för cancer lekte hon nästan ingenting med jämnåriga barn. Hela skoltiden kände hon sig annorlunda och hade svårt att finna en vän som förstod henne på riktigt. Tack vare att hon satte ord på detta bygger forskare i Halmstad en digital skolgård för barn som vistas mycket hemma eller på sjukhus.

Köping hösten 2000. Lina, 6 år, har precis börjat skolan efter två och ett halvt års behandling för leukemi, blodcancer. Behandlingen har varit framgångsrik. Hon har överlevt.

Men hon känner sig annorlunda bland sina klasskamrater. Hon har ont, är svullen av kortisonbehandling och kan inte springa lika fort som alla andra. Hon har heller inte riktigt lärt sig hur man gör när man leker, däremot vet hon vad man inte får göra.

– Under sjukhusvistelsen fick jag hela tiden höra ”du får inte göra si eller så, akta droppet, inte springa, inte hoppa”. Det blev en krock och jag blev ”mamman” i kompisgruppen.

Eftersom omgivningen upplevde att Lina hade ”koll på allt” gav de vuxna henne också mer ansvar än hon borde fått, till exempel kunde hon vara den som fick ta ansvar för nyckeln till kopiatorrummet.

Under låg- och mellanstadiet kände hon sig på många sätt mer mogen än sina jämnåriga.

– Jag hade lätt att hitta kompisar, men hade svårt att fästa mig vid någon. Det var som att jag inte nådde fram, det var för stor skillnad. Hela världsuppfattningen skilde sig, de ville leka med barbies, prata om hästar, killar och smink. Jag ville leka sjukhus med mina dockor.

Lina valde ofta att gå hem själv efter skolan, för att läsa. Detta ledde under högstadiet till utanförskap och kränkningar i form av elaka sms.

– Jag förstod inte att skolan och fritiden hörde ihop, att man binder band på fritiden som är viktiga i skolan och tvärtom. Jag var också borta mycket under skoltiden, ibland en dag i veckan, för uppföljningar och provtagningar. Då var det lätt hänt att jag missade en händelse som sen blev ett internt skämt. En enda dag kunde spela stor roll.
 


Lina skrev ett inlägg på Barncancerfondens forum, där hon sökte kontakt med någon i samma ålder med liknande erfarenheter. Resultatet blev projektet ”Give me a break”.

Ett annat stort problem var att ingen pratade om det Lina varit med om.

– Släkten och familjen lade locket på. ”Nu är du frisk, nu har det inte hänt.” Jag hade frågor och funderingar, men ingen att prata med.
Under uppväxten har Lina drabbats av både psykiska och medicinska problem. I tonåren avstannade hennes pubertet, och hon vet ännu idag inte om hon kommer kunna få barn. Hon har också utvecklat epilepsi och tvångssyndrom.

För fyra år sedan fick hon nog. Hon behövde en vän som förstod vad hon gick igenom. Hemma i Köping fanns bara en flera år yngre kille som hon visste hade liknande erfarenheter som hon.

Efter att ha försökt lämna en lapp med sin adress på sjukhuset i Västerås, men blivit avspisad med ”sekretess”, skrev hon ett inlägg på Barncancerfondens forum, där hon sökte kontakt med någon i samma ålder med liknande erfarenheter.

– Jag ville träffa någon som vet hur det är och som har samma världssyn och förståelse för att jag inte är som alla andra.

Hon fick inget svar den gången.

Däremot lyckades hon året efter ändra reglerna på ett läger för överlevare, så att även hon, som varit friskförklarad i många år, fick vara med. Där träffade hon äntligen vänner som förstod henne och hon beskriver lägret som den bästa veckan i hennes liv.

Jönköping i oktober 2014. Lina har fyllt 20 år, flyttat till Jönköping för att plugga på högskola.

– Idag mår jag rätt okej, men jag tänker på det jag har upplevt varje dag. Jag märker att folk är rädda att säga fel saker, och därför är det viktigt att träffa någon annan i samma situation då och då. När man inte behöver förklara saker och kan slappna av.

Att träffa andra gör också att Lina känner sig lugn, vilket annars händer väldigt sällan. Hon kan få förståelse för tankar som andra försöker släta över.

– Varför överlevde just jag? Vem var det som dog istället för mig? Vems plats tog jag och hur ska jag förtjäna den? Vad ska jag behöva offra för att förtjäna att leva?

Idag vet hon att andra också tänker så här, men när hon var yngre trodde hon att hon var ensam om sina tankar.

– Det var som en stor del av mig inte fick finnas. Det kändes som att jag inte borde klaga – jag hade ju överlevt. Istället måste jag lyckas och vara tacksam och ta till vara på varje sekund. Det blev en press att finnas till. Men jag är ingen superhjälte.

 

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för Mo Gård
ANNONSER
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Tidvis
  • Annons för STIL
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för Primass
  • Annons för JAG
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Särnmark