Krönika: Hur sätter man punkt och går vidare?

Att få ett funktionshindrat barn innebär en stor omställning. Hur sätter man punkt och går vidare? ”Jag vet inte om jag har något bra svar på den frågan, men jag har funderat på den. Om det, och lite till, handlar min bok”, skriver Fredrik Hjelm i denna krönika inför sin författardebut.

Jag tänker bra när jag promenerar. Det finns något hypnotiskt och meditativt i långa, ensamma promenader som gör att jag kommer in i det där som kallas ”flytet”. Då jag blir kreativ.  Ingenting stör mig. Jag är ensam med tankarna. Nästan ensam, för musiken finns där. Men den stör mig inte. Inte alls.

Den fantastiska lilla manick som innehåller hela min musiksamling är alltid med på promenaden. Rakt in i hjärnan som en extra kranialnerv och utan musiken hade det förmodligen inte blivit någon bok. Jag pratar om musik som är på riktigt. Som berör.
Det där är givetvis en högst individuell och personlig bedömning, men musik som får mig att känna något extra är exempelvis svärtan i en platta som ”Back to Black”, Pluras betraktelser över livet och uppväxten i Norrköping i den makalösa ”27”, eller Pughs originalitet och lekfullhet på vinylen ”Ja, dä ä dä”.

Bild på Fredrik Hjelms bok. För jag hade en bok i tankarna. När livet blev annorlunda, efter Kalles diagnos, bestämde jag mig för att skriva någonting. Försöka sortera ut alla tankar och känslor. Summera. Mest för mig själv, men också för att jag ville försöka beskriva vad som har hänt i mig. Kanske kan jag beskriva de känslor som finns, och har funnits, så de blir begripliga för andra? Även för den som inte upplevt några större trauman kring sina barn. Men jag visste inte hur, eller var, jag skulle börja. Vad var det egentligen som hände med Kalle, och hur kändes det?

Just då? Egentligen?
Musiken blev mitt verktyg, den förlöste mycket som fanns inom mig och visst är det fantastiskt när en simpel poplåt innehåller rader som sitter som en smäck. Som träffar ”Point Blank” och som får mig att stanna upp och tänka: Det här är ju faktiskt min låt, den handlar om mig. Den handlar om Kalle och den handlar om oss, för det var ju precis så det kändes!
Så länge jag kan minn as har bra musik haft den effekten på mig och det blev naturligtvis inte annorlunda nu. När jag kom hem efter mina långa promenader, kastade jag mig över papper och penna för att krafsa ner trådarna och sambanden som någon rad, ton eller låttitel hade startat. För det mesta lyckades jag hålla minnet intakt och krafsade ner något begripligt på det första skrivbara jag hittade när jag klev innanför dörren hemma. Mina spridda anteckningar blev till slut en bok. En riktig bok.Visserligen en ganska liten bok. Men ändå.

Från och med måndagen den 16 juni kan du besöka webbsidan http://fredrik.hjelm.se som bland annat innehåller ett kapitel, förordet samt kommentarer kring de låttitlar som finns som underrubriker till varje kapitel Romantiserar jag över musikens betydelse?
Jag vet inte. Kanske..
Men det föll sig naturlig att “ta till” när förändringen kom och allt blev annorlunda .
För annorlunda blev det. Att få ett funktionshindrat barn innebär mycket, det vet ni lika bra som jag. Det betyder bland annat en stor mental omställning. Planer måste ändras och det som en gång var en tänkt framtid finns inte mer. Men det behöver ju inte betyda att samma framtid är sämre. Inte alls. Men den blir garanterat annorlunda. Det är stora frågor och hur tar man sig egentligen an det? Hur sätter man punkt och går vidare? Jag vet inte om jag har något bra svar på den frågan, men jag har funderat på den. Och jag funderar nog fortfarande. Om det, och lite till, handlar min bok; Vad händer med Kalle, en pappa berättar, som kommer på Cura Förlag under hösten 2008.

Vad händer med Kalle
– en pappa berättar

Cura Förlag
Utkommer hösten 2008