Per Frykman: Kulturkanon raderar folkhemmets mörka baksida
DEBATT. Förslaget till kulturkanonen beskrivs som en karta över det svenska kulturarvet. Men funktionsnedsättning nämns inte. Osynliggörandet cementerar utanförskap, och suddar ut folkhemmets mörka baksidor, skriver Per Fyrkman.
Kulturarv med blinda fläckar
Den nyligen presenterade kulturkanonen har väckt debatt. Och det med rätta.
Kulturminister Parisa Liljestand visste knappt vilket ben hon skulle stå på när utredaren Lars Trädgårdh överlämnade utredningen. Nu finns en ”karta” för nya och gamla svenskar att navigera efter för att bättre förstå vår nation, sas det. Och känna stolthet över den.
Kulturkanon bidrar till att cementera utanförskapet av medborgare med funktionsnedsättning. Vi inte nämns med ett enda ord i den.
Det finns gott om händelser där personer med funktionsnedsättning finns med i sammanhang som tillhör vår kollektiva historia och därför mycket väl kunde ha ingått i denna kulturkanon.
Exempelvis Vipeholmsanstalten, och de grymheter som drabbade personer med intellektuell funktionsnedsättning. Från mitten av 1930 till början av 1980-talet var detta monument av dårskap öppet. Varför platsar inte detta in i det dokument som ska göra oss medborgare nyfikna på den svenska nationaliteten, kanske till och med den svenska identiteten?
Tvångssteriliseringar och lobotomier
I Per-Albin Hanssons klassiska tal om folkhemmet säger han att ”det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Folkhemmets baksida handlar om tvångssteriliseringar, lobotomier och tvångsomhändertaganden. Det skedde med goda intentioner. Men de intentionerna gällde majoritetsbefolkningen. De som drabbades ansågs vara ”sekunda exemplar”, som ”sinnesslöa” och ”skadliga för utvecklingen av den svenska folkstammen”. Det ansågs vara till skada för majoritetsbefolkningen om utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, epileptiker, romer och resande tilläts reproducera sig.
Det är viktigt att minnas detta inför framtiden. Inte bara övergreppen i sig, utan också för att förstå vår samtid, och vart vi är på väg.
Kariesexperimentet
Karies var ett stort problem i Sverige i början av 1900-talet. För att förstå sjukdomen beslutades att ett experiment skulle genomföras. Vipeholms sjukhus blev platsen för experimentet och de som bodde där utsattes för oacceptabla övergrepp.
Kariesexperimenten innebar att man tvingade patienterna att äta en specialgjord kola, stora, sega och söta, för att sedan dokumentera resultaten. De som vägrade äta kolorna blev ändå tvingade av personalen. Vipeholmsexperimentet innebar att patienternas tänder blev helt förstörda. Många patienter utvecklade också andra symptom, till exempel magproblem.
Hugo Fröderberg, överläkare på Vipeholm under många år, skriver i sin självbiografi om tiden på Vipeholm: “Vad är skillnaden på en levande idiot och en död idiot? Jo, rörelseförmågan.”
De som bodde på Vipeholm kallades sinnesslöa och obildbara och skulle gömmas undan. Experimentet på Vipeholmsanstalten är en skamfläck i svensk historia. Den vill vi inte ha på ”kartan”, som kulturministern beskrev kulturkanon när hon tog emot den.
Arvet lever kvar idag
De strukturer som fanns under Vipeholmstiden lever vidare idag i andra skepnader, i form av såväl utebliven assistans, avslag på hemtjänst eller grava brister i tillgänglighet, som i hur medborgare med funktionsnedsättning bemöts i vårt gemensamma Sverige.
Text av Per Frykman
Samhällsdebattör och projektledare med lång erfarenhet av utvecklingsfrågor som rör personer med funktionsnedsättning. Tidigare politiker för Liberalerna.
