Lagstiftningen ska följas. Punkt slut.

Tuffa tag: Barn- och äldreministern har inget till övers för socialchefer som säger att dålig ekonomi hindrar dem från att följa intentionerna med lagen LSS.
Glädjande besked: Här avslöjar Maria Larsson att regeringen planerar en nationell guide med information om de stöd som finns för barn med funktionsnedsättning.

En regnig eftermiddag i oktober, får jag ett personligt möte med barn- och äldreminister Maria Larsson. Samtalet kommer att utgå ifrån mina egna erfarenheter som förälder till ett barn med flerfunktionshinder, och hur vår familj hanterat det särskilda livspussel som uppstod när vår dotter föddes för åtta år sedan.

I Maria Larssons rum på Social­de­par­tementet har den gamla guldklockan på väggen stannat för länge sedan. Med Riddarfjärden som fond är hörnrummet avdelat i en kontorsdel längst in samt en mötesdel med en hörnsoffa och ett par fåtöljer, där jag bjuds att sitta ned.

Maria Larsson bor i Gnosjö i Småland och jobbade som lärare innan hon blev kristdemokratisk politiker, och så småningom minister i den borgerliga alliansregeringen.

På frågan om vad som driver henne som politiker, blundar hon, som för att tänka efter lite extra, innan hon svarar:
– Det som driver mig är att få genomföra förbättringar som gör skillnad för människor i vardagen. Att få igenom några av de förslag som jag har timrat på under åren i opposition är helt fantastiskt. Men det är många som ska övertygas och man vill alltid göra mycket mer, så man får ta steg för steg och beväpna sig med tålamod.

Maria Larssons schema är hektiskt men hon har ändå tagit sig tid för en intervju. Hon säger att hon har fastnat för något i min förfrågan, de där raderna där jag beskriver att jag har tvingats omvärdera livet, och hon berättar att hon känner igen det från sin egen bekantskapskrets, där hon har flera vänner som har barn med olika funktionsnedsättningar.

Hon tar upp den kända berättelsen av Emily Perl Kingsley som metaforiskt beskriver detta föräldraskap som att planera en resa till Italien, men istället komma till Holland, och upptäcka att det är annorlunda och inte alls som man tänkt sig, men fint på många andra sätt.

Vi pratar om hur tufft det kan vara, om alla kontakter som familjen tvingas till, och jag visar min dotters kontaktlista med drygt 60 olika telefonnummer till läkare, kommun, distriktssköterska, färdtjänst, försäkringskassa… Maria Larsson nickar igenkännande och berättar att en mamma hon träffade hade sagt ”Jag känner mig ibland som att jag behöver ha kompetens, inte bara som förälder, utan också som medicinskt ansvarig sjuksköterska, logistiker, upphandlare och jurist”.

Frågan om samordning
De senaste åren har en rad förslag om stöd till familjer med barn med funktionsnedsättningar lagts fram från bland annat RBU. Socialminister Göran Hägglund sa till Föräldrakraft redan för fem år sedan att samordningen behövde lösas, och i våras kom en rapport från Riksrevisionen med rekommendationer om att snarast upprätta en försöksverksamhet med samordnare.

Maria Larsson säger att samordningen redan ska vara påbörjad i och med de bestämmelser som infördes den 1 januari 2010, som innebär skyldigheter för landsting och kommuner att gemensamt upprätta individuella planer för den som har behov av insatser från dem båda. Med anledning av Riksrevi­sio­nens rapport ska man nu se om det finns brister i lagstiftningens efterlevnad och om det finns regionala skillnader. Maria Lars­son säger att det kanske behövs ytterligare insatser och att regeringsbeslut om denna utvärdering ska fattas inom kort.

– Du som är förälder eller anhörig ska inte hålla i samordningen. Kommun och landsting ska tala med varandra.

När jag frågar om den så kallade vårdcoachen, en egen koordinator inom landstinget, som regeringen lovade alla multisjuka för flera år sedan, säger hon att det funnits många idéer om hur man ska sätta individen i centrum – men oavsett vad det kallas, är man nu skyldig att samordna sig. Hon fortsätter med att berätta att hon har funderat mycket över om det är den bästa lösningen att utse en instans som ansvarig för samordningen, om det verkligen är bäst ur individens och familjens situation.

Jag berättar om Arvsfondsprojektet som Bräcke Diakoni startar med fristående samordnare (se reportage i Tema Fler­funktionshinder i detta nummer), där de första tio familjerna får en egen personlig koordinator redan nästa höst och Maria Larsson säger att det blir något att lära av och att hon är mycket nyfiken på hur det fungerar i praktiken.

Jag frågar också om hon hört att det i en ny rapport från fackförbundet Vision framkommit att tre av tio socialchefer inte anser sig kunna följa intentionerna i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, på grund av dålig ekonomi.

Hon svarar snabbt:
– Det är inte ok, det är ett lagbrott. Den socialchef som säger det får se till att resurserna kommer fram. Lagstiftningen ska följas. Punkt slut.

Nationell guide
En annan fråga som diskuterats under många år och bland annat drivits av FUB, och som nu också rekommenderas från Riksrevisionen, är att upprätta en nationell guide, som innehåller övergripande information om de stöd som barn med funktionsnedsättning kan få, samt vilka huvudmän som ansvarar för respektive stöd. Även detta vill Maria Larsson berätta om att hon nu ska förverkliga, och hon säger att det är regeringens avsikt att ge ett sådant uppdrag till Socialstyrelsen och Stiftelsen Ågrenska inom kort, och att det ska påbörjas omedelbart och vara klart under 2012.

I övrigt berättar hon om de två projekt som pågår på Göteborgs Universitet och Högskolan i Jönköping, där uppdraget är att utveckla riktat föräldrastöd, samt att det nationella anhörigstödet även ska omfatta föräldrar till barn med funktionsnedsättningar från och med nu, då rege­ringen i dagarna gett detta i uppdrag till Natio­nellt Kompetenscenter för Anhörig­stöd i Kalmar.

– Kompetenscentret är väldigt laddat och förberett på att göra detta, och de har fått pengar för 2011, så ring och fråga hur långt de har kommit vet ja, säger hon med ett litet skratt.

Maria Larsson berättar att hon också väntar på en kartläggning från SCB och Socialstyrelsen om hur det ser ut att vara anhörig idag, hur det påverkar livet, arbete, ekonomi och hälsa, samt att Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, gör en specifik utredning för att undersöka i vilken utsträckning vårdbidraget kompenserar föräldrar för inkomstbortfall.

Den tredje rekommendationen i Riksrevi­sio­nens rapport, att ge Social­styrelsen i uppdrag att i samarbete med För­säk­ringskassan ta fram en vägledning för normalt föräldraansvar, har Maria Larsson ännu inte med i sin planering.

Hon hänvisar till att man sedan årsskiftet lagfäst att det är hjälpbehovet som går utöver vad som är normalt för ett barn i en viss ålder, som ska ligga till grund för bedömningen av personlig assistans.

En annan sak som jag vill fråga ministern om är att det kommer fler och fler rapporter om föräldrars våld mot barn med funktionsnedsättning, senast från Karlstads universitet, om att barn med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning oftare utsätts för misshandel inom den egna familjen än andra, på grund av att föräldrarna lever under extremt stor press. Maria Larsson tycker att hon ser en attitydförskjutning i hela samhället när det gäller våld mot barn, och Brottsföre­byggande Rådet, BRÅ, har därför fått i uppdrag att titta på hur det har förändrats de senaste tio åren. Utifrån detta kan man sedan se om det finns skillnader för just dessa barn. Hon säger att hon är glad att vi har ett förbud mot aga, och att vi trots allt har kommit mycket längre än andra länder.

Min sista fråga till Maria Larsson är varför det är så viktigt att kunna leva som andra. Jag berättar att jag själv inte känt något behov av att vara normal, förrän jag blev mamma till ett annorlunda barn.

Maria Larsson svarar att hon tror att alla människor har behov av att känna samhörighet, frihet och självständighet.

Pressekreteraren harklar sig lite försiktigt, det är en överenskommen signal till Maria Larsson att tiden för intervjun är ute. På frågan om Föräldrakrafts fotograf får ta några bilder, skrattar hon och säger javisst, och vad bra, hon har ju sminket kvar sedan morgonens intervju i en tevesoffa. +