Lars H Gustafsson: Föräldrar måste kräva bättre elevhälsa

Skolläkaren Lars H Gustafsson är starkt oroad över att många kommuner fortfarande inte kommit igång med att skapa en bra elevhälsa på skolorna.
Han hoppas att en ny skollag ska sätta fart på processen, men är inte alltför optimistisk och tror att det krävs stark opinion från föräldrar.
 
Lars H Gustafsson är känd inte bara som skol- och barnläkare utan även som författare och debattör. En av de viktigaste frågorna i debatten just nu är elevhälsan på skolorna.

– Både skolan och elevhälsan måste fungera bra för alla barn. Basverksamheten är viktig för alla, men om den inte fungerar blir barnen med störst behov mest lidande.

Lars H Gustafsson tycker att det är farligt att tala om att det är en speciell grupp barn som har särskilda behov. Alla är i behov av extra stöd ibland, några behöver mer stöd än andra, några behöver det oftare, men gränsen är flytande, menar han.

Halva tiden arbetar Lars H Gustafsson som skolläkare på fem skolor i Rosengård i Malmö, den andra halvan ägnar han åt att skriva, föreläsa och genomföra olika uppdrag. Att skriva är en av de saker han hoppas få mer tid för när han senare i år går i pension.

På uppdrag av Specialpedagogiska institutet har han sedan förra året deltagit i en rad seminarier runt om i landet och känner nu att trenden har vänt och elevhälsan är på väg att återfå en viktig roll.

– Under en period på 90-talet raserade man skolans elevvårdsteam och många kuratorer, psykologer och skolläkare försvann. Nu är man lyckligtvis på väg att bygga upp elevhälsan igen. Det finns åtminstone en ambition, men eftersom det är väldigt lite statlig styrning är det upp till kommunerna att bestämma hur elevhälsan ska organiseras och bemannas. Några kommuner jobbar fantastiskt bra med detta medan andra gör väldigt lite. Det leder till att likvärdigheten är hotad och det är ett rent lotteri hur elevhälsan ser ut. Det kan till och med vara stora variationer inom en och samma kommun, mellan olika stadsdelar som satsar mycket eller litet, vilket gör det ännu mer obegripligt för föräldrarna.

Trots sin hårda kritik vill Lars H Gustafsson inte peka ut vare sig bra eller dåliga kommuner.

– Jag får ofta den frågan men vill inte peka ut någon, för det tas så illa upp.

Hur kan det komma sig att det är så stora skillnader inom en kommun?

– Det beror mycket på personerna. Om man har en en förvaltningschef som brinner för frågorna kan han eller hon åstadkomma mycket och få med rektorerna. Det ser jag exempel på även här i Malmö. Det finns verkligen många som är starkt engagerade och det har varit roligt att möta alla dessa som satt de här frågorna på kartan.

Vilka är nyckelpersonerna som kan åstadkomma förändringarna?
– Det är rektorer och förvaltningschefer, kanske också utvecklingsledare. Ofta skyller man brister på politikerna och det är klart att det krävs politiska beslut och en politisk vilja, men politikerna är ofta rätt okunniga och beroende av fakta och underlag. Om de inte förses med bra argument från rektorer och förvaltningschefer händer inget. De politiker jag möter har ofta en god vilja men stor okunskap, säger Lars H Gustafsson.

Upprustningen av elevhälsan har bara börjat. Den kommande skollagen får en avgörande betydelse. En tvistefråga är vilka kompetenser som kommunerna ska ha skyldighet att ha inom elevhälsan. Utredningen ”Från dubbla spår till elevhälsa” föreslår lagstiftning om vilka kompetenser som ska finnas på varje skola, inte bara skolsköterska och skolläkare utan även psykologer, kuratorer och specialpedagoger.

– Det förslaget kom bort i propositionen. Sveriges kommuner och landsting vill inte ha den typen av detaljstyrning. Jag befarar därför att man inte kommer att skriva fast i lagen vilken kompetens som ska finnas och därför finns risk att likvärdigheten mellan skolorna blir lika dålig som den är idag.

– Jag träffar kommuner som knappt har någon skolpsykolog alls. Även kuratorer ser man väldigt få i en del kommuner och kanske enbart på högstadiet eller gymnasiet, trots att vi vet att de är lika viktiga i låg- och mellanstadiet. Om man bemannar skolorna alltför knappt får det negativa konsekvenser.

Är ojämlikhet och bristande resurser lika stora problem?
– De hänger ihop. Jag delar utredningens uppfattning att varje barn ska tillgång till en kompetent elevhälsa med skolsköterska, läkare, kurator, psykolog och specialpedagog. De ska vara lätt tillgängliga. Det är en resursfråga men också en likvärdighetsfråga. Det finns kommuner som har allt på  plats och täcker hela kommunen, men andra har för lite resurser eller för ojämlikt fördelade, exempelvis med skolor i utkanten som inte alls har tillgång till elevhälsa.

Hur tycker du att en bra elevhälsa ska se ut?
– Det ska vara ett slagkraftigt team som är nära och lätt tillgängligt. Varje elev, förälder, lärare ska snabbt kunna få kontakt. Det ska inte vara några krångliga hinder, som att rektorn ska skriva under en beställning eller annan byråkrati.

– På mina skolor i Rosengård i Malmö ska man kunna identifiera läkaren, sköterskan, kuratorn och så vidare. Alla vet vem de är och man kan rabbla deras namn. Teamet träffas regelbundet, gör en arbetsplan på hösten och sätter upp mål. Ofta bestämmer man sig för att arbeta med olika teman som läs- och skrivsvårigheter.

– Vissa resurser måste flera skolor dela på, men alla ska veta att det finns en kurator på skolan då och då, och annars kan man nå henne via mejl eller SMS.

Ska något kräva remiss eller beställning?
– Om man vill ha en testning gjord av psykolog, en omfattande procedur som tar flera dagar, bör man diskutera det i elevhälsoteamet. Vissa typer av åtgärder kräver en sådan procedur.

Elevhälsoteamet får också en nyckelroll i samspelet med andra aktörer, som habiliteringen eller barn- och ungdomspsykiatrin.

– När man inte har ett team blir det ofta så att habiliteringen tar kontakt med en lärare för att få det att fungera för ett barn, men skolsköterskan vet inget och ingen har överblick. En engagerad lärare kan få det att fungera, men ofta behöver man ta ett större grepp för att få det att fungera även på skolgården, på gympan och så vidare. Nu händer det att man drar åt olika håll.

– Det finns ofta en starkt misstro från skolan mot habiliteringen och barnpsykiatrin. Man tycker att de inte vet hur skolan fungerar. Om habiliteringen har synpunkter slår alla bakut. Ett eget elevhälsoteam kan inte avfärdas lika lätt och teamet behövs därför även som förmedlare mellan specialister och skolans verksamhet. Förändringen behöver komma inifrån skolan.

Hur vanligt är det att elevhälsan fungerar bra?
– Det är ganska många kommuner som är på gång med att skapa en fungerande elevhälsa, kanske en tredjedel. En tredjedel har börjat prata om det men en tredjedel är inte igång alls och det är oroande. Jag hoppas att en ny skollag ska sätta fart på processen. Jag är inte så optimistisk om vad som kommer att stå i skollagen, det blir troligen upp till varje kommun att bestämma hur skolhälsan ska se ut, och gäller det för föräldrar och andra att bilda opinion.

Vad kan föräldrar och andra göra för att driva på?
– Det är viktigt att beskriva hur situationen ser ut i kommunen och jämföra med hur det ser ut på andra håll. Kommuner med mindre resurser kan ha en bättre verksamhet. Specialpedagogiska institutet är en spindel i nätet just nu. Det finns en rapport från seminarieserien, där vi har samlat de kommuner som har intressanta verksamheter eller planer.

Kommer vi att få den elevhälsa som du hoppas på?
– Jag är säker på att det blir så så småningom, även om det blåser konstiga vindar i skoldebatten just nu. Det är mycket tyngdpunkt på ordning, disciplin och kortsiktiga resultat. Man tror att man kan åstadkomma förbättringar med betyg lägre ned i åldrarna, men vi som jobbar i skolan vet att det inte är en framkomlig väg. Alla vill ha arbetsro och koll på vad barnen klarar, men det klarar man inte bara med de åtgärderna. Det är viktigare att bygga relationer mellan lärare och föräldrar och satsa på resurser och organisation. Skolan fungerar inte bättre än de svagaste länkarna, om vi inte skapar en bra skola för de som har det svårast fungerar det inte för någon.

– Det går inte att lösa problemen genom att dra en gräns mellan vanliga barn och de som är utanför, och sedan ordna speciallösningar. Många har det jobbigt av och till, vi måste ha en flexibel skola som kan ta hand om alla typer av problem.

Men måste inte de ”duktigaste” eleverna få visa framfötterna och få utmaningar?
– I den skola jag vill se är flexibiliteten väldigt viktig. Man måste utgå från alla barn och se till att skolan räcker till för dem, man måste vara beredd att förändra organisationen. Ibland behöver man små grupper, ibland behöver man arbeta intensivt med barn som har ångest, är ledsna eller utagerande. Sådana behov dyker upp och man kan behöva arbeta intensivt med dem under en tid.

Krävs det mer resurser till skolan eller räcker det att arbeta mer effektivt?
– Vi behöver både och. Mycket handlar om grundsynen och att använda resurserna smart. Jämfört med Europa kan vi inte hävda att vi har brist på personal på skolorna. Kommunerna måste vara mer flexibla, så att en viss stadsdel eller skola kan få en förstärkning. Ofta stödjer man elever med assistenter medan man borde förstärka resurserna på pedagogsidan. Assistenter kan lösa en akut kris, men i grunden behövs kanske en annan pedagogik. En del skolor satsar på pedagogförstärkning medan andra, kanske av slentrian, har ett stort system av elevassistenter, säger Lars H Gustafsson.