Låt samvetet styra – Annika, Magdalena och Åsa!

DEBATT. Menar man på allvar att alla människor är lika mycket värda? Ja, då är det hög tid att regeringen skrider till verket. Och det krävs gemensamma krafter från flera håll i regeringen, skriver Elisabeth Langran på Stockholms Läns FUB i denna debattartikel.

I programmet ”Plånboken” i P1 idag (den 13 april 2016)  togs den ekonomiska situationen upp för personer som tillhör lagen om särskilt stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).

Det framgick av inslaget att den disponibla inkomsten kan vara mycket låg och att anhöriga kan tvingas stötta upp ekonomiskt för att det ska gå runt. Erik har t.ex. 200 kronor kvar i månaden att leva på och både han och Josefins son i inslaget behöver stöttas av sina föräldrar ekonomiskt för att det ska gå runt. Följden av att lida ekonomisk brist livet igenom samtidigt som man har en utvecklingsstörning är att man inte kan delta i samhället som andra medborgare.

Denna situation i kombination med snävare tolkningar från våra myndigheter vad gäller möjligheten att få ledsagarservice och kontaktperson, som är insatser enligt LSS för att kunna delta aktivt i samhällslivet, riskerar enligt min bestämda uppfattning att skapa en långsam återgång till institutioner. Om man får sämre möjligheter att delta i samhället av olika anledningar blir man hänvisad till sin bostad och därmed har man inte längre goda levnadsvillkor och möjligheter att leva som andra, vilket man enligt just LSS är garanterad att få.

Vi kan alla någon gång drabbas av sjukdom eller arbetslöshet och ha det tufft ekonomiskt i perioder. Men dessa perioder varar inte livet ut och vi kan ofta öka våra disponibla inkomster genom att dra ned på utgifterna eller öka intäkterna.

Dessa möjligheter har inte vuxna personer som tillhör LSS och bor i LSS-bostäder. De kan inte bo billigare utan är hänvisade till de LSS-bostäder som finns i kommunen eftersom de är beroende av den service och det stöd som ges där. De kan inte förvärvsarbeta och på så sätt påverka inkomsten. De lever på sjukersättning livet igenom och i år sänktes den ersättningen (från maximalt 8 900 kr/månad till 8 860 kr/månad) samtidigt som skatteskillnaden blev betydligt mycket högre jämfört med dem som har ålderspension. Skatteskillnaden är numera 74%! Tidigare var den ”bara 48%”.

Varför ska skatten vara högst för den grupp där förutsättningarna till förvärvsarbete inte finns?

Att den ekonomiska situationen är mycket bekymmersam är på intet sätt någon nyhet. Det borde åtminstone inte vara det. Riksförbundet FUB publicerade den ekonomiska kartläggningen, Fångad i fattigdom?, för två år sedan där situationen lyftes fram. Trots vetskap om hur det ser ut och trots att detta gång på gång påtalats de senaste åren händer ingenting.

Reportern i inslaget som intervjuade mig blev tårögd under intervjun och det är kanske inte så konstigt. För det är svårt att hålla känslorna tillbaka när man pratar om detta. Det handlar ju inte bara om kronor och ören när allt kommer omkring. För visst är det så att det inte skulle bli särskilt kostsamt för staten att se till att de som har det sämst får det bättre. Det rör sig ju om en begränsad och liten grupp i samhället; ca 26 000 personer. Nej, det handlar om attityder och människovärdet. Menar man på allvar att alla människor är lika mycket värda? Ja, då är det hög tid att regeringen skrider till verket. Och det krävs gemensamma krafter från flera håll i regeringen. Här kommer några konkreta förslag till tre ministrar:

Annika Strandhäll: Höj bostadstillägget för personer som har sjuk- eller aktivitetsersättning och tillhör LSS och ändra förmögenhetsberäkningen i bostadstillägget så att den utgår från avkastning på kapital (det som står i självdeklarationen) och inte på en fiktiv inkomst.

Magdalena Andersson: Se till att skatten blir minst så låg som den är för ålderspensionärerna.

Åsa Regnér: Se till att stärka insatserna i LSS genom den kommande översynen, inte försvaga dem.