Lekfullhet eller ambition, det är frågan

Det är inte många saker som skiljer oss människor från djuren och växterna här på jorden. Vi finns här en stund och därefter ändrar vi form och omsluts i det eviga kretsloppet.

En av de få saker som skiljer människan från djuren är ambitioner. Jag tänker att det till exempel är stor skillnad på ambitioner och instinkter. Djuren styrs ju ofta av instinkter, och det kanske vi människor till viss mån också gör ibland. Men för att vi ska låta det impulsiva i instinkten få fart så krävs någonting annat. En ambition. En vilja. Vi sätter fart på vår energi och styr mot ett mål någonstans i en fjärran framtid för att vi väljer det mer eller mindre medvetet.

Vi lägger upp planer, vi strukturerar och skapar strategier för att nå det vi strävar efter.
Sen kommer nästa fas. Vi stöter på motstånd. Alternativt att vi inte stöter på motstånd. Men oavsett detta, så får vi reaktioner. Vi reagerar på om vår strävan gått lätt och smidigt eller om det är svårt och fyllt med motstånd.

Våra reaktioner sätter igång en känsla hos oss. Oavsett om det är en bra eller dålig känsla. Någonting känns.

Nu skapar vi nya strategier för att hantera våra känslor. Vi vill ha mer eller mindre av det vi känner. Vi föder nya ambitioner och en ny strävan tar fart inom oss.
Så där håller det på i stort sett hela livet.

Vi vill något och strävar mot det och får reaktioner på om vi får det eller om vi inte får det och det skapar nya mål som vi färdas mot.

Men måste det vara på det viset?
Måste vi låta oss själva styras av ambitioner och mål genom hela livet?
Jag vet inte.

Kanske finns det något alternativ?
Kanske går det att hantera livet på ett mer lekfullt sätt? Att inte ta våra stunder på jorden alltför seriöst.

Vi dansar en stund i livets virvlar, som om vi vore löv i höstens stormar.
Så varför ska vi då försöka klamra oss fast vid trädet som vi växte på? Varför ska vi hålla fast vid det gamla av gammal vana?

Kanske kan vi låta oss föras med i vindarna till okända platser. Vågar vi det?
Jag tror att en riktigt vuxen människa inte kan vara alltför seriös.
För det finns egentligen ingenting att vara så särskilt seriös inför!

I grund och botten tror jag att hela livet bara är som en glädjefylld lek.
Och med hjälp av större medvetenhet så kan detta bli fullständigt klart för oss – att livet är en lekfull dans av energi.

Det är samma sorts energi som finns i träden, himlen, blommorna, havet och alla djuren.
Det är precis samma energi som bara dansar runt i olika former.
Kanske är det så att det är Guds lek som vi alla är en del av?
Och vi kan välja i varje vaken stund att dansa med eller ställa oss utanför och vägra släppa in den dansande energin i våra liv.
Det är valfritt!

Men även om vi väljer att inte låta livet få flöda genom oss i en glädjerik dans, så innebär det ju inte att livet inte dansar för det.
Livets dans pågår oavsett om vi väljer att se den och följa med i leken eller om vi väljer att avstå från glädjen och rikedomen i att vara människa.

Jag påstår inte att livet endast är en dans på rosor!
Att vara människa innebär både smärtsamma, irriterande, oroande och glädjefulla stunder.
Den viktiga poängen som jag försöker påvisa är att vi kan förhålla oss till allt det som händer oss på ett mer lekfullt sätt.
Livet är!
Ta det inte alltför seriöst!
Det blir inte mer viktigt för att man väljer att se tillvaron som allvarlig.
Lek livet.
Jag menar: varför inte?

Sören Olsson