Lycka till skänks

Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig.

Kahlil Gibran

Nu är det ett nytt år.

Jag tycker att det är spännande att stanna upp och reflektera i samband med ett nytt år. Vad hände under föregående år? Och vad förväntar jag mig av det nya?

Det känns som om det nya året innebär en möjlighet att släppa sånt jag inte längre vill behålla, tvätta av och putsa till det jag vill ha kvar och samtidigt fundera på vad jag vill åstadkomma under det nya.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig. Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det. Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.

Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig. Sånt går inte att tänka ut i förväg. Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.

För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte. Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”. För vi ser inte målet på det oändligas stig. Vi vet inte vart pilen ska nå. Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss. Det tror jag är hela poängen med tid. Att vi inte ska veta vad som väntar.

Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt. Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss. Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blir allt vanligare. Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden. I den mån det går vill de försöka fånga in morgondagens lycka.

Jag kan förstå dem. Jag tror att väldigt få från början önskar sig ett barn med funktionshinder. De vet inte vad som väntar. Det okända känns skrämmande. Beslut fattas allt för ofta med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är oerhört svår och väldigt omfattande. Det finns inga enkla svar på vad som är rätt eller fel. Bra eller dåligt.

Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall. För alla människor är unika. Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar. Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son. Trots många smärtsamma ögonblick. Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och kärlek som jag har känt genom att få leva tillsammans med honom.

Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen. Men nu är den en del av dagens erfarenheter. Och jag är evigt tacksam för det.

Kanske är det så att det är tack vare mina erfarenheter som jag i dag kan känna den lycka som blivande föräldrar vill fånga in genom att välja bort det som vid en första anblick kan vara hindret från att uppnå målet?