Man vaknar till liv och inser att det kan hända alla

Robert Wells andra barn föddes två månader för tidigt och hans värld sattes i gungning i den kaotiska miljön på Karolinska sjukhuset. Efter ett dygn blev familjen tvångsförflyttad, eftersom det inte fanns tillräckligt med plats på sjukhuset. Nu är han sedan sju år tillbaka fadder för stiftelsen Tummeliten, som stödjer neonatalavdelningarna på Stockholms sjukhus.

När Föräldrakraft får tag i Robert befinner han sig i Tyskland på en stor världsturné för världens barn. Peter Maffay, Tysk­lands motsvarighet till Bruce Springsteen, blev pappa för tre år sedan. Den 57:årige rockstjärnan fick då upp ögonen för alla barn som far illa i världen och haR dragit igång turnén ”Begegnungen – Eine allianz für kinder” (Möten – En allians för barn). Medverkar gör artister från tolv länder som alla är lovade minst 50 000 euro vardera att använda till barnvälgörenhet i det egna landet.
– Det är otroligt häftigt. Alla artister kommer från helt olika ställen i världen och vi bjuder på en fantastisk blandning av musikstilar. Jag representerar de nor­diska länderna och ger pengarna till stiftelsen Tummeliten, säger Robert Wells.
Han säger att det var först när han själv fick barn som tanken kring att göra bra saker för barn dök upp. För honom blev det självklara valet att hjälpa till att rusta upp neonatalavdelningarna i Stock­holm, dit alla för tidigt födda barn kommer.

När Roberts andra barn Teddy föddes fick fästmön värkar redan två månader för tidigt. Paret var i Halmstad när de första värkarna kom och de åkte till akuten. Väl där lugnade värkarna ner sig och personalen sa till dem att ”de kunde åka hem”, trots att det inte kändes så bra. Robert och fästmön, Maria Sköld, längtade hem och åkte till Stockholm. Väl hemma åkte de till Karolinska sjukhuset för observation men fick åka hem igen.
– Då släppte all spänning hos oss. Vi begav oss hemåt. Jag minns det än idag. Vi skulle bara handla lite och så startade kaoset. På bara några sekunder blödde min fästmö för fullt och vi kastade oss in i bilen. Då tog jag nog svenskt rekord med bilen. Det handlade verkligen om sekunder. Att få ett för tidigt fött barn var inte det jobbigaste, det var just i detta ögonblick, när man inte visste vad som skulle ske, som allt kändes som tyngst, berättar Robert.

Han förklarar att allt ställdes på ända när sonen Teddy föddes. Känslan av att stå bredvid och inte kunna göra någonting för att hjälpa var jobbig och under födseln visste man inte hur fästmön skulle klara sig.
– Man vaknar till liv och inser att det verkligen kan hända alla. När något sånt här händer spelar det ingen roll om du är högt uppsatt chef, ett känt ansikte eller en vanlig Svensson. Alla utsätts för samma sak, säger Robert.
– Händelsen var oerhört traumatisk och den stärkte mig som människa. Innan detta var jag extremt kräsen vad gäller blod och sjukdomar. Nu stod jag där inne hos min fästmö och var med om detta.

Men familjen hade tur. Trots att sonen föddes två månader för tidigt vägde han 1,9 kg och var frisk och kry. Efter ett dygn kunde han släppas ut ur kuvösen och komma ut till mamma och pappa.
– Trots att vi klarade oss relativt bra, upptäckte vi vad föräldrar får stå ut med. Det var många barn där som var mycket mer illa däran och man såg hur det tärde på föräldrarna. Resurserna var för små på neonatalavdelningarna, det fanns inga mysiga områden för föräldrarna och allt var kaosartat. När vår son kom ut ur kuvösen blev vi direkt tvångsförflyttade till Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i Stockholm. Tänk dig att bli förflyttad med ambulans bara ett dygn efter en sådan kaotisk födsel, säger Robert.

Redan en månad efter födseln kom familjen hem och kunde känna sig lugna – Teddy hade inte dragit på sig några skador efter den för tidiga födseln. Men Robert bar ändå på många intryck efter vad han sett och de föräldrar han mött.
– De flesta barnen som vi mötte klarade sig till slut tack vare allt personalen gör på neonatalavdelningarna. Men föräldrarna hade det fruktansvärt slitigt. Om man ska vara på ett ställe så pass lång tid måste man se till att föräldrarna kan känna sig hemma och känna trivsel i dagrum och på sjukhuset. Nu arbetar vi aktivt på stiftelsen Tummeliten för att öka trivseln på avdelningarna, se till att personal får möjlighet till att vidareutbilda sig och stödjer inköp av ny och bättre utrustning, säger han.

Ett tag efter att familjen hade kommit hem från sjukhuset med sonen fick de ett samtal från en kvinnlig doktor, som ville veta hur familjen mådde. Robert är inte arg på sjukvården idag och inser att alla gjorde vad de kunde. Men upplevelsen gjorde att han ville göra något för att förbättra situationen på avdelningarna.
– Jag fick kontakt med Ann Edner, som är läkare på neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens sjukhus. Ganska snart efter min sons födelse hade vi dragit igång stiftelsen Tumme­liten, som nu har funnits i sju år. Min son Teddy är nio år, berättar Robert.

Själv vill Robert inte göra en stor grej av sitt engagemang för prematurfödda (för tidigt födda) barn i media. Men han inser att han med sitt kända ansikte har bidragit till att stiftelsen har kunnat få in mer pengar.
– Välgörenhet är så hysteriskt styrt av media idag. Det är fantastiskt bra att media kan få tusentals människor att skänka pengar till ett drabbat område. Som till exempel efter tsunamikatastrofen 2004. Men den hjälpen blir så ensidig. Människor behöver hjälp hela tiden, inte bara när media gör ett stort jippo av det, säger Robert.

Han tycker att det är svårt att arbeta med välgörenhet, eftersom det kan vara svårt att veta om arrangören är seriös. Vid alla tillfällen när Robert medverkar i något välgörenhetsevenemang arbetar han gratis, men är noga med att veta att pengarna går direkt till ändamålet.
– Om jag ska medverka gratis på en gala, då räknar jag med att arrangörerna inte heller tar ut stora summor i arvode för deras arbete, säger han.
Turnén i Tyskland är bland det häftigaste Robert gjort, menar han. De tolv artisterna samlar in pengar till organisationer som arbetar med allt från att motverka barnarbete, våld och aids till att hjälpa barn att få utbildning och motverka att barn tas ut i kriget i Eritrea.
– Nu börjar vi i Tyskland och kommer att fortsätta under ett år. Vi ska runt till flera olika platser i världen, bland annat till Sydafrika och USA. Om turnén kan komma till Sverige vet jag inte. Det är något som jag skulle vilja, men det krävs i så fall att jag tar tag i det. Men jag skulle verkligen vilja visa svenskarna detta mångkulturella projekt. Här möts vi alla, artister från världens olika hörn och alla har skitroligt tillsammans! Vi pratar inte politik, utan möts som människor, berättar Robert.

De 50 000 euro som Robert får in till Tummeliten kommer gå direkt till att köpa in ny utrustning till neonatalavdelningarna i Stockholm. Van­ligtvis är det svårt att få in så stora summor till stiftelsen.
– Våra bidrag brukar ofta gå till vidareutbildning för personal och trivselpengar till föräldrarna. Ibland har föräldrar blivit erbjudna en ledig kväll då de kan lämna sjukhuset och blir bjudna på middag på en restaurang. Många föräldrar behöver få komma ifrån och tänka på sig själva bara för en liten stund, berättar Robert.

Varje år arrangerar stiftelsen Tummeliten en minigolf- eller bowlingtävling med celebriteter, professorer och entusiaster som får betala ”ett hutlöst pris” för att medverka, enligt Robert.
– Vi anordnar Tummeliten Cup för att dra in extra pengar till stiftelsen och då får de medverkande betala lite extra för att vara med, skrattar Robert Wells.