Man vill döda draken och rädda prinsessan

– Jag minns att jag skrev i min dagbok att ”Jag är så rädd”, berättar Henrik Ståhl, känd från bland annat barnprogrammet Bolibompa. Som karaktären Ståhlhenrik (tillsammans med Supersnällasilversara) charmade han hela Sveriges barnaskara för några år sedan. Men privat har han inte alltid känt sig som en stålman – tvärtom har han varit livrädd för att bli sjuk.

Som fyraåring kom Henrik Ståhl första gången i kontakt med sjukdom inom familjen. Lillasyster Erika föddes med ett hjärtfel och hela familjens vardag vändes upp och ner. Plötsligt fanns en liten skör varelse i hemmet, mamma var ledsen och man fick själv inte bli sjuk, för det var farligt för lillasyster.
– Erika gick igenom många operationer och fick inte smittas av några sjukdomar. När jag eller min bror blev alltför sjuka blev vi skickade till mormor, berättar Henrik.

Samtidigt som kraven blev högre på hemmaplan brottades Henrik mot mobbningen i skolan. Något som format honom och resulterat i den berörande enmanspjäsen ”Henrik – en tönt”.
Idag är han 31 år, har för länge sedan flyttat från föräldrahemmet i Dalarna och arbetar som skådespelare. De flesta känner igen honom från  barnprogram som Bolibompa och Salve, som han slog igenom med. Efter lillebror David och lillasyster Erika har Henrik fått ytterligare tre småsyskon.
– Att växa upp i en stor familj var inte ett problem. Men det är klart att det blir en sorts kamp om uppmärksamheten och att det känns trångbott. Vi var tre bröder som delade rum och vi är alla väldigt olika.

Att vara syskon till barn med funktionshinder kan vara minst lika påfrestande som att vara förälder. Henrik menar inte att han växte upp snabbare och mognade mer på grund av sin syster, men hennes tillstånd satte ändå sina spår. Än idag är han rädd för att bli sjuk.
– För ett år sedan fick jag en ögoninflammation och det var oerhört otäckt. Jag är orolig för att det ska bli kroniskt och det är obehagligt när det gör ont i kroppen. Jag minns att jag skrev i min dagbok att ”Jag är så rädd”, säger Henrik med ett skratt.
– Jag har många syskon och många i min familj har drabbats av olika sjukdomar. När man upptäckte en hjärntumör hos min bror började jag fundera över om vår familj var förbannad, säger han.

Hjärntumören drabbade Henriks lillebror Johannes vid 13 års ålder. Han hade då precis börjat sjuan. Med en syster med hjärtfel, en hörselskadad bror och en pappa som precis tillfrisknat från en stroke utlöste budet om lillebroderns cancer en tomhetskänsla hos Henrik.
– Jag var ute och sjöng karaoke, berusad och glad när min mamma ringde. Jag missade samtalet och hon lämnade ett meddelande som jag lyssnade av direkt efter. Jag hörde direkt att något var fel, hon grät och berättade att Johannes hade en hjärntumör. Jag blev tvärnykter och kände mig helt tom i huvudet.

Några dagar senare tog han tåget tillsammans med en av sina bröder för att besöka Johannes. Upp­växten kantades av så många sjukhusbesök att Uppsala idag inte betyder något annat än sjukdom för Hen­rik. Med hans gamla erfarenheter av sjukhus och en pappa som nyss tillfrisknat var besöket jobbigt känslomässigt.
– Det är ju så svårt det där med känslor. När jag besökte min pappa på sjukhuset efter hans stroke ville jag berätta hur mycket jag älskade honom. Men hur gör man det? Att bara stå där och säga att ”jag älskar dig”, det var svårt.

Den första tanke som dök upp hos Henrik var rädslan för att lillebror Johannes skulle dö. Han blev förbannad på att hans familj skulle råka ut för sjukdomar hela tiden.
– Jag frågade mig varför just min familj skulle råka ut för allt. Vissa familjer klarar ju sig helt utan sjukdomar. Hade vi en förbannelse över oss? Tyckte Gud inte om oss? Eller var vi av genetiskt skräp? Och när blir det min tur? När åker jag på en livshotande sjukdom? Allt detta sitter fortfarande kvar, fast min brors sjukdom lärde mig också att man inte kan veta vad som händer i morgon och att man inte behöver vara så rädd för det. Johannes var så modig hela tiden, säger Henrik.

Efter intensivt statistikletande insåg han att det inte var säkert att hans bror skulle dö. Han är inte arg på sjukhuspersonalen, men hade önskat att de gett honom bättre information när han behövde den.
– Sjukhus är otroligt otäc­ka. Läkarna diagnostiserar och förklarar, men säger egentligen ingenting. Jag ville veta hur statistiken såg ut, hur stor chans fanns det att min bror skulle överleva? Men det fick jag inte veta. Sedan är det sjukhuslukten och känslan av att man inte kan gå undan. Man måste sitta där och titta på den sjuke, man måste vara stark. Går man undan till sjukhusfiket får man sitta och titta på andra sjuka istället. Det går inte att försvinna en stund.

Henrik mötte sin bror och översvallades av ett stort känslospektrum; rädsla för döden och kärlek, men även ilska. I samhället som det är uppbyggt idag finns inte plats för annorlunda känslor.
– Tittar man på film reagerar alla karaktärer likadant och förvandlas till heroiska varelser, men så ser inte verkligheten ut, säger Henrik. Många kan nog stundvis känna ilska inför den patetiska människan som ligger där i sjukhussängen och bara ställer krav. Man menar ingenting illa med det, det är bara mänskliga känslor. Ens eget liv ställs på ända och man måste omprioritera. Jag var på toppen av min karriär och så hände det här.

Hans hektiska arbetsliv följde med honom ända in till sjukhusrummet och skuldkänslor för att ta jobbsamtal under besök dök upp. Men samtidigt var det skönt att ha mycket arbete att luta sig mot.
– Hela perioden då min bror var sjuk är väldigt grumlig i mitt minne. Jag hade jättemycket arbete med bland annat Bolibompa. Jag var hos min bror ofta, men jag hade samtidigt väldigt lätt för att smita och fly in i arbetet, berättar Henrik.

Om det var bra eller dåligt att ha ett arbetsliv att gömma sig bakom kan han inte svara på. Det gav dock tankarna möjligheten att vila på annat, men kanske tryckte han även bort en del bearbetning av känslor.
– Vi är en stor familj och jag träffar inte mina syskon så ofta idag. Vi är väldigt olika och delar inte många intressen. Jag har två bröder som är musiker och min yngsta bror har precis bestämt sig för att han vill bli skådis, men annars är vi väldigt olika. Men när vi träffades där runt Johannes sjuksäng lyckades vi bilda en enhet. Man skrattar djupare, man gråter djupare, man gör det tillsammans och med en helt annan hjärtlighet. Det var en häftig känsla.

Johannes genomgick en operation där nästan hela tumören lyckades tas bort. Tumören var i själva verket en tvilling som aldrig utvecklats, utan istället sakta växt till en tumör under broderns uppväxt. Att möta Johannes efter operationen var ännu jobbigare än tidigare.
– Han såg hemsk ut och kunde inte titta ordentligt. Hans ögon stirrade snett upp mot taket hela tiden, säger Henrik.
Efter detta blev han långsamt bättre och är idag en frisk kille som går på folkhögskola. En lättnad för Henrik.
– Men jag lärde mig mycket av Johan­nes sjukdom. Nu är han frisk och ska förhoppningsvis inte få tillbaka tumören.
– Jag lärde mig att det är okej att tänka oönskade tankar. Man får vara arg på den sjuke och man får tänka på sig själv och sina egna problem. Mina känslor påverkade inte om Johannes skulle bli frisk eller inte, säger Henrik.

Henriks supermamma har varit ett stort stöd för honom och hela familjen. När lillasyster Erika föddes med hjärtfel blev hon stark och bestämde sig för att ta hand om hela familjen. När sedan lillebror Johannes hamnade i sjukhussängen tog hon hand om alla sina barn.
– Ja tänk dig, ditt barn har precis drabbats av en hjärntumör och så kommer fem friska barn och är rädda för döden. Mina föräldrar var unga när Erika föddes, mamma var bara 28 år. Det måste varit riktigt tufft. Jag minns inte så mycket från den tiden. Men jag minns en gång när vi åkte släde efter en häst och min mamma satt med Erika, inlindad, i sin famn. Hon var rädd för att Erika skulle bli sjuk. Det var svårt att se att mamma var ledsen. Idag förstår man ju att hon ville beskydda sin dotter mot sjukdomar, men då kunde man ibland fråga sig: tycker mamma inte om mig?
Att inte förstå riktigt vad som hände har format honom. Han önskar att någon hade fångat upp hans fyraåriga jag och förklarat ordentligt för honom vad allt med lillasysters sjukdom innebar.
– Idag har man mycket bättre rutiner för det. Skulle jag varit fyra år idag hade man säkert skickat mig till någon snäll tant som frågat hur jag mådde och låtit mig måla teckningar och sådant där, säger Henrik med ett skratt.
– Eller låtit mig gå med i någon anhöriggrupp där jag fått möjligheten att prata om mina känslor. Det hade nog varit bra för mig.

Händelse­förloppen vad gäller syskonens sjukdomar är inte så klara i hans minne. Lillebrors Johannes tid med cancern beskriver han som suddig och systerns hjärtfel blev till en vardag för honom. Men däremot finns många känslor att prata om.
Döden har hotat flera av hans familjemedlemmar och han har fått vara med om mormors död. Hennes bortgång tog dock inte lika hårt, hon var gammal och det var nog skönt för henne att hon fick lämna jordelivet, resonerar Henrik.

Men skammen och skuldkänslorna har alltid funnits där. De där mänskliga känslorna som alla tänker i hemlighet, men ingen berättar om.
– Jag minns en gång när jag var liten och lekte med David, äldsta brodern efter mig, och Erika ute på gården. Vi lekte vid lekstugan och Erika var inne i den. Helt plötsligt smällde hon upp dörren och den råkade slå till David så att han ramlade ner på marken. Han låg helt still på marken och vi trodde att han var död. Vilket han självklart inte var, han bara lekte med oss, tyckte det var hur kul som helst att lura i oss att han hade dött. Jag kutade iväg till mamma, var övertygad om att han var död och var jätterädd. Men någonstans i bakhuvudet dök ett pirr fram, nästan som ett litet hopp, nu skulle jag ju kunna få alla hans saker, berättar Henrik.

Samtidigt älskar han sina syskon och skulle aldrig önska att något skulle hända dem eller någon annan i hans familj. Idag har han lyckats ta sig förbi tankarna kring att familjen skulle vara drabbad av någon form av förbannelse. Men rädslan för att bli sjuk finns fortfarande där. Under tonåren kunde han drabbas av panikrädsla för döden, men idag har han snarare en stor respekt för sjukdomar. En liten förkylning ibland går an, men mer än så vill han inte ha. Kanske, menar han, gömmer han också på en skuldkänsla över att han lyckats hålla sig så frisk när andra i hans familj varit så sjuka.

Visst har Henrik klarat sig från svåra sjukdomar och kan skatta sig lycklig i en olycksdrabbad familj, men som liten hade han andra problem. Sedan sju år tillbaka spelar han den självbiografiska pjäsen ”Henrik – en tönt” för högstadieskolor runt hela Sverige. En humoristisk men samtidigt väldigt allvarlig enmanspjäs om mobbning och utanförskap.
– Ja, den har kommit att bli ett långtidsprojekt. Intresset från skolorna svalnar aldrig och jag har tillräckligt med jobb så att jag kan försörja mig på pjäsen, berättar Henrik.

Pjäsen skrevs för att berätta en historia om hur det går till på skolorna, hur lärare blundar och inte vill se och hur eleverna råkar illa ut utan att någon vågar säga nej. I sitt första skede spelades pjäsen i Svärdsjö i Dalarna, orten där Henrik själv gick i högstadiet.
– Det är klart att det var jobbigt att komma tillbaka till den miljön. Det var där jag blev utsatt för mobbningen och så skulle jag spela teater för högstadieelever. Men idag spelas pjäsen i hela Sverige och har för mig bara blivit en pjäs, den känns inte på något sätt sammankopplad med mina gamla erfarenheter. Nu är det mitt jobb, säger han.

Har det blivit bättre med mobbningen i skolan idag? Henrik menar att man blivit mer medveten om den. Idag har alla skolor en mobbningsplan som de ska följa.
– Men för vissa skolor är det bara bokstäver på ett papper. Om skolorna verkligen gör något beror på lärarna. Vissa skolor jag besökt har varit fruktansvärda, samtidigt som lärare på andra skolor lyser av sitt engagemang. Men då handlar det oftast om ideella krafter från lärare som brinner för eleverna, säger Henrik.
– Det går nämligen inte att utrota mobbningen. Det är lika fel som att tro att det går att utrota ondskan. Den kommer alltid finnas, men man måste hela tiden motverka den. Det går inte att beställa ”Henrik – en tönt” till skolan och tro att allt ska lösa sig efter det. Vissa lärare kommer till mig efter pjäsen och frågar hur de ska lösa problemen med mobbningen på sin skola. Varför frågar de mig? Professionella lärare ber en skådespelare om hjälp. Jag vet inte hur man löser problemen.

Men en sak tror han att man måste bli bättre på, att se eleverna. Det går inte att försöka gömma undan vad som händer och blunda för trakasserier elever emellan. Man måste släppa bubblan som cirkulerar kring ens eget ”jag” och fråga sig ”hur mår egentligen den där killen?”. För en mobbad elev betyder det otroligt mycket att lärarna ser vad som händer och försöker förhindra det.
– Jag har fått kalla kårar på vissa skolor. Det är en röra i korridorer och i klass­rum. Tonårstiden är en kaosartad period redan som den är, den ska inte behöva förvärras av skolan. Det finns vattentäta skott mellan lärare och elever. På de flesta skolor är lärarrummen låsta. Jag har hört tusentals förklaringar till varför man måste låsa lärarrummen; man har sekretessbelagt material där inne och lärarna måste få sin chans att vila. Och jag förstår dem, tonåringar är asjobbiga och lärarna kan verkligen behöva få tid till att vila ibland. Men när jag besökt skolor har jag varit med om att elever knackat på lärarrumsdörren flera minuter och lärarna har ignorerat knackningarna med motiveringen att de ”fikar just nu”, berättar Henrik.
– I korridorerna är det kaos och det är en otrygg värld för eleverna, samtidigt som det är så mysigt i lärarrummen. Det har jag reagerat starkt på. Det är självklart inte så på alla skolor, men det förekommer, säger han.

Henrik beundrar dock lärarna och menar att yrket är ett av de viktigaste som finns.
För några år sedan skrev media frekvent om hans pjäs och hur viktig den var, hur mycket den betydde för att motverka mobbningen i Sverige. Media­hypen gick till överdrift och skolor trodde att ”Henrik – en tönt” var lösningen på deras problem.
– Det går upp och ner. Nu börjar skriverierna kring mobbning komma tillbaka. Man söker någon slags sagohistoria. Man vill döda draken och rädda prinsessan. Men jag säger så här, det går inte att lösa. Vi måste slåss tills vi dör. Det är det ingen som vill höra, men det är sanningen. Jag har inga svar på hur man ska få bort mobbningen i skolan. Jag är bara en skådespelare som spelar en pjäs om mobbning. Teatern har inga svar på de stora frågorna, teatern speglar bara verkligheten vi lever i.