”Många kvinnor förväntar sig att man är stor, stark och omhändertagande”

Ur Tema Anhörig i Föräldrakraft nr 2, 2016

 

Pappa Stefan vinkar när Kristoffer, 14, och hans assistent går ut genom dörren för att ge sig av till innebandyträningen. De har precis varit på Kristoffers habiliteringcenter tillsammans och Stefan ska strax bege sig till lillasysters skola för att följa med henne på dagens hockeyträning.

Med två vuxna barn sen tidigare trodde Stefan att han visste ungefär vad papparollen innebar när han och hans dåvarande fru blev adoptivföräldrar till Kristoffer för snart tio år sedan. Men redan när Stefan gick med Kristoffer till lekparken hemma i Sundbyberg förstod han att Kristoffers cp-skada skulle komma att påverka familjen på många olika sätt. Han beskriver att omgivningens undvikande bemötande gjorde att han tvingades ”ta på sig rustning” för att skydda sig själv och Kristoffer.

Att få ett barn som var i behov av extra hjälp och stöd skapade en känsla av otillräcklighet hos Stefan, som han fortfarande kämpar med, varje dag.

– Man kan misslyckas med många saker i livet, men den otillräcklighet man känner när man inte kan hjälpa sitt barn skapar en stor frustration. 

 

Stefan hoppas att pappagruppen blir ett forum där man vågar prata om känslor.

 

När Kristoffer var 8 år gick familjen med i RBU. Sedan dess har de ett par somrar åkt på familjeläger och campat vid Herrfallet som ligger vid sjön Hjälmaren. Här har de lärt känna andra familjer i liknande situation, vilket varit ett stort stöd genom åren.

Sedan en tid tillbaka sitter Stefan i styrelsen för RBU Stockholm, och i och med detta blev han nyligen tillfrågad om han tillsammans med pappan Anders Mothander i FUB ville dra igång en pappagrupp. Det ville han.

– Både jag och Anders var måna om att det inte skulle bli en pappagrupp där man bara åker och bowlar och tar ett par bira. Vi ville att det skulle bli ett forum för att våga prata om känslor.

Första träffen hölls en måndagskväll i november förra året. 11 pappor dök upp.
– Vi började med att förklara att det inte finns någon agenda, att pappagruppen blir vad vi tillsammans gör den till, men att tanken är vi träffas kontinuerligt och fokuserar på lite djupare frågor.

Papporna spånade sedan fram tilltänkta samtalsämnen. Det visade sig bli en lång lista. De kom överens om att gruppen får bestämma vad som känns mest angeläget att prata om från gång till gång. Ett av de ämnen som kom upp handlade om att papparollen inte blev som förväntat. Det är något som Stefan funderat mycket på. Han har svårt att säga vilka förväntningar han hade på att bli pappa till Kristoffer. Men där fanns en dröm om att han skulle kunna vara en bra förebild.

– Någonstans i bakhuvudet fanns också den där bilden av att pappor ska lära sina söner manliga saker. ”Vi ska sticka och fiska, jag ska lära honom köra motorsåg.”

Jag skulle lära mitt barn allt jag kan. Som Baloo i Djungelboken. Men det handlade inte om att uppfylla mina barndomsdrömmar. Jag ville att mitt barn skulle göra det han själv ville. Att vi skulle vara en lycklig liten familj som skulle kunna dela allt, där jag var viktig och kunde tillföra visdom.

Samtidigt slet han och Kristoffers mamma med att få arbetslivet att fungera och att rättvist fördela alla möten med läkare, habilitering, ortopedingenjörer med mera. Stefan drev ett eget företag och hade svårt att tacka nej till uppdrag, något som bidrog till slitningar i relationen. För fem år sedan blev det skilsmässa.

– Våra olikheter förstärktes i den negativa stress som uppstod. Vi hade nog behövt någon som sett att vi borde satsat på varandra och stöttat oss så att vi försökt att inte glömma bort kärleken i alla måsten.

Samtidigt kanske man inte ska förväxla jämställdhet med att dela rättvist på alla arbetsuppgifter, tycker Stefan.
– Kanske ska man släppa alla sådana pretentioner om rättvisefördelning. Det är ingen tävling. Vi klarar helt enkelt av olika mycket, som människor.

 

Jag tror att de flesta pappor tycker att deras kvinnor är intelligenta och klarar projektledarrollen så bra, att de tar ett steg tillbaka.

 

Både karriären och parrelationen var två ämnen som kom upp på pappaträffen. Att många mammor automatiskt tar rollen som projektledare för barnen, i synnerhet om barnet har en funktionsnedsättning, tror Stefan beror på flera saker.

En orsak är att personal inom skola, vård och omsorg nästan alltid kontaktar mamman först i ärenden kring barnet.

– Många gånger dras nog mammorna in i det ofrivilligt. Det blir på något sätt dem som förväntas ta ansvaret från början. Men det är en diskriminering av pappors förmåga. En pappa på träffen sa ”Hade både jag och min fru varit här, hade min fru fört vår familjs talan”.

Stefan tror att de flesta pappor tycker att deras kvinnor är intelligenta och klarar projektledarrollen så bra, att de tar ett steg tillbaka. Så blev det för honom.

– Vi försökte hjälpas åt och turas om, men jag var mer mañana, tog saker när de dök upp, medan Kristoffers mamma googlade och låg steget före. Och om man som pappa hela tiden får uppmaningar om vad man borde göra försvinner den egna drivkraften till slut. Jag blev sådan. Jag tappade initiativförmågan.

 

Kristoffers pappa Stefan Swedenrose har nyligen varit med och startat en pappagrupp.

 

Nu bor Kristoffer och hans syster varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. I början glömde Stefan en del saker under sina veckor, det kunde vara att medicinen tog slut eller att skicka med något till skolan.

– När jag glömde något viktigt fick jag ta konsekvenserna, Kristoffers mamma blev skitförbannad och då hände  det grejer. Då startade en uppvakningsprocess inom mig. Jag insåg att jag måste börja ta ansvar och ta ställning.

Sedan dess har också den egna initiativförmågan börjat komma tillbaka. Den är inte stor, men den växer, säger Stefan.

Stefan försöker vara nöjd med det han gör, att se att även små förändringar har betydelse.

– Sakerna på att-göra-listan tar ändå aldrig slut och det är lätt att känna sig misslyckad och skuldbelägga sig själv om man inte gör allt för att barnet ska uppnå sin fulla potential.

Han funderar lite på vad som skulle hända om han går in i en ny relation. Skulle han falla tillbaka i sin gamla roll? Inom honom pågår en kamp säger han. En kamp om vad han förväntas leva upp till som man.

– Det är kanske en fördom hos både kvinnor och män, att en sårbar man inte är lika attraktiv. Många kvinnor förväntar sig fortfarande att man ska vara stor, stark och omhändertagande.

Han är egentligen övertygad om att det handlar om att våga visa hela sig. Att man kanske varken är velour eller terrängbil, utan att man är både och, eller mitt emellan. Att våga prata om alla sina känslor. Det är det han hoppas ska ske i pappagruppen. Pappor emellan.

 

Mera fakta: Pappagrupper

Pappaträffar arrangeras då och då på olika håll i landet. Hör av dig till ditt barns habilitering eller den förening ni tillhör för mer information. RBU och FUBs pappaträffar i Stockholm vänder sig till pappor med barn med funktionsnedsättning i alla åldrar.
För mer information, kontakta: kontakt@stockholm.rbu.se.