Måns Möller skämtar så att publiken gråter

Han är ekonomen som sadlade om till framgångsrik komiker. Förortskillen som etablerade sig i innerstaden. Måns Möller väjer inte en tum när det gäller att följa sitt hjärtas röst och inte heller för att kämpa för sin son.

Nära vattnet på en liten udde i Stockholms innerstad har vi stämt möte med Måns Möller. Han har redan hunnit slå sig ner vid ett av kaféborden när vi anländer.

Med ett fullspäckat schema är detta den enda lediga kvällen, och han skulle gärna vilja hinna gå på bio men säger i samma andetag, på utpräglad stockholmska, att det inte är hela världen. Nej. Vid bordet bredvid sitter före detta bonussonen Isaac som precis håller på att dra på sig jackan för att gå.

– Ska du dra kompis? Ge mig en minut bara!

Måns beskriver Isaac som en ovärderlig storebrorsa till sonen Viggo, springer iväg för att ta adjö vid entrén och slår sig sedan ner mitt emot oss med ett brett leende. Slänger iväg en replik från den nya showen.

– ’Nu när mamma har en ny kille så är du inte min bonuspappa längre, du är bara en snäll gubbe som gillar barn’. Det får jag mycket skratt för när jag berättar på scen. Det är Isaac som betytt allra mest, när allt kommer omkring, han är den person som Viggo leker med. Det är verkligen en blessing att han finns, ur Viggos perspektiv.

Viggo är sju år och föddes med autistiskt syndrom och en utvecklingsstörning, något som tagit lång tid att fastställa. Alltför lång tid, enligt Måns, som beskriver tiden innan diagnos som något av det värsta han varit med om.

– Från det att vi förstod att något var knas, vid klosstestet, tog det nio månader fastän det ju ska vara tre månaders vårdgaranti. Vi gick och oroade oss för hur allt skulle bli.

Aktuell forskning visar att ju tidigare behandling, desto större chans att barnet så småningom klarar sig själv.

– I det läget gör man nästan vad som helst och när jag fick höra att det inte fanns någon kö till BUP i Farsta var jag nära att köpa ett svartkontrakt för att kunna stå skriven där och få komma dit. Men man kan ju inte bygga sitt liv på att gå runt systemet, det är inte där man ska lägga energin liksom, att springa runt med svartmäklare i Farsta för att få en diagnos.

Måns Möller växte upp i Hässelby, i norra Stockholm, ”typ vid Johannelundstippen”. Det var inte så schysst (för att använda ett av hans egna frekventa uttryck) där, så familjen flyttade till Hässelby strand och levde ett för 70-talet typiskt medelsvenssonliv ”med hotdogs, o’boy och parhus”.

Redan i fjärde klass började resan in mot innerstaden eftersom han då bytte skola till Adolf Fredriks musikskola. Där mötte han de bästa av vänner som han fortfarande efter nära 30 år fortfarande har tät kontakt med.

Bakom den flamsiga fasaden skymtar ett disciplinerat och målinriktat kynne, ja, rent av ett äkta revisorsämne. Fasta rutiner, noggrannhet, blick för detaljer, alltid steget före i sin planering. Någon tillfällighet var det förmodligen inte att Måns Möller efter gymnasiet fortsatte plugga, gjorde ett uppehåll för lumpen och därefter tog en kandidatexamen i ekonomi.

– C-uppsatsen var gjord och då skulle man träffa de här olika revisionsfirmorna och sitta och äta deras gratiskarameller och jag hade kört på och gjort allt på en gång, inte tagit något sabbatsår eller åkt utomlands, som många andra gjorde, och jag tänkte att innan jag blev 25 år så skulle jag ha testat standup. Annars såg jag framför mig hur bitter jag skulle bli.

Som liten grabb var Släng dig i brunnen favoritprogrammet och Babben Larsson, Lenny Norman, Peter Wahlbeck och Jonas Gardell idolerna. Student-
spex och företagsgig visade sig vara rätt inriktning.

– Det var stort när Babben ringde hem och farsan svarade och hon ville ha mig som uppvärmare på Norra Brunn. Sedan tog Lenny Norman mig under sina vingar och jag fick börja vara med och gå upp på scen i tio minuter i hans och Claes Malmbergs show, de var ju med i Måndagsklubben på Kanal fem, de var ju stora.

– Jag skötte lite ljud, min uppgift var att dra ner mikrofonen när Adde Malmberg började skrika, de som ägde Norra Brunn hade problem med grannarna, därför skulle jag sitta där och dra ner mikrofonen när Adde fick spel. Sedan var de schyssta och sa till publiken att ’till och med ljudkillen är rolig här på Norra Brunn’ och vinkade åt mig att komma och köra i fem minuter. Det försöker man ju betala tillbaka för nu, jag var exempelvis nyligen i Västerås och körde gratis på en liten standupklubb. Det är det jag gillar med standup comedy, att de flesta är schyssta mot varandra och gillar att ta in nya förmågor, det är liksom inget som sitter fast någonstans och det finns ingen prestige.

Med sin aktuella show ”Jävla pajas det här skojar du inte bort” får han publiken att ömsom skratta, ömsom gråta.

– Min föreställning handlar om hur det är att vara farsa till den där ungen som inte blir bjuden på kalas, men också om att det faktiskt blir bättre. Till slut får man en ny klass och så blir man bjuden och har jättekul. I början tycker man som förälder att det är jättejobbigt att han inte är som de andra, men sett i backspegeln är det ju lite roligt eftersom jag har hoppat av min utbildning och gjort allt för att inte ha ett nio till fem-jobb och allt det där, och sen då när ens son inte blir som alla andra, då får man panik och det är ju egentligen lite paradoxalt. Men det jag vill förmedla är att det faktiskt inte är så farligt att vara annorlunda, man måste inte vara som alla andra.

Han berättar att det massmediala intresset har varit enormt och att tidningar som förr inte velat ta i honom med tång nu erbjuder honom mittuppslag.

– De handikappolitiska frågorna måste uppmärksammas mycket mer och om man då som artist får utrymme i media kan man använda den plattformen för att ge ett ansikte till debatten. Jag tror att det är mycket mer intressant för allmänheten jämfört med att ha två politiker eller två ledarskribenter som debatterar i tv-rutan. Alltså, folk orkar ju inte sätta sig in i alla de här frågorna ’tilläggsbidragen läggs ner’ och bla, bla, foten somnar ju när man hör det.

– Igår när jag var inbjuden till SVT för att snacka om showen passade jag på att prata om resursskolorna istället, som man i Stockholm håller på att lägga ner. Och folk har ringt mig idag och gråtit och det har varit mail och Loa Falkman ringde och sa att ’ja, jag tycker att det är bra att du ger ett alibi till oss artister att du ställer upp på det här, det är viktiga saker, det du gör för pojken’. Och jag känner ju inte Loa Falkman liksom.

Måns Möller vet vad han talar om och har, i egenskap av att vara förälder och ekonom, åsikter i frågan som skulle räcka till en timmes radioprogram. Gånger tio.

– När artister pratar blir det lätt lite vänsteruppror liksom och ’vi vill ha mer pengar till allt’. Men det är inte vad det handlar om utan jag tycker bara det är så kortsiktigt, det blir ju väldigt dyrt för samhället i längden att strunta i de här barnen. På papperet kanske det låter ganska bra men sedan när man kommit in i det här så ser man att det blir katastrof. Samhällsekonomiskt är det vansinne, helt enkelt. Om jag måste lägga ner alla mina företag för att träna min son själv 30 timmar i veckan, vad kostar inte det samhället? Jag betalar ju mycket skatt. Eller de barn som inte kommer att klara av att gå i skolan alls, det blir ju följdeffekter av det, tänk på de som hamnar på institution eller i kriminalvården. Min poäng är att man måste anslå statliga pengar till det här.

Efter föreställningarna får Måns Möller ofta höra från andra föräldrar i samma situation hur det går till i deras hemkommuner.

– Jag kan gnälla över att ’å, vi fick inte den där skolan vi ville och nu går vi i Sollentuna istället’. Bor du i Säffle finns det ingen skola på 20 mil och då blir mina problem ganska små, helt plötsligt.

Han vill med sin föreställning vara ett alternativ till den gängse bilden av habiliteringen och BUP.

– Varför måste det vara på ett visst sätt bara för att man har en funktionsnedsättning? Nu drar vi exempelvis snart till Borneo. Jag och Viggo ska åka linbana i djungeln och det är en helt ny miljö och han har ju inga rutiner för att vara i djungeln och hur ska det gå, han har ju inget schema för det. Jag är ju artist och det blir ganska korta puckar ibland, så jag kände att det kommer inte att gå att vi har fasta rutiner för Viggo, då får jag sluta jobba och då kommer jag att bli olycklig till slut.

– De flesta autistföräldrar som jag träffat går all in och har en tendens att glömma bort sig själva. I början sprang jag också på alla bollar men att lägga ner sitt eget liv blir inte hållbart i längden, inga barn mår ju bra av att ha föräldrar som inte har några jobb kvar, och inga vänner eller bekanta, det blir ju konstigt det också.

Det dåliga samvetet och funderingar på om han kunde ha gjort mer eller gjort annorlunda, finns alltid närvarande.

– Man funderar på varför det blev så här, om det är fel på arvsmassan, om man kan träna lite till liksom, om den där tryckkammarbehandlingen som jag aldrig provade kunde ha hjälpt. I början gick man också och funderade på om det var den där mässlingssprutan, nu har man kommit fram till att det inte var det men man undrar ju, man undrar ju vad fan varför det blev så här liksom.

Något brister, Måns Möller är för ett ögonblick tillbaka i sorgen, rösten bär inte riktigt när han fortsätter.

– Folk säger ’släpp det där’ men det är lättare sagt än gjort. Mitt sätt att hantera det var att skriva den här föreställningen. Det fanns egentligen ingen plan, från början hade jag tänkt hyra Cirkus och köra en kväll och berätta vad jag kände och sedan lägga ner allt. Men så gick det så bra och jag kände innan premiären att jag hade sådant flyt.

– Sedan gick ju Jonas Gardell in och regisserade, man ska ha lite tur liksom. Jag har gjort turnéer av alla de slag, har hållit på i 15 år och har gjort Sveriges största föreställning med Björn Gustafsson men jag är säkert den som dragit minst folk också vid något tillfälle, jag har hållit på så länge att jag känner när det är något bra på gång.

Viggo bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos Måns och hans nya flickvän. Det största intresset är bilar.

– Vi kollar bilar på youtube som godnattsaga. Nu försöker vi lära oss läsa genom att kolla på registreringsskyltar, vilka bokstäver det är och siffror och så där. Man får ju utnyttja specialintresset till sin fördel liksom. Vi har tränat intensivt sedan Viggo var tre år och bilar har alltid varit belöningen.
 

Måns står upp för de handikappolitiska frågorna och använder gärna sitt ansikte i debatten för att göra skillnad. Foto: Linnea Bengtsson
 

Träningen går ut på att Viggo ska klara en övning fem gånger, samtidigt som en bild med en bil stegvis åker upp i en speciell målstege tills man gjort alla övningar och gått i mål.

– Han har svårigheter med kommunikation och med det sociala men har väldigt bra grovmotorik och lärde sig tidigt att cykla, mycket fortare än hans kompisar på dagis. Det var ju en jättegrej då att kunna åka runt och stajla och cykla och få upp självförtroendet. Att springa hinderbana i plugget och sådana grejer går också bra, han är totalt orädd och hoppade från sjuan innan han kunde simma. Sedan när det blir lagspel funkar det inte. Ofta ligger fokus på saker som inte går bra men när han gör framsteg är det ju superkul. Du vet han var fyra bast när han en dag sa ”när är lasagnen klar”, en klockren fyraordsmening, och då började jag ringa till folk ’vet ni vad Viggo har sagt – han sa när är lasagnen klar’ och folk bara ’men när är lasagnen klar då?’, ’nej det är inte det, det är att han har börjat prata’. Man framstår som lite galen när man ringer och berättar att ens son har frågat när är lasagnen klar, men då blir det ju julafton alltså.

– Jag vill att han ska få lyckas med något och då måste man komma igång och träna, då kan det inte vara en uppstartssträcka på fyra år innan man kan börja med en aktivitet. Men jag tackar gud för alla de människor som jobbar ideellt med sådana här ungdomar i föreningsform, det borde ju vara nobelpris till alla dem alltså.

Jag har själv jobbat ideellt i scouterna och haft ungdomar på glid i basket. Det tycker jag är unikt för Sverige, föreningslivet. Man skulle bara vilja att han skulle ha lite kompisar och ha lite aktiviteter, det vore så himla roligt, så det är målet just nu.

I väntan på att få börja i en idrottsförening åker Måns iväg med Viggo själv på olika aktiviteter.

– Ja, vad fan, vi drar till Långholmen och hyr kajak och paddlar runt Kungsholmen och sen så åker han ju fyrhjuling med brorsan Isaac i skogen och så kör vi bilsimulator på O’Learys, det tycker han är jättekul. Dataspel som funkar bäst är ju bilspel så klart. Viggo älskar vatten också så vi åker till olika vattenland, jag har nog sett de flesta av Stockholms badhus, favoriten är Mörbybadet, där är det inte så stojigt och det finns en rutschkana. Det är så litet så den personalen vet ju läget liksom, de är schyssta där. Sedan åker vi och kör gocart med dubbelkommando i Hammarby så att han får styra och jag gasar och bromsar.
 

Sedan sonen Viggo fick sin diagos har det blivit full fart för Måns inom allt från skoldebatt till föreningsliv. Foto: Linnea Bengtsson

Det Måns värnar allra mest om när det gäller Viggo, är kompisar.

– Jag tror ju på det att om man har riktiga polare så löser det mesta sig, vad man än har för diagnos. Jag är ju inte kvar för alltid liksom, jag är ju snart 40 bast och är ju säkert minst halvvägs så att man vill ju bara hinna vara med och fixa till saker och ting. Ett tag var jag besatt av tanken att försöka få ihop pengar och skapa en fond för Viggo, men så sa någon till mig att varför ska du jobba dygnet runt för att lägga undan en massa pengar, han behöver ju inte en massa pengar, han blir inte gladare av det, se till att han får kompisar och ett nätverk istället.

Det är lätt hänt, menar han, att man som förälder prioriterar fel grejer för att man vill så mycket och han försöker eftersträva lite sunt förnuft istället.

– Jag jobbar ju så in i helvete, men jag har alltid tagit ledigt för att resa med Viggo. Tre veckor i Asien i januari och sedan sportlovet. Jag har exempelvis velat att han ska kunna åka skidor innan han är sju. Det svåra med honom har ju varit att han kanske inte alltid fattar hur farligt det är med saker och ting och därför är det lite läskigt att släppa selen när man åker slalom för det kan gå galet, och han har ju åkt in i staketet både en och två gånger innan han till slut har fattat att han måste bromsa själv.

– Det är så lätt att man curlar lite för mycket för att man tycker att det är så synd att han har den här diagnosen och ack-ack-ack och oj-oj-oj. Så tycker i alla fall min nya tjej, hon säger att vi måste ha tydliga regler och det får inte vara en massa dalt, inte ’så här gäller för Viggo för han är så speciell och han är så unik och det är så synd om honom’, utan han får ju lära sig att inte kasta mat i taket han också liksom och att man dukar av och att man tvättar händerna.
 
Det Måns vill tipsa andra om är att börja leta skola i god tid, eftersom habiliteringen inte får berätta vilken skola de tycker är bra för då åsidosätter de konkurrensen inom kommunen.

– Man går till habiliteringen för att man behöver hjälp men istället får man en telefonkatalog över alla skolor inom Stockholms stad med kommentaren ’du får börja ringa runt’. Jag var lite sen med att sätta mig in i vad allt innebär, som TEACCH, TBA och vanlig särskola. Det är ju inte svårt för den som är expert men bara att komma in i den här världen har varit en stor omställning.

– Problemet är ju att man inte vet vad som hade hänt om man inte hade gjort det här, hur vet man att man har hittat det bästa, om fem år kanske det har svängt så att det är något helt annat som gäller. Men det är i alla fall vetenskapligt bevisat att beteendeträning är bra för de här barnen.

För närvarande står Viggo i kö för att få börja på Lunaskolan i Bromma men som många andra resursskolor hotas den av nedläggning om man beslutar att ta bort tilläggsbidragen.

– Där skulle Viggo kunna gå till och med årskurs sex, sedan vet jag inte vad som händer. Jag ligger ofta och grubblar på hur det ska bli när han blir äldre, hur ska han klara sig, får han en försörjning och så vidare, men det gör väl alla föräldrar som är i den här sitsen antar jag. Men sedan har jag försökt att intala mig själv att inte ligga och grubbla över hur det ska bli när han är 18 år. Ta nu en sak i taget kan jag tänka, jag har ju också bara ett liv så det är inte bra att jag går och mår dåligt nu till dess att jag dör för att jag är orolig för hur det ska bli för honom när han blir gammal, det blir ju dubbelt så dåligt. Så jag låser på en grej i taget liksom.

Just nu är grejen att hitta en aktivitet till Viggo, och Måns Möller har legat på både handikappsimningen i Beckomberga samt GIH:s handikappidrottsförening utan att få ett tydligt besked.

– Man mailar någon som sedan slutar och så tar ’Barbro’ över och så skulle det ha varit möte i september som inte blev av och så skjuts allt på framtiden. Man blir ju helt galen över alla väntetider överallt, men jag är väl lite hetsig av mig också.

– Fast jag har hållit på sedan i maj för att få reda på om vi kan börja på gympa eller inte och har varken fått ett nej eller ett ja, jag har fått ’kanske’. Hade de sagt i maj att det inte går, då hade jag letat upp något annat, nu har vi missat hela hösten bara för att de inte kan ge besked. Det hade varit ett sådant bra alternativ bara, där det går barn från hans skola och då hade man kunnat hjälpas åt med hämtning och lämning.

I sin egen tioårsplan ingår ett filmprojekt, en musikal och att få tillbaka Petra Mede på stå upp-scenen.

– Jag älskar Petra Mede, det har jag alltid gjort. Hon har varit lite omtvistad innan men jag tycker att hon är magisk alltså, det behövs fler kvinnliga roliga ståuppare. Hon har ju för tillfället lagt ner sin standup och det är så jävla synd.

Hur han ska toppa höstens föreställning är han redan på det klara med. Genom att testa något helt nytt. En musikal.

– Ett jättemusikalprojekt. Mer kan jag inte säga. Innan jag dör vill jag ha gjort en långfilm också.  

Det som dock ligger närmast på agendan är en tur ut till Lövsta tillsammans med Viggo.

– Vi tar bilen och åker ut dit och promenerar, mina föräldrar bor i närheten.

Måns Möller lever som han lär. Andemeningen i hans föreställning verkar gälla även i hans egen vardag. Inget blir bättre av att gå omkring och deppa.