Nyheter

Min son frågar


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Ur Debatt i Föräldrakraft nr 5, 2011.

 

Min son frågar ”När får jag börja skolan mamma?”. Jag saktar in bilen i tystnad och smeker sakta hans hand, jag känner hur tårar bränner i ögonen.

Min son frågar ”När får jag börja skolan mamma?”. Jag saktar in bilen i tystnad och smeker sakta hans hand,  jag känner hur tårar bränner i ögonen.

Skärmen som ska skydda den syn han har kvar sitter på plats, och jag sväljer hårt i hopp om att hans defekta hörsel inte ska uppfatta min darrande röst.

”När får jag börja skolan?” säger han igen. Jag tänker att ok, jag måste svara nu. Sätter trött blinkersen åt höger och svänger in till dagis. Hugo är nu sex år gammal och hans kompisar från samma avdelning på dagis har just börjat förskoleklass.

Vi stannar på parkeringen och han vänder sitt runda ansikte mot mig, sen känner jag att jag faktiskt inte vet vad jag ska svara, jag vet inte alls vad jag ska säga men säger att ”Snart älskling, snart är det din tur”.

Jag håller hans ansikte mellan mina händer och vet att jag ju inte kan säga som det är att jag faktiskt inte har en aning om när det är hans tur. Jag kan inte förklara för min älskade unge att han kostar för mycket, att han är så resurskrävande att hans föräldrar måste kämpa vettet ur sig för att han ska få börja skolan.

Att skrivelse på skrivelse, telefonsamtal på telefonsamtal avlöser varandra. Att ansökningar med trötta händer läggs i brevlådor från mitt i vintern tills nu, när hösten snart är här. Och fortfarande vet jag inte.

Sverige är så fantastiskt. Men jag vet inte längre vilket språk jag kan använda för att höja en röst åt min son, jag känner inte längre orden som kan nå fram. Något är så fel, något är så förbannat fel när min sexåring inte bara ska mista syn och hörsel och slutligen livet själv, han ska förutom det ha föräldrar som går på skrapade knän för att slåss för hans värde och rättigheter.

Sverige är ett fantastiskt land, men fångade i byråkratiska tvångströjor som desarmerar människor och förvandlar dem till handläggare och enbart handläggare so help me God är detta fantastiska land ett land för enbart starka. Enbart friska. Enbart arbetsföra. Enbart funktionsdugliga i en produktionskedja.

Var ska gränsen dras? Vem är värd sin egen möjlighet till ett gott liv?

Jag tar Hugos hand i min, den är varm och vi går tillsammans genom grinden in på dagis. Tävlar med varandra sista biten och jag hinner snyta mig innan jag öppnar dörren och omsluts av värmen som råder.

När jag kramar honom hejdå bränner tårarna igen, en dag blir det hejdå för gott och även om jag hoppas att den dagen dröjer länge länge söker mina tankar den ohjälpligt. Livet är just så skört med en liten prins som drömmer om att få börja skolan.

Älskade barn, varenda krona är du värd, allt är du värd. Allt. Värdighet kan bara mätas med kärlekens mått.

 

Malin Asplund

www.alstrom-karleken.blogspot.com

PS. Skolplats är ordnad (ett års arbete har jag bakom mig) och vi får nu använda ett beslut från Försäkringskassan som ger min son rätt till personlig assistent enligt LSS, även under skoltid.

 

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Mo Gård
ANNONSER
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för JAG
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Fremia
  • Annons för STIL
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Primass
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Tidvis