Min son sa att han vill ha en tjej som på film
Att leva med en ungdom med handikapp som närmar sig vuxenåldern gör att man förr eller senare hamnar i problematiken om sex och samlevnad. Detta är ett känsligt kapitel.
Som förälder vill man inget hellre än att ge sina barn och ungdomar allt som är möjligt att ge. Man stödjer deras utveckling på alla sätt som man tycker finns till buds.
Men hur stöttar man en ungdom som inget hellre vill än att vara nära en partner av motsatt kön? Hur kan man se till att ens ungdom får känna den närhet och ömhet som alla andra ungdomar utforskar på egen hand bortom de vuxna föräldrarnas nyfikna blickar?
Det finns inget enkelt svar på detta.
En kväll för några månader sedan så kände jag att min son bar nåt inom sig som han mådde dåligt över. Jag frågade vad som tyngde honom och han sa att han ville ha en tjej. Han ville ha en precis som på filmerna han hade sett. De kysser varandra och de hånglar och de är nakna tillsammans.
Javisst!
Det är klart att man vill ge sin son en möjlighet att utforska detta spännande och kittlande område. Men hur hjälper man någon att skaffa kärlek och närhet? De hinder som finns kan kännas skrämmande stora.
En kväll satt jag och pratade med en vän angående detta och han sa plötsligt:
– Men åk till Danmark och köp en prostituerad åt honom.
Jag höll på att tappa hakan. Det var det värsta och mest vidriga jag hade hört och bilder rullade upp framför mina ögon av förnedring och droger.
Men min kompis fortsatte prata om detta som om det vore det mest naturliga i världen. Han sa att han hade ett flertal bekanta som hade blivit av med sin oskuld till just prostituerade, för att de var så spända och oroliga för detta och att de i Danmark hade så fina och mjuka horor att man nästan blev rörd.
Jovisst, tänkte jag och bilderna av sexuell förnedring och våld fortsatte att rulla inför min inre syn.
Jag tyckte fortfarande att detta var en ytterst tvivelaktig metod att få min son att få känna fysisk närhet och ömhet.
Jag lämnade min vän med en blandad känsla av avsmak och skam.
Efter en tid när min egen stolthet hade fått lugna ner sig något så funderade jag lite mer över detta fenomen med en större öppenhet.
Eftersom min son har ett svårt hjärtfel som gör att hans tid här på jorden är starkt begränsad så förändras även mina tankar på tid väsentligt. Tänk om min son endast har en månad kvar att leva och hans högsta önskan vore att få vara naken med en tjej. Hur ska man resonera då?
Tänk om han på grund av sitt handikapp kommer att leva hela sitt liv i ensamhet och utan fysisk närhet?
Vad skulle jag vara villig att göra för mitt barn?
Var går gränsen?
De från början helt klara gränserna blev med ens något suddigare och jag upptäckte att jag inte längre kunde ge ett självklart svar.
Det enda jag kunde göra var att ge mig själv förståelse att jag faktiskt inte visste hur jag skulle hantera en sån situation.
Det som till en början var så enkelt att ta ställning till hade blivit en gåta utan ett tydligt svar. Jag visste helt enkelt inte!
Jag vill poängtera att jag inte förespråkar det ena eller det andra. Jag säger bara att jag inte längre vet så benhårt vad jag tycker om det. I synnerhet när livet levs på begränsad tid.
Och det är ofta i den ovetskapen som nya tankebanor föds. Inte för att jag har sett till några bra tankar än, men…
…den som väntar på nåt gott…
Om inte annat så kanske denna lilla krönika kan sätta igång en diskussion i ämnet?
Sören Olsson