Min son vill ha en tjej, men han vet inte hur man gör
Jag vill ha en tjej.
Det säger Teo ofta – särskilt på vårarna. Då brukar han nämna namnet på minst tio tjejer som han är intresserad av. Men samtidigt säger han att han inte vet hur man gör.
Denna längtan som Teo bär på brukar yttra sig som en våldsam oro tidigt på våren när ljuset kommer för att sedan gradvis tona ner över sommaren och när mörkret återkommer på hösten är Teo märkbart lugnare och till slut är han så lugn att han nästan verkar apatisk.
Teo är en ung man med autism. Han är lång och smärt och ser ganska bra ut med sina vackra bruna ögon. Men fast han snart är trettio år vet han ingenting om sexualitet och han har aldrig varit tillsammans med en kvinna.
Han bor på ett gruppboende tillsammans med andra autistiska unga vuxna. Där har han en kompis som är tillsammans med en tjej. De två brukar öppet krama och kyssa varandra.
Jag är säker på att Teo känner sig utanför men han kan inte tolka sina känslor – utan reagerar med oro och stress.
Jag som är hans mamma tycker mig förstå hur han känner det.
Teo bor på ett bra gruppboende. Personalen är förstående och hjälpsam och Teo är väl omhändertagen.
Ändå finns det så mycket mera som han skulle behöva. Han slutade skolan när han fyllt tjugo utan att ha lärt sig särskilt mycket. Det lilla han kan när det gäller skriva, räkna och läsa har han lärt sig under sina första skolår. Då gick han i en specialskola som Ericastiftelsen samarbetade med. Där fanns två skickliga och specialutbildade lärarinnor som lärde honom forma bokstäver och siffror och som han också läste för.
Men i tolvårsåldern flyttades Teo till ett annat boende och sedan har han flyttat ytterligare ett par gånger. Läskoden har Teo egentligen inte knäckt förrän helt nyligen. Nu läser han på skyltar och överallt där han ser bokstäver. Människor med autism kan utvecklas sent – så är det för Teo.
Jag trodde att alla människor i Sverige har rätt att få lära sig läsa och skriva – men Teo har inte fått fortsätta sin skolgång i vuxen ålder. Om han hade fått det kanske också han hade kunnat lära sig läsa bättre.
Som förälder till ett barn med autism är det lätt att känna att man är otacksam och alltför krävande. Jag vet ju att Teo trivs på sitt gruppboende men jag anser att det är för mycket förvaring. Det finns inte resurser för individuell utveckling.
Detta är inte personalens fel, de gör så gott de kan och mer därtill. Men det går lätt slentrian i aktiviteter. För personalen är det lättare att göra saker för de boende än att låta dem försöka själva. Att låta dem göra sina egna misstag tar antagligen för mycket tid. Men det är ju faktiskt genom att lära sig av misstag som en människa utvecklas. Teo har t ex en jättefin sångröst – men även rösten behöver tränas. Han borde få vara med i en sångkör men det verkar inte finnas någon som kan ta emot honom.
Teo är som en sovande – han måste väckas för att utvecklas vidare, han saknar självförtroende och är oförmögen att ta egna initiativ.
Teos barndom innehöll mycket kaos och frustration. Jag har skrivit en bok om hur det var när han var liten. Boken heter ”Teo och jag” och kom ut i våras på Sivarts förlag. Den har inte fått någon uppmärksamhet i media – kanske för att den inte väjer för det privata – och för att den också tar upp existentiella frågor.
Gitta Magnell