Moomsteatern utbildar skådespelarna på Teaterhögskolan
Fem personer utbildar sig just nu till skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö. De har blivit utplockade av skolans lärare på grund av sin konstnärliga kvalitet och har under de senaste åren utvecklats till finslipade skådespelare. De tillhör Moomsteatern och har för första gången fått ett arbete med riktig lön. Något helt annat än de 26 kronorna per dag som andra personer med utvecklingsstörning får nöja sig med.
”Mars är världens mest jämlika planet!” utropar María Arnadottir som spelar läraren Indoktra Vrängelin. I kör ropar hennes elever ”Vi är marsianer!” och pjäsen är igång. Moomsteatern är på besök i Stockholm och spelar på Orionteatern hela veckan. Med hög kvalitet på skådespeleriet följer vi utvecklingen på scenen när ”världens mest jämlika planet” långsamt skiljer ut marsianer från lunarer – de som inte är som vi andra.
Ensemblen består av de fem skådespelarna som 2005 skrev på sina anställningskontrakt och fick lön enligt Teaterförbundets avtal. I ”Finns det liv på mars?” spelar de tillsammans med fyra gästskådespelare. Tillsammans skapar de en unik teaterform som stolt kan visa upp kvalitet på skådespeleriet.
För projektet handlar inte om att aktivera personer med utvecklingsstörning. Det handlar om att förnya teater-Sverige. Även om en person inte talar eller inte ser kan han eller hon ändå ha konstnärliga kunskaper och talanger. Det var Kjell Stjernholms vision när han startade teatern 1987. Långt senare drogs ett samarbete med Teaterhögskolan igång.
– Om man skulle börja göra vem som helst till skådespelare bara för att personen har ett funktionshinder är man helt fel ute. De skådespelare som fått gå utbildningen och fått den specialanpassad har fått det eftersom att de visade på talanger, säger Kjell Stjernholm.
Skådespelarna Gunilla Ericsson, Pierre Björkman, Klas Malmberg, Ronnie Larsson och Niclas Lendemar är de enda kända skådespelarna med funktionshinder i Sverige. Om fler skådespelare med hinder finns är svårt att säga. Men Kjell Stjernholm tror att man behöver ändra attityderna i Sverige.
– Man måste börja med att titta på hur Kulturskolan och de förberedande utbildningarna tar hand om människor med funktionshinder. Ofta tror varken barn, personal eller föräldrar att barnen kan. Men det finns olika sätt att uttrycka sig på, säger Kjell Stjernholm.
Nu hoppas Moomsteatern och Kjell Stjernholm att man ska få mer anslag till verksamheten. För att kunna överleva och fortsätta hitta nya talanger krävs att man räknas in i den nationella kulturpolitiken, menar han.
– Vi har precis haft en dragning hos Riksdagens kulturråd och hoppas att de ska påverkas positivt av vårt besök, säger Kjell Stjernholm.
För visst gör skådespelarna fantastiska insatser. Pierre Björkman säger inte ett ord i hela pjäsen. Men han uttrycker sig med musiken. Med hjälp av ett munspel skapar han musik och stämningar som gör att vi ändå förstår vad han säger. Klas Malmberg gör en spännande roll med sin grötiga skånska och fantastiska utstrålning och Ronnie Larsson gör en bestämd och högstatusperson i rollen som översten.
Niclas Lendemar ser vi först som Superkon Majros i rosa hatt och stylade solbrillor, hela tiden sittandes i en barnvagn. I andra akten skiner han upp i en roll som den beskyddande mannen till kvinnan som bygger rymdtåget som ska användas för att kasta ut alla lunarer från Mars.
Sist gör Gunilla Ericsson en vacker kvinna som på grund av sin starka personlighet och sina principer startar krig mellan marsianer och lunarer.
Budskapet är tydligt när Moomsteatern står på scen; ”tyck inte synd om oss, respektera oss för dem vi är och upptäck att vi är precis lika grymma på teater som vilken annan skådespelare som helst!”. Och det är sant. Teater för funktionshindrade behöver inte bara vara ett tidsfördriv, det är ett yrke och det förnyar teaterkonsten.
