Nyheter

När mirakel sker


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




 

Snart har det gått två år sedan den där dagen då allt förändrades, sedan hela livet vändes upp och ner. Allt jag trott var sant omvärderades, skriver Ninnie Wallenborg.

Snart har det gått två år. Tänk… Två år har nästan passerat sedan den där dagen då allt förändrades, sedan hela livet vändes upp och ner. Alla prioriteringar kastades om och allt jag trott var sant omvärderades. Det var den dagen då jag blev mamma till Liam.

Beslutet att bli mamma, trots min muskelsjukdom som gett mig omfattande funktionsnedsättning, fick många att höja på ögonbrynen. Jag som är så liten och klen, och med assistans dygnet runt? Och andningen, och förlossningen och amningen?

Efter mer än fyra års kamp kom så äntligen det efterlängtade plustecknet på stickan! Min graviditet skapade stor oro i omgivningen och det var oerhört få som kunde tro att det skulle gå så bra som det gjorde. Själv var jag fullkomligt lugn och trygg i situationen, vilket jag nu i efterhand har svårt att förstå. Graviditeten var fantastisk, bemötandet på Specialistmödravården och hos barnmorskan likaså. Jag har nog egentligen aldrig mått så bra! Tiden flög fram, och i vecka 35 av 40 var det dags för det planerade kejsarsnittet.
Ut kom en liten groda, som hade svårt att andas eftersom han bajsat i fostervattnet, men som återhämtade sig ganska snabbt. En riktig kämpe, med tydlig vilja redan från start.

Efter nio långa dagar på BB var det dags att åka hem. Liams pappa och jag var så spända, trötta och lyckliga att vi glömde köpa modersmjölksersättning på hemvägen. I våra huvuden fanns bara det lilla, lilla livet som kommit till oss som genom ett mirakel.

De första veckorna undvek vi att blanda in mina personliga assistenter så mycket som möjligt. Vi ville hitta våra roller och lära känna vårt barn i lugn och ro. Det var ett klokt beslut. Våra familjer hjälpte till och det funkade ganska bra, trots utmattning och en kamp att behålla (!) de få kilon jag hade kvar på kroppen.

Läs mera:
Följ vår vardag i bloggen på http://www.ninnies.seJag upplevde en stor oro i att vara ensam med Liam. Tänk om han skulle börja gråta och jag kan inte hålla honom mot axeln? Hur ska assistenterna hjälpa mig på bästa sätt? Tänk om folk ”på stan” tror att assistenten är mamman, hur reagerar jag då?
All oro var obefogad, jag och min lille prins hittade metoder vartefter det uppstod bökigheter. En specialsydd amningskudde, en bilbarnstol som kunde fästas framför rullstolen, vetekuddar att stötta upp med och en genomskinlig BB- plastbalja att sova i första tiden är exempel på lösningar. Och inte minst – att prata med andra föräldrar i liknande situation!

Den stora biten, folks attityder, har varit en kamp. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur sårbar man är som förälder, och hur överanalytisk man är. Och var kommer alla hjärnspöken ifrån? I takt med att månaderna har gått har jag blivit tryggare i min mammaroll och bättre på att ta plats. Min värld rasar inte samman om någon tror att assistenten är Liams mamma, då skrattar jag bara och säger ”Nähä du, han är minsann MIN!”. Jag tror inte längre att alla tycker synd om Liam som har fått en mamma i rullstol eller att alla betvivlar min omsorgsförmåga.
Men det fanns en tid, en lång tid, då jag var otroligt osäker och rädd. Vändpunkten var då jag beklagade mig inför en vän (som inte har någon funktionsnedsättning) och hon sa: ”Men Ninnie, sådär känner ju alla mammor. Det har ju inget med din rullstol att göra, osäkerheten finns hos oss alla!”

Nu har vi en livlig kille som springer och klättrar, som har en vilja av stål och som själv kommer fram och hämtar närhet hos mig. Jag inser att min oro aldrig kommer att försvinna, och i dagsläget handlar den om att använda assistenterna på ett så bra sätt som möjligt. Att de kan hjälpa mig att göra allt jag vill med Liam, utan att de tar för stor plats. Jag längtar efter att han ska bli mer verbal, och förstå bättre hur allt hänger ihop.

Någon frågade nyligen hur man orkar ha barn, när man har så mycket med sig själv i ett liv med funktionsnedsättning. Svaret är enkelt: Barnet gör att man orkar!
Att bli mamma är det största, finaste och mest fantastiska som hänt mig! Det är långt ifrån okomplicerat – men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Ninnie Wallenborg
Driver webbsajten www.funktionshinder.se

 

ANNONSER
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
ANNONSER
  • Annons för JAG
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för STIL
  • Annons för Fremia
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HD Motion
  • Etac R82 Toucan ståstöd
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Primass
  • Annons för Unik Försäkring