När övning blir lek

Wivica Kauppi har länge och otåligt varit på jakt efter ”allt” som kan stimulera dottern Olivias utveckling.
Nu handlar det mycket om kommunikation med tecken och med bilder. Allra hetast är bildstödet.

– Det var svårt att komma igång. Hon struntade i bildkartorna, men plötsligt förstod hon och började härma gubbarna på bilderna, säger Wivica och illustrerar med att peka på en sur figur som sträcker ut tungan för att säga ”Blä”.

Allt lossnade på kurs
Det var i samband med att Wivica gick en föräldrakurs om AKK, alternativ och kompletterande kommunikation, genom habiliteringen i Borås och Alingsås som allt lossnade.
Efter denna första AKK-kursen följde en fortsättningskurs.
– Då fick vi sätta upp mål för våra barn. Det var en jättesvår utmaning.
– Men det var då, när vi började använda tecken, tal och bilder i olika leksituationer, som vi började nå henne på riktigt.
På fortsättningskursen använde föräldrarna videokamera för att filma olika situationer och kunna analysera utvecklingen.
– Vi satt vid lekbordet, pekade på bilder och fånade oss. Då lärde sig Olivia fort nya ord och utvecklades. Det var så jag lärde mig hur man kan utveckla kommunikationen i leksituationer. Nu pratar hon mer och mer och använder bilder för att prata hela meningar.

Har haft bråttom
Olivias föräldrar har haft bråttom med att komma igång.
– När hon börjar skolan om ett drygt år kommer hon att få arbeta med bilder och vi vill förbereda henne, säger Wivica.
Föräldrakursen var avgörande för att förstå hur man lockar till kommunikation.
– Nu vet jag vad jag ska göra för att Olivia ska tycka att det är roligt. Hon frågar nu själv efter att ”spela” och hör sig själv säga meningar med blandat tecken, bilder och tal. Hon blir så stolt och medveten. ”Oj, sa jag det?”
Träningen har blivit en rolig lek för Olivia. Och lillebror, som är två och ett halvt år, sporrar henne.
– Hon blir glad av att få så mycket respons, säger Wivica, som berättar att det har varit mycket frustration när Olivia försökt säga saker, men inte fått fram orden.
Hon har då tittat ned på golvet, med ett väldigt missnöjt uttryck i ansiktet. När hon får fram det hon vill säga blir hon desto gladare.

En naturlig del
Hemma hos familjen i byn Björlanda, på landet mitt emellan Borås och Göteborg, har bilder blivit en naturlig del. Den första tidens oro kring Olivias funktionsnedsättning har sedan länge skingrats. Man fokuserar på behoven, löser dem och gläds åt resultaten.
På datorn i arbetsrummet tillverkar Wivica egna bilder och bildkartor anpassade till just Olivia. Det har blivit så naturligt att Olivia själv frågar efter bilder, som när hon häromdagen besökte badhuset. Efter att ha åkt vattenrutschbana konstaterade hon lite undrande att det inte fanns någon lämplig symbol för den.
– I början var det svårt att sätta nivån för hur mycket, och när, vi skulle ha bilder. Jag funderade över om vi skulle behöva tapetsera hela huset med bilder. Men nu har vi hittat en balans och använder bilder i lek, träning och på bordstabletter, berättar Wivica.
Efter grundkurs och fortsättningskurs känner Wivica att det fortfarande finns stora utvecklingsmöjligheter.
– Jag kan tänka mig att gå fler AKK-kurser och sätta nya mål som utmanar mig, säger Wivica.
En sådan utmaning skulle kunna handla om att få att Olivia att börja prata satser med fyra, fem ord.

Videofilmar och analyserar
Även hemma använder hon sig av tekniken hon lärt sig på kurserna. Hon video­filmar med kamera diskret placerad på stativ, analyserar och försöker komma på förbättringar.
– Det sker lite spontant, när det passar här hemma.

Tillsamman läser de även böcker med tecken och Wivica försöker få dottern att själv tyda tecknen.
Flera gånger varje vecka blir det både spel, lek med dockor och träning av ordsatser och meningsbyggnader. Lillebror är med och tecknar han också.
– Talet kommer mer och mer, berättar Wivica. Olivia är lite som vilket barn som helst och smälter bra in i leksituationer. Ibland hamnar hon lite utanför med jämnåriga men tillsammans med barn som är lite yngre är hon fint med i leken.
– Om det är många barn och vuxna kan hon bli osäker och backa.

Sången är också en naturlig del av träningen och sätter ännu mer fart på ordförrådet. Det är klassiska Pippi-, Emil- och Bolibompavisor som nöter in nya ord. Även på datorn är det Emil och Pippi som är populära, då i form av spel. Och Pettson och Findus. Datorspel som har åtskilliga år på nacken men som fortfarande tillhör de bästa. Men nya före­teelser, exempelvis YouTube, får också ökad betydelse för Olivias utveckling.

Vad är det som ger dig mest inspiration och energi?
– Det räcker med att titta på Svenska Downföreningens eller Hatten förlags webbsida så får man tips om nya produkter som vi kan ha nytta av. Jag ska också gå en kurs i datorprogrammet In Print hos Dart, och där är de så entusiastiska! Där har vi också spelat in filmer med Olivia i utbildningssyfte och det lockar oss till nya utmaningar. På så sätt har Dart fått en kvitto på att de tagit fram ett bra material, och jag har fått kvitto på att jag har gjort ett bra jobb.
– Under sex månader tecknade vi i ”tomma luften”, utan att få någon reaktion hos Olivia. Jag kämpade med att öka mitt eget ordförråd. När Olivia väl visade respons kändes det jättestort!

Första ordet som Olivia snappade upp från teckenspråket var ”lampa”, sedan ”äta”. Därefter har mycket hänt. Att börja bygga meningar var en av milstolparna.

Nytt stort steg
Hösten nästa år väntar ett nytt stort steg, då Olivia börjar särskolan i Kinna, där bilder också används i utbildningen.
– Det är tryggt att veta att Olivia redan förstår konceptet, att det inte blir något helt nytt när hon kommer till skolan.
Wivica är generös med beröm till både habiliteringen och Dart. Men det står ändå klart att det är föräldrarnas eget arbete som betyder mest. Wivica köper och producerar materialet själv, även om hon då och då stämmer av med habiliteringen. ”Vi kan inte göra det bättre här”, säger man på habiliteringen.

För Wivica är det ändå viktigt att ha ett bollplank och en objektiv utvärdering av de egna insatserna. Och det är viktigt för henne att våga ta för sig.
– Behöver jag hjälp med något så vet jag vem jag kan kontakta, via habiliteringen har vi fått ett bra kontaktnät, säger Wivica. +