Närhet och fysisk kontakt är livsviktigt

Under andra världskriget gjordes en stor undersökning på tyska barnhem om dödligheten på små barn.
Det som förvånade forskarna var att vid ett barnhem och på just en avdelning överlevde det fler barn än på någon annan avdelning i hela undersökningen.

Efter närmare undersökningar visade det sig att det på just den avdelningen fanns en nattsköterska som varje natt tog sig an ett barn i taget. Hon bar med sig det lilla barnet under sitt arbete under natten. Hon satt och kramade det och bar det under kläderna intill sin egen hud. Nästa natt fick nästa barn i turordning samma behandling. De barn som fick känna denna intimitet och närhet överlevde där andra små barn dog.

Man skulle alltså kunna säga att närhet och intimitet är livsviktigt.
Än i dag fortsätter vi människor att blunda för detta faktum.
Människor dör i förtid av fysisk svält i form av undernärd kroppskontakt.
Men vi människor tycks inte vilja se detta. Vi fortsätter leva våra liv och känner oss lyckliga över att det inte är vi själva som drabbas av denna beröringens svält.

Måste det vara så?
När jag för någon månad sen tog upp detta ämne i form av min sons sexuella längtan så väcktes en våldsam debatt.
I och för sig så var det ju bra att folk var villiga att debattera och diskutera det som var viktigt i frågan. Tyvärr så blev en del av diskussionen lite sned och började handla om helt andra saker.

Kanske berodde det bara på vissa människors rädsla att se sin egen sexualitet och sin egen fruktan att bli utan fysisk närhet och intimitet?
Tänk att vi lever i 2000-talet och fortfarande tycks en del av mänskligheten vara förvånad över att vi har en kropp…
Att vi till denna kropp dessutom har en lust och en längtan och en sexuell drift är så skrämmande för vissa att det blir tvärt stopp. Det är så otäckt att det inte ens går att prata om saken.

Historiskt sett så kan vi se hur religionen har fått oss att snegla upp i himlen efter vår frälsning och vår räddare. Det som finns nedanför halsen har varit tabubelagt och fyllt med skam.
Men kom igen.
Vi lever som sagt i 2000-talet.

Är det inte dags att börja bli lite mer medvetna om vad vi är för sorts varelser?
Självklart så finns det folk som säger att vi är så mycket mer än bara sexuella varelser. Absolut! Jag håller med om det. Men det betyder ju inte att vi därmed kan hoppa över sexualiteten och förneka att det är en viktig del av oss själva.

Den amerikanske psykologen Abraham, Harold Maslow skapade redan i början av vårt sekel den av vetenskapen accepterade ”behovspyramiden” med de mest grundläggande behoven längst ner och de mindre viktiga längre upp.
I de grundläggande behoven, de så kallade fysiologiska behoven finns hunger, törst, andning och sexualitet.
Oj då…

Om nu sexualitet anses vara ett av de absolut mest grundläggande behoven hos människan varför är det då fortfarande lika förvånande att vi är sexuella varelser?
Kan nån förklara det för mig?
Jag fattar ingenting.

Och varför är det så skrämmande att nämna en människas längtan efter att få utforska sin sexualitet?
Och varför är det så obehagligt att ställa frågan om hur vi ska kunna hjälpa människor med funktionshinder av olika slag att få tillgång till ett av sina grundläggande mänskliga behov?
Kan nån förklara det för mig?
För jag fattar fortfarande inte.
Och jag har fortfarande inga svar.
Om det är nån som undrar.