Lag om tvångsvård forceras. Risk att barn omhändertas på grund av funktionsnedsättning

MR-institutet avvisar regeringens lagförslag om att barn ska kunna omhändertas för beteenden som är symptom på en funktionsnedsättning.

Samtidigt varnar Socialstyrelsen för att familjer kan bli rädda för att söka hjälp hos socialtjänsten.

Dagens LVU kan ersättas av två nya lagar 2027

Regeringen vill att dagens LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården.

Regeringens förslag beskrivs i utkastet till lagrådsremiss För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga.

De nya lagarna innebär mycket stora förändringar av tvångsvården för barn och unga, och ska träda i kraft 1 januari 2027.

Lagarna innebär ökat tvång och kontroll på bekostnad av frivillighet. ”Vilka konsekvenser detta får för tilliten till och förutsättningarna för socialtjänstens arbete vet vi inte”, skriver Stockholms universitet.

MR-institutet håller med om att LVU behöver moderniseras, och välkomnar förslaget om att barn ska kunna överklaga och ha tillgång till juridiskt ombud.

Risk att omhändertas på grund av funktionsnedsättning

En av de viktigaste invändningarna gäller risken att barn omhändertas på grund av symptom kopplat till en funktionsnedsättning. MR-institutet skriver:

”Om ett symptom på en funktionsnedsättning kan utgöra ’socialt nedbrytande beteende’ och därmed ligga till grund för ett tvångsomhändertagande utgör funktionsnedsättningen en del av de skäl som rättfärdigar omhändertagandet, vilket strider mot artikel 14 i funktionsrättskonventionen, om omhändertagandet leder till att barnet frihetsberövas.”

”Dessutom saknas en diskussion om förslagets förenlighet med artikel 23.4 i funktionsrättskonventionen som förbjuder att barn skiljs från sina föräldrar på grund av barnets funktionsnedsättning. Medan artikel 14 endast är tillämplig i situationer då barnet frihetsberövas gäller artikel 23.4 alla barn och unga med funktionsnedsättning som omhändertas och separeras från sina föräldrar.”

Argumentationen kring barn och unga med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Vi avstyrker förslaget att barn och unga ska kunna omhändertas på grund av sitt eget beteende oavsett orsak till beteendet, det vill säga även om beteendet närmast är att betrakta som ett symptom på en funktionsnedsättning

Vi delar bedömningen att det behövs åtgärder för att klargöra under vilka förutsättningar barn med psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar kan bli omhändertagna för samhällsvård och för att komma till rätta med de problem som beskrivs i betänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38). Enligt detta betänkande finns stor variation i förvaltnings- och kammarrätters tillämpning av rekvisitet ”socialt nedbrytande beteende” i förhållande till barn och unga med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.[19] I vissa mål anses utåtagerande och aggressiva beteenden hos unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vara just symptom av funktionsnedsättningen.[20] I andra mål har domstolen konstaterat att beteendet visserligen till viss del kan förklaras av ungdomens funktionsnedsättning, men eftersom beteendet även förekommer hos personer utan sådan funktionsnedsättning har ansökan om vård enligt LVU bifallits.[21] Ett annat problem som flera utredningar pekat på är att barn och ungas psykiatriska problematik ibland underdrivs i socialtjänstens utredningar för att inte riskera att domstolen avslår en ansökan om LVU.[22]

För att komma till rätta med denna problematik argumenterar lagrådsremissen för att barn och unga ska kunna omhändertas på grund av sitt eget beteende oavsett orsak till beteendet. Det ska därmed bli tydligt att en psykisk eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte utesluter ett omhändertagande om de generella förutsättningarna för vård är uppfyllda.[23] Liknande förslag har lämnats tidigare, och då mött motstånd från flera remissinstanser med hänvisning till att det strider mot funktionsrättskonventionen.[24] Funktionsrättskonventionen tillåter inte att barn skiljs från sina föräldrar på grund av barnets funktionsnedsättning.[25] Konventionen är också tydlig med att en funktionsnedsättning aldrig kan rättfärdiga ett frihetsberövande, vilket till exempel en placering på låst avdelning på SiS ungdomshem innebär.[26] Samhället har såklart ett ansvar att hjälpa barn och unga som utsätter sig själva och andra för stora risker även när det beror på en funktionsnedsätting. Men hjälpen måste ske genom olika former av vård, stöd och samhällsservice som är förenlig med regelverket om mänskliga rättigheter.

De socialsekreterare vi intervjuat inom ramen för vårt SiS-projekt vittnar om att det är svårt att hitta bra lösningar för barn och unga som har flera diagnoser i kombination med ett utåtagerande beteende, missbruk och självskadeproblematik.[27] Det saknas ofta lämpliga familjehem eller HVB-hem som matchar de här barnens behov. Flera socialsekreterare upplevde att det finns en lucka i systemet för barn och ungdomar med stora behov av psykiatrisk vård. De unga skrivs inte sällan ut från den psykiatriska slutenvården utan någon plan för hur vården ska fortsätta inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Några socialsekreterare argumenterade för att barn och unga med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte över huvud taget bör placeras på SiS ungdomshem, eftersom de menar att det är en alltför riskfylld miljö för den här gruppen. Några socialsekreterare uttryckte sig så här:

”Jag tycker inte att barn och unga med NPF hör hemma på SiS. Det skapar bara mer trauman som de ska jobba med.”

”Många av de som placeras där har någon NPF-diagnos som gör dem väldigt lättillgängliga för de grövre kriminella.”

Flera socialsekreterare menade att det vore bättre om de här barnen placerades i familjehem eller i en bostad med särskild service för barn eller ungdomar med stöd av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Dessa insatser kräver ofta mer resurser, men socialsekreterarnas erfarenhet är att den typen av boende ofta ger goda resultat. När socialsekreterarna ändå valde att placera ett barn på SiS ungdomshem sågs det ofta en sista utväg, som ett nödvändigt ont när andra alternativ saknats.[28] Många socialsekreterare beskrev att de har känt en etisk stress över beslut om placeringar på SiS ungdomshem.

Bristen på lämpliga alternativ återkommer som ett skäl till att vissa barn och unga med funktionsnedsättningar blir kvar på SiS ungdomshem, fast SiS anser att de är utskrivningsklara och inte längre behöver tvångsvård.[29]

”Man [socialtjänsten] bedömer att det är inte bra att vara kvar på SiS. Vi känner att det är bättre att man jobbar i öppna former. Men vi har inga öppna former som kan ta hand om de här ungdomarna.”

Vår granskning av SiS ungdomsvård visar också att barn och unga med funktionsnedsättningar löper extra stor risk att utsättas för kränkningar inom samhällsvården. Trots att den överväldigande majoriteten av barn och unga på SiS har minst en funktionsnedsättning är verksamheten inte utformad utifrån deras behov. Medan 79 procent av de barn och unga som placeras på SiS ungdomshem har minst en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos, har endast fyra procent av personalen utbildning om dessa funktionsnedsättningar och hur man stöttar barn och unga med sådana diagnoser. [30] Barn och ung med psykiska, intellektuella och/ eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utsätts också för mer tvång, fler avskiljningar och vårdas i högre utsträckning i enskildhet än barn och unga utan funktionsnedsättningar.[31]

Det som beskrivits ovan visar att även om ett omhändertagande enligt LVU inte nödvändigtvis innebär att barnet eller den unge placeras i låst miljö på SiS ungdomshem så löper barn med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar betydligt högre risk än andra barn och unga att hamna där. På ungdomshemmen löper de också högre risk för olika former av tvång som kan vara kan vara extra svårt för dem att hantera på grund av deras funktionsnedsättningar. Omhändertagande av denna målgrupp enligt LVU är följaktligen förknippat med allvarliga rättighetsinskränkningar och förutsätter en noggrann prövning utifrån kravet att vården ska vara för barnets eller den unges bästa.[32]

Det finns också en risk att förslaget snarare förflyttar än löser problemet med rättsosäker tillämpning av rekvisiten i lagstiftningen. Eftersom samhällsvård aldrig kan ”bota” eller behandla bort en funktionsnedsättning måste den planerade vården inriktas på stöd och hjälp. Vid själva genomförandet av vården går det inte att bortse från orsaken till ett visst oönskat beteende. För att kunna erbjuda ändamålsenliga insatser behöver den aktör som har ansvar för vården ha kunskap om vilka beteenden och färdigheter hos ett barn eller en ung person som är föränderliga och de som är en följd av en funktionsnedsättning och som därför kräver anpassning av miljön.

Ur remissvaret från Insitutet för mänskliga rättigheter.

Begärde längre remisstid – fick inte svar

Institutet kritiserar att remisstiden har varit mycket kort, och att det saknas ett tydligt funktionrättsperspektiv.

Regeringens förslag har presenterats i ett utkast till lagrådsremiss, som innehåller förslag från fem olika utredningar om barn och ungas rättigheter.

Den korta remisstiden har inte gjort det möjligt att analysera förslagen ordentligt. Institutet har fått information om att vissa remissinstanser inte alls haft möjlighet att besvara remissen på grund av tidspressen.

MR-institutet uppger att de före jul skrev till socialdepartementet med begäran om förlängd svarstid för alla remissinstanser. ”Det är anmärkningsvärt att departementet inte har svarat”, skriver institutet nu i sitt remissvar.

Presenterades av statsministern

Lagförslaget presenterades av statsminister Ulf Kristersson och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall den 1 december 2025.

– I dag stärker vi skyddet för socialt utsatta barn, sa Ulf Kristersson. De barn som behöver skydd, stöd och vård måste också få det. I den nya lagen ska tryggheten och stabiliteten för barn prioriteras och möjligheterna att skydda barn från kriminalitet och hedersrelaterat våld stärka.

Fler förslag i de nya lagarna

Så här beskriver regeringen några av förslagen:

Barn ska inte växa upp under hedersförtryck eller med gängkriminella föräldrar. Fler barn ska få komma till ett tryggt familjehem.
En begränsning införs för vårdnadshavares möjlighet att begära att ett omhändertagande ska upphöra.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning inom den statliga ungdomsvården ska utföras av någon av samma kön som den unge.

Den 19 januari 2026 är sista dagen att lämna remissvar på Utkast till lagrådsremiss För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga (S2025/02039).

Kan skrämma familjer att söka hjälp

Det är inte bara MR-instutitet som framför kritiska synpunkter. Socialstyrelsen framhåller att ”vissa av förslagen kan få till följd att tilliten till socialtjänsten påverkas och att familjer kan känna rädsla och dra sig för att söka stöd och hjälp hos socialtjänsten”.

Ifrågasätter forcerad lagstiftning

Regeringen får mycket hård kritik från fler remissinstanser vad gäller den forcerade processen med remiss och lagstiftning.

Stockholms universitet skriver:

Det är ett stort problem att en så omfattande reform som det här handlar om inte ges det utrymme som skulle krävas. Att flera statliga utredningar på senare tid har remitterats med förhållandevis korta beredningstider är ett principiellt problem som återkommande uppmärksammats under senare år och något som undergräver tanken med lagstiftningsprocessen som ett sätt att skapa förutsättningar för god och genomtänkt reglering. Även med beaktande av att beredningskravet i regeringsformen inte anger någon bestämd tidsfrist, bygger remissförfarandet på att berörda aktörer ges rimliga förutsättningar att sätta sig in i materialet och lämna genomtänkta synpunkter. När tidsramarna är snäva – som i denna aktuella remiss – blir detta än mer utmanande. …

Den som ska kommentera på de förslag som läggs fram i denna remiss måste ha kunskap om och insikt i en rad andra nyligen framlagda och genomförda förslag som ännu inte fått fullt genomslag och som inte utvärderats. Till det kommer att det pågår ett antal andra utredningar som har direkt eller indirekt bäring på den sociala barnavården och LVU. … I detta betänkande behandlas centrala frågor om vårdens upphörande, sakkunniga i LVU-processen, umgänge för placerade barn samt åklagares befogenheter att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden. Att lägga fram detta omfattande utkast till lagrådsremiss strax innan detta kompletterande förslag lagts fram kan starkt ifrågasättas. …

Det kan ifrågasättas om någon – ens lagstiftarens olika företrädare – för närvarande har överblick över alla de förändringar som har genomförts och utredningar som pågår just nu samt därmed vilken konsekvens dessa samlat kan få.

Trenden är utan tvekan sammantaget att vi går från ett system som betonar frivillighet, förebyggande arbete och återförening till att nu prioritera mer tvång och kontroll genom större befogenheter för socialtjänsten att agera utan samtycke, liksom fler och längre placeringar utanför hemmet. Vilka konsekvenser detta får för tilliten till och förutsättningarna för socialtjänstens arbete vet vi inte.

Statens institutionsstyrelse har en liknande bister hälsning till regeringen:

Det pågående reformarbetet inom den sociala barn- och ungdomsvården har de senaste åren varit mycket omfattande. Att förslag från fem olika utredningar behandlas samtidigt i ett utkast till lagrådsremiss som skickas ut med mycket kort svarstid för med sig stora utmaningar med att analysera de samlade förslagen. På den korta tid som stått till buds har SiS därför enbart haft möjlighet att analysera de förslag som bedöms ha en direkt påverkan på SiS verksamhet.

Remissvaren finns på regeringens webbplats.

Hur många barn berörs?

26 300 barn och unga fick heldygnsinsats enligt socialtjänstlagen eller LVU under 2024, enligt Socialstyrelsen. Drygt hälften av dessa var pojkar och knappt hälften var 15 år eller äldre.
Frivilliga insatser var vanligast men en tredjedel av besluten gällde barn och unga som hade placerats med stöd av LVU.
Under perioden 2020–2024 har antalet barn och unga som har fått heldygnsinsatser enligt SoL eller LVU minskat med 500 barn och unga (två procent), från drygt 26 800 barn och unga år 2020 till drygt 26 300 barn och unga år 2024.
När det gäller heldygnsvård enligt LVU har det däremot skett en ökning med 22 procent under tidsperioden, men från en betydligt lägre nivå. Antalet barn i heldygnsvård enligt LVU har ökat från drygt 9 000 barn och unga år 2020 till drygt 11 000 barn och unga år 2024. Könsfördelningen är relativt jämn mellan pojkar och flickor för vård enligt LVU.
Familjehem är den vanligaste placeringsformen. År 2024 var knappt tre fjärdedelar av alla placeringar familjehemsplaceringar. År 2024 var 19 000 barn och unga placerade i familjehem. Könsfördelningen är jämn bland placerade barn och unga i familjehem.
Den näst vanligaste placeringsformen var HVB. Det var 5 300 barn och unga som var placerade på HVB under 2024, vilket var en ökning med drygt åtta procent jämfört med 2023. En femtedel av alla placerade barn och unga var placerade på HVB. Av de placerade barnen och unga var 57 procent pojkar och 43 procent flickor

Text av Valter Bengtsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen HejaOlika och papperstidningen Föräldrakraft, sedan starten 2006.