Ögon som bär sorg blir större
Här trängs över 23 miljoner liv, en stad fylld till brädden av människor. Jag skriver från 55:e våningen, med utsikt över Huangpu floden i centrala Shanghai, min nya hemstad de kommande 2 åren. Min makes jobb har fört oss hit och vi försöker hitta en ny vardag, på denna kaotiska men fascinerande plats.
Jag fick tidigt en ny vän. Jag blev kär i honom, långt före han i mig. Första gången jag såg honom, vågade jag inte ta kontakt. Han var den som grät mest bland de andra 16 barnen. Han är blind, cirka tre år och bor på ett barnhem för funktionshindrade i Shanghai. Han satt kvar i sin stol hela tiden jag var där. Hans vackra ansikte redan så tärt.
Mitt hjärta fylldes av rädsla och kärlek. Hur skulle jag närma mig honom, hur var det nu man gjorde? Jag fick bestämma mig för att vara beredd på att bli avvisad och att jag hade tiden på min sida. Trots egna erfarenheter av lek med min synskadade son, blev jag som förstenad.
Jag letade bland mina lådor hemma med ”Tommy-leksaker” och plockade med mig till barnhemmet. Dessa skulle bli min bro till en kommunikation. Jag visste att leksakerna egentligen var onödiga, men jag behövde något att luta mig emot.
Cathy och jag anländer alltid cirka 15 minuter efter de andra volontärerna på hemmet. De har redan hämtat så många barn de kan hantera och tagit med sig upp till andra våningen, till lekrummet. Ett rum som har en del leksaker, mer än man kanske skulle förvänta sig.
Vi stannar i sovrummet med barnen som inte fick komma med upp till lek, stimulans och närhet. Ofta är det samma barn som lämnas kvar vecka efter vecka, barnen som ”kan minst”. Barnen med flerfunktionshinder. Barnen som hittar vägen till mitt hjärta och ömhet snabbast.
En del ligger kvar i sina sängar, i sina rena färgglada sängkläder. Miljön har, tack gode Gud, inte berövat dem deras närvaro. Ingen av dem är självskadande i sitt beteende. Detta är ett bevis för mig att de två (TVÅ!) anställda kvinnorna, ger dem sitt allt. Bristerna är stora, gränslöst stora, men barnen får närhet och blir sedda. Mänsklighetens största behov tillgodoses här, vilket mirakel.
Jag funderar över vad det innebär att fortsätta besöka barnhemmet, trots smärtan som bor där. Skulle det innebära att jag accepterar det jag möter? Nej. Jag måste tvärtom ta ett steg längre och välja att även se det goda, det vackra, tillgångarna – om jag förfasas och jämför, blir jag inte till gagn, för varken barnen eller det egna.
Uppgiften att möta dessa barns behov är omöjlig och många är barnen som lever alltför korta liv. Det är de starka som överlever. Lyx som knapp på magen och gåhjälpmedel existerar inte. Men jag kan inte se på livet på barnhemmet med svenska ögon, jag måste se det från deras håll, deras verklighet.
Jag vet att jag måste vara tacksam att jag får komma dit, jag vet att jag måste bidra på ett ödmjukt, strategiskt och kärleksfullt sätt. Jag vet att de ger mig mer än jag ger dem.
