Nyheter

Rätt till arbete: Så vill Socialdemokraterna skapa hundratusentals jobb

 

Unga med funktionsnedsättningar ska inte bara erbjudas ”daglig verksamhet” – de ska ha rätt till riktiga jobb.
Det säger Ylva Johansson (S) i en intervju med Föräldrakraft, där hon redogör för Socialdemokraternas planer på att skapa hundratusentals nya arbeten för personer som idag står långt från arbetsmarknaden.

I somras presenterade RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, sitt krav på att utöka rätten till så kallad daglig verksamhet till personer med fysiska funktionsnedsättningar.
Det kravet ställer Ylva Johansson upp på utan problem, men hon tycker ambitionen är för låg.

– Man ska ha rätt till arbete. Jag tycker inte man ska nöja sig med en daglig verksamhet. Den rätten har ökat dramatiskt bland unga, men när det gäller att komma ut på arbetsmarknaden har det inte hänt något alls, och det måste ju ändå vara ambitionen för varje ung människa – att kunna finnas på arbetsmarknaden.

Så du tycker att daglig verksamhet är en återvändsgränd?
– Ja, särskilt när det gäller unga är det arbete vi ska sikta mot. Det kan ta längre tid och kräva anpassningar, men det är rätt använda pengar att se till att unga kommer ut på arbetsmarknaden. Investeringar för att göra det möjligt betalar sig många gånger om. Att få uppleva att man inte platsar och inte är behövd gör oss sjuka, säger Ylva Johansson.

Är LSS-kommittén inne på fel spår när man föreslår utökad rätt till daglig verksamhet för personer med psykiska funktionsnedsättningar och på sikt även andra grupper som berörs av LSS?
– Jag säger inte nej till kommitténs förslag men det är en alltför låg ambitionsnivå, särskilt när det gäller unga.

Föräldrakraft träffade Ylva Johansson för en timslång intervju i det socialdemokratiska riksdagskansliet vid Riddarhustorget i Gamla stan. Hon har ansvaret för en lång rad tunga områden, däribland sociala frågor, liksom vård och omsorg.

Foto på Ylva Johansson.Vad blir det första ni gör om S vinner valet nästa år?
– Oj, det är mycket, men det är framförallt två stora förändringar vi ska ta itu med direkt.
– Inom sjukvården vill vi införa en nationell kvalitetscertifiering av alla vårdgivare, för att uppnå en högre och mer likvärdig kvalitet och även förbättra säkerheten inom vården.
– Den andra stora förändringen är en sammanslagning av delar av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, för att få en kraftsamling kring personer som har svårighet att komma in på, eller tillbaks till, arbetsmarknaden. Grundsynen är att alla ska ha möjlighet att försörja sig på egen lön och få stöd och hjälp för att kunna göra det.

Men dessa förändringar går väl inte snabbt att genomföra?
– Det måste göras under mandatperioden, men flera saker kan också göras stegvis. Kvalitetscertifiering kan börja med områden där man ligger långt framme med öppna jämförelser.
– När det gäller arbete kan vi snabbt se till att ungdomar får en riktig chans till arbete, utan att tvingas genomgå misslyckande efter misslyckande. Vi vill ge unga möjlighet till en anställning hos Samhall som en utvecklingsinsats. Idag måste man ha provat, och misslyckats med, allt annat innan man får börja på Samhall.

– Det är en riktig princip att man ska försöka på den ordinarie arbetsmarknaden först, men när det gäller unga människor måste man också göra det man tror är möjligt att lyckas med. Unga ska inte behöva börja sitt inträde på arbetsmarknaden med en lång rad misslyckanden.
Unga ska kunna börja arbeta på Samhall direkt efter skolan?
– Ja, under en begränsad tid, på kanske några år, och den vägen slussas ut i andra delar av arbetslivet. Idag är Samhall en slutstation för många, men verksamheten kan utvecklas till att bli ett inträde på arbetsmarknaden för fler än idag.

Högt på agendan vid ett maktskifte står även ett mycket starkare allmänt stöd till familjer som har barn med funktionsnedsättningar.
Ylva Johansson kallar det ”Barnens räddningstjänst”. De konkreta förslagen till åtgärder inte är helt nya men har inte blivit mindre viktiga.

– Det här är svårare än många andra frågor men jag hoppas att vi ska lyckas med att förändra skolan och få ett samarbete mellan socialtjänst, sjukvård och skola.
– Om det börjar brinna i skolan vet alla vad man ska göra, det har man tränat på. Men när det händer något med ett barn; om det skadar sig, far illa eller behöver insatser av andra skäl så bollas man mellan olika instanser.

– Det krävs att man har väldigt stridbara föräldrar som både orkar slåss för att få rätt till insatser och kan ta sig fram till de olika insatserna.
– Detta borde vara en samhällsuppgift. Precis som en skola har beredskap för att det kan börja brinna måste man vara beredd på att ta hand om elever som har rullstol eller neuropsykiatriska problem. Man måste veta vad man ska göra och vem som är ansvarig för vad.

– För att lyckas med det tror jag det behövs en upprustning av elevhälsan, när den fungerar är det en bra första linjens sjukvårdskontakt. Men nu har det varit så stora nedskärningar i de flesta kommuner att det finns för få mottagningstider hos skolsköterskan och kuratorn.
– Resurser i skolan kan möjliggöra att alla barn kan klara skolan på sina villkor. Idag får man alltför ofta uppleva, både som förälder och som barn, att man är ett bekymmer för skolan – det var inte meningen att man skulle haft de behoven, det hade man inte byggt skolan eller planerat resurserna för.

Hur ska ”räddningstjänsten” byggas upp?
– Jag vill lagstifta om att alla kommuner ska ha en konkret plan för hur man samverkar mellan skola, socialtjänst, sjukvård och BUP. Exakt hur får planen ska se ut får man utveckla lokalt, men vi bör lagstifta om ATT det ska finnas.

Räcker det att lagstifta, behövs det inte också resurser för en räddningstjänst?
– Ofta finns resurser, men familjer får strida länge innan man får tillgång till dem. Många föräldrar kan vittna om att när man väl kommer fram till rätt instans så finns det resurser, men det tar en väldigt tid att komma dit.

Regeringen har liknande idéer, man talar om att det ska finnas EN kontaktperson, EN lots i vården etcetera. Är det inte ungefär samma sak?
– Det kan det vara, det viktiga är att det är ett konkret krav som alla måste leva upp till. Om man sedan har en kontaktperson, ombud, lots eller ett familjehus… det kan se olika ut lokalt. Men det är viktigt att det tydligt framgår vad har man rätt till och vem som är ansvarig för vad. Det ska man inte behöva ta sig genom en djungel för att hitta.

Idén om ”Barnets räddningstjänst” är alltså inte ny. Socialdemokraterna har motionerat om det i Riksdagen redan tidigare. Och liknande tankar fanns i den stora Miltonutredningen.

Varför kan dessa brister finnas kvar år efter år?
– Det undrar jag också. Det fanns fler bra förslag i Miltonutredning som gällde barn och unga, men det har knappt hänt någonting alls med de förslagen.

Varför gjorde inte Socialdemokraterna något under sin regeringstid?
– Förslagen kom ju när vi hade slutat. Miltonutredningen kom med sina förslag strax efter regeringsskiftet, men nu har de funnits i tre år och remissinstanserna har varit postivia.

Regeringspartierna har ju på många områden liknande planer som ni – är det egentligen någon skillnad mellan er och regeringen?
– Den stora skillnaden är resurserna till kommunerna och landstingen. Det vi nu ser är besparingar i skolan, vården och omsorgen. Då ställer man olika angelägna verksamheter mot varandra. Då får vi höra kommunalpolitiker säga: Har vi verkligen råd med LSS? Har vi verkligen råd med den och den insatsen? Man ställer funktionshindrade mot gamla, man ställer olika behövande människor mot varandra. Det är oerhört viktigt att på nationell nivå ta ansvar för resurerna till kommuner och landsting, att man inte tillåter att olika behövande grupper ställs mot varandra.

Skulle ni att hantera detta bättre än regeringen?
– Det har vi gjort tidigare. Vi är motståndare till de stora skattesänkningarna som gör att det blir för lite pengar till välfärden och att det blir nedskärningar, och då ställs olika behövande grupper mot varandra. Då är risken väldigt stor att den som inte är den mest röststarka får stryka på foten och att så inte sker måste man säkerställa på nationell nivå.

Men var det inte under en socialdemokratisk regering som det gjordes mycket allvarliga nedskärningar av bland annat elevhälsan på 90-talet?
– Ja, men vi tog över ett Sverige som hade enormt stora ekonomiska problem. Man hade kört Sverige i botten ekonomiskt, vi stod på ruinens brant när vi tog över 1994 så man kan inte säga var socialdemokratiskt politik att göra nedskärningar.

Hur stor är skillnaden i pengar, hur mycket mer resurser vill Sociademokraterna lägga på välfärden?
– Just nu avvaktar vi regeringens budget för att kunna ta ställning till vårt budgetalternativ. Men tidigare har det handlat om 10 miljarder kr mer till kommuner och landsting. Det räcker inte med engångspengar för valåret 2010 samtidigt som man lånar pengar för nya skattesänkningar. Jag tror att den politiska debatten det kommande året kommer att handla om det är nya skattesänkningar eller ökade resurser till välfärden som Sverige behöver, säger Ylva Johansson.

 

Denna artikel handlar om

ANNONSER
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för JAG
  • Annons för STIL
  • Annons för Unik Försäkring
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för HEA Medical