Ridlycka – för dem som bor på rätt ställe

Ridning har många läkande och hälsosamma sidor. Det hävdar de experter som Föräldrakraft träffat. Och allt fler föreningar erbjuder nu ridning för personer med funktionsnedsättning.
Men det finns en stor orättvisa. Skill­naderna mellan landsting och även mellan habiliteringar i synen på så kallad ridterapi är gigantisk. ­ För dyrt, säger somliga. En god ­investering med goda och bestående effekter, säger andra.

Två taxibilar rullar in på grusplanen framför stallet vid Blåkulla gård, där Västerhaninge ridskola bedriver sin verksamhet.
Ut ur bilarna kliver Madelene Rudberg och Petra Ive­tun, den senare med sin stödjare, Jenny.

Madelene och Petra är med i ridklubbens grupp för ryttare med funktionsnedsättning. Det här är säsongens sista ridtillfälle.
Jag frågar Petra vad hon tycker om att ridningen, som blivit till en ­vana varje måndagseftermiddag sedan i höstas, nu gör uppehåll över sommaren.
– Det är skönt, svarar hon något överraskande.

Men så lägger hon till:
– För jag vet ju att det börjar i höst igen…

Petra började rida i höstas efter att hon hade provat på ridning i skolan.
– Roligast är att vara ute och springa med hästen. Men det är lite läskigt när hästen galopperar, säger hon.

Petra har provat att galoppera en gång. Det var svårt.
– Man får träna på det, säger hon.

Ridläraren har inte kommit än, men Petra och Madelene känner sig hemma på ridskolan. De tar på sig sina hjälmar och går in i stallet där ett knappt tjugotal hästar står i sina bås.

Petra har ridit olika hästar under det gångna året, idag ska hon rida Bråka.
Madelene ska rida Meja, precis som vanligt.
Madelene började på ridskolan samtidigt som Petra.

De två ridtjejerna borstar och förbereder sina hästar för dagens ­övning, en längre ridtur i skogen intill stallområdet.
Hästarna frustar och äter. Svalor flyger fram och åter under loftet.
Madelene hämtar sadel, och sedan stigbyglar med tåkappor.

Gruppen består vanligtvis av fyra ryttare, men två har fått förhinder, meddelar ridlärarna Sabina Falk och Ida-Maria Blücher när de dyker upp till Petras och Madelenes stora glädje.

Sabina kontrollerar att sadeln sitter som den ska.
– Hämta tränset, Petra! ropar hon.

Petra kommer tillbaka efter halvannan minut.
– Jag hittar det inte.

Petra gör med hjälp av Jenny ett nytt försök att hitta all nödvändig utrustning.
Alla förberedelser sker i en vänlig och lättsam atmosfär. Det är inte svårt att se att Petra och Madelene tycker om att vara i stallet, och att de ser fram emot att ge sig ut på en ridtur.

Present till Ida-Maria
Madelene har en present med sig till Ida-Maria, som startade ridgruppen.

Det här är Ida-Marias sista dag, snart ska hon börja ett nytt spännande arbete med att utveckla egna idéer till ett administrativt datorstöd för ridskolor.

Madelene har skrivit ett litet brev till Ida-Maria, och bakat sin favoritkaka, en sirapskaka.
– Tack, nu slipper jag köpa en macka i automaten, skrattar Ida-Maria.

De omfamnar varandra i en stor kram för alla goda stunder i stallet.
Madelene och Petra tar på sig sina ryggsäckar och leder ut hästarna. Made­lene och Meja hittar ut direkt, men Bråka vill gärna gå åt vänster istället för åt höger. Petra följer hästen.
– Nej, åt det här hållet, det är du som leder hästen! påminner Sabina.

Västerhaninge ridskola höll tidigt i maj i år öppet hus med prova på-ridning för personer med funktionsnedsättningar.

Intresset var mycket stort, enligt Ewa Wiens i Stockholms läns ridsportförbunds handikappkommitté, som var arrangör. 49 ryttare och ungefär 30 medföljare kom under dagen.

– Alla fick prova att rida. Vi hade nio hästar, både ponny och stora hästar, var och en fick välja ut den häst som de trodde att de ville rida. Några som hade sämre stadga fick extra hjälp, vi hade lånehjälmar och alla fick gå ett eller två varv i ridhuset. Vi försöker nu hitta plats åt dem som vill börja i en ridgrupp, här eller någon annanstans, och skräddarsy verksamheter för dem, säger hon.

– De som kom verkade tycka att det var trevligt och många stannade länge. En del kom för att få veta mer om möjligheterna att börja rida. Några hörde sig för om möjligheterna att börja på Väster­haninge ridskola, men för dem som kom långväga, som från Vallentuna norr om Stockholm, föreslog vi andra ridskolor, säger Ewa Wiens.

Har ni haft liknande prova på-dagar tidigare?
– Ja, men då har vi inte varit riktigt lika många.

Enligt Maria Thun, ansvarig på Svenska ridsportförbundet för ridning för personer med funktionsnedsättningar, är det en hel del på gång för den här gruppen.

– Vi är 19 distrikt som jobbar gentemot föreningarna. Vi har tittat på tillgängligheten på våra anläggningar, och håller på med en kartläggning. Vi utbildar sedan några år ledare inom ridsport som ska kunna ta emot personer med funktionsnedsättning, säger hon.

Steg 1 i utbildningen arrangeras av de lokala distrikten, steg 2 och 3 av förbundet.

– Oftast är det ridledare och ridlärare som går utbildningen, för att få veta mer om vad man kan göra och hur. Man får bland annat lära sig mer om ledsagning och lyftteknik, säger Susanne Brostedt, som håller i utbildningarna på Stock­holms läns ridsportförbund.

Betyder så mycket
Ida-Maria Blücher har mött en del av de speciella förutsättningar som kan råda när man leder en grupp med ryttare med funktionsnedsättningar.

– Ridningen betyder så mycket för den här gruppen. Jag ställde in ett ridtillfälle i vintras när det var 25 minusgrader, men det borde jag inte gjort, jag kunde ha ordnat en alternativ aktivitet istället. De ser fram emot att komma hit, och blir myc­ket besvikna om det inte blir någon ridning. Det var tungt för dem, säger hon.

I Ida-Marias grupp finns olika funktionsnedsättningar representerade.
– Jag har bland annat en kille med svår adhd. När han började i höstas kunde han koncentrera sig högst fem minuter åt gången. Nu klarar han något längre peri­o­der, säger hon.

I gruppen finns även personer med epilepsi.
Men det är inte de olika funktionsnedsättningarna som Ida-Maria betraktar som den största utmaningen.

– Färdtjänsten är det största problemet. Den har ofta svårt att hitta hit, konstigt nog. En person blir jätteskärrad när det blir fel. Har färdtjänsten hit fungerat, så brukar det fungera här också, säger hon.

Ökande intresse
Att intresset för ridning är betydande, och på sina håll ökar, får vi bekräftat från flera håll.

– Vi har märkt av ett ökat intresse, allt fler klubbar som har verksamhet för personer med funktionsnedsättningar, säger Rosie Johansson på Värmlands ridsportförbund.

– Vi gjorde en utvärdering 2005 då vi kontaktade alla klubbar. När vi gjorde motsvarande undersökning 2010 hade antalet klubbar som kan erbjuda sådan här verksamhet ökat med tre. Hur många ryttare vi har vet jag inte, men vi har idag drygt 20 ridskolor på 37 klubbar, plus 3 travskolor, men vi har valt att räkna med dem i just det här fallet, säger hon.

Vad kan ni göra från förbundets sida för att ytterligare öka intresset för ridning?
– Vi har en liten kommitté som jobbar med den här frågan. Det handlar om att hålla vår informationsfolder uppdaterad, se till att informationen kommer ut till klubbarna samt finnas till som stöd för klubbarna.

Men samtidigt som den så kallade fritidsridningen ökar så sker en tillbakagång inom så kallad ridterapi.
– Barnhabiliteringen erbjuder inte längre ridning, och det till följd av nedskärningar, säger Rosie Johansson.

Ann-Charlott Kyrk, ridskolechef på Karl­stads ridklubb, bekräftar:
– Vi har tidigare, under flera år, haft ett samarbete med Karlstads barnhabilitering. Men de har inte pengar till ridning längre, och har helt slutat att erbjuda ridning sedan 2009.

En del av de barn som kom till Karl­stads ridklubb via barnhabiliteringen bör­jade i föreningens ordinarie grupper, andra slutade helt.
– För de flesta klubbar är det bra att kunna erbjuda något under dagtid. Från ridklubbarnas sida finns intresse att ha dagverksamhet, också därför att de flesta som rider vill göra det på kvällstid, efter arbete och skola, säger Ann-Charlott Kyrk.

En av pionjärerna
Pia Tillberg på Stiftelsen Hippo­cam­pus, har lång och bred erfarenhet av ridterapi, och har dessutom jobbat med utbildning åt Svenska ridsportförbundet sedan början av 90-talet.

– Min huvudsakliga grupp för ridterapi har varit personer med förvärvad hjärn­skada. Nu driver jag även ett projekt för barn med autism, med medel från Allmänna arvsfonden, säger hon.

– Man försöker frångå begreppet ridterapi till förmån för HUT, hästunderstödd terapi. Vi vill inte att det ska vara fokus på enbart riddelen, det blir så missvisande. HUT fungerar som ett paraplyord, vad behandlingen består av beror på vilken yrkesgrupp som utför själva terapin, förklarar hon.

Bidrag till den här formen av rehabilitering sker via kommuner och landsting, som är vårdgivare. Svenska ridsportförbundet erbjuder endast tjänsten.

Terapin finansieras på olika sätt.
– Jag har personer som betalar privat, andra som har det som del av rehabiliteringen, samt några under 30 år som får aktivitetsersättning. De som ingår i projektet för barn med autismspektra-diagnoser har fått stöd den vägen, via Allmänna arvsfonden.

Vilka grupper kan använda HUT?
– HUT utesluter inga grupper. Man kan få hästunderstödd terapi ur så otroligt många vinklar. Miljön kring stallet erbjuder många delaktiviteter. Hästen är en del av naturen, och kan förmedla en naturupplevelse, även om man rider inom­hus, säger Pia Tillberg.

– Intresset för hästunderstödd terapi har ökat jättemycket sedan jag började i slutet av 80-talet. När jag då föreläste om ridterapi för vuxna neurologskadade så höjde många på ögonbrynen. HUT förekom på flera neurologiska kliniker men man talade inte om det. I mitten av 90-talet fick vi ett stort bidrag från Socialstyrel­sen för utveckling av eftersatta behandlingsformer. Vi bildade också en intresseförening för ridterapi, IRT, en förening för professionella inom vård, skola och omsorg, säger hon.

Enligt Pia Tillberg blev det startskottet för att mer organiserat föra ut kunskapen om ridterapi.
– Det är en monumental skillnad mot för 20 år sedan, men det finns massor kvar att göra. Framför allt på den ekonomiska sidan. Hur får man in det här i det ekonomiska systemet? Nu finns i alla fall fakturor som visar att landstingen faktiskt har betalat för poliklinisk ridning. Men varje patient är fortfarande ett ”single case”. Det vore bättre med ett avtal som gav rätt att behandla en mängd individer under en viss tid, säger Pia Tillberg.

Stora skillnader
Pia Tillberg bekräftar att synen på HUT skiljer sig åt mellan olika habiliteringar och landsting.

– I Skåne satsar man stort, där finns till och med regionala utbildningar i HUT för sjukgymnaster inom habiliteringen. Där är det mer regel än undantag att det finns ridning inom rehabiliteringen. Det gäller att det finns någon på habiliteringen som vill tala för det här, säger hon.

I Stockholmsområdet har vissa habiliteringar en hel del ridning, andra ingenting, enligt Pia Tillberg.
– Det är inte jämlik vård. Jag har nu två personer som kommer från ett stroketeam. Den ansvarige där har bjudit in mig som konsult, och anser att det här är värdig vård för sina patienter. Andra stroketeam anser att de inte har råd med det här. På många habiliteringar säger man att det är för dyrt, men då har man inte sett helheten. Allt som inte ingår i basutbudet anses ofta som dyrt. Men delar av verksamheten kring stallet kan inkluderas i det som ingår i basutbudet, säger Pia Tillberg.

Unik tjänst
Ulrika Stengard-Olsson driver Söder­åsens Forsgård och har samtidigt en unik tjänst på Region Skåne som ridsjukgymnast.

– Jag är legitimerad sjukgymnast och arbetar halvtid på Region Skåne som ridsjukgymnast på barn- och  ungdomshabiliteringen. Jag behandlar patienter på hästryggen. Det är unikt att det finns en tjänst där man bara arbetar med detta.

Ulrika har själv byggt upp verksamheten i Region Skåne, och erbjuder nu ridsjukgymnastik för de barn som har behov.
– Det här startade på mitt initiativ, men med gott stöd från Margareta Nilsson, som är verksamhetschef för barn- och ungdomshabiliteringen i Reg­ion Skåne. Hon förstår nyttan av det här, säger Ulrika Stengard-Olsson.
På Söderåsens Forsgård tar Ulrika Stengard-Olsson emot ungdomar från andra landsting. Där bedrivs behandling i bland annat lägerform.

Ojämlikt
Men även här råder ojämlikhet mellan landstingen.

– Jag gör upp avtal med habiliteringar eller kliniker, några landsting är mer aktiva än andra, säger hon.

Den som kommer till gården och bor där får två ridsjukgymnastikbehandlingar per dag.
– Forsknings- och utvecklingsenheten i Region Skåne har gjort studier som visar att efter en veckas behandlingsläger kvarstår effekten i sex månader.

Till gården och dess läger och behandlingar välkomnar Ulrika barn och ungdomar med olika typer av funktionsnedsättningar.
– De ungdomar som kommer till oss kan ha autism, cerebral pares, de kan har råkat ut för trafikolyckor, eller ha en utvecklingsstörning, säger hon.

Ulrika har inte något direkt svar på varför landsting och habiliteringar värderar HUT så olika, men hon tror att det kommer mer och mer.
– Det är numera vetenskapligt bevisat att den här formen av terapi har god effekt. När den vita sektorn möter den gröna sektorn, sjukvården och naturen, får vi goda resultat. Jag är legitimerad sjukgymnast och ridsjukgymnast, och har förmånen att verka i den här miljön. Jag har periodvis arbetat på ridskolor i ridhus. Det ger ännu bättre resultat att ge sig ut i naturen, med till exempel uppförsbackar och nedförsbackar, säger Ulrika Stengard-Olsson.

Vad kan då föräldrar göra som får höra av sina habiliteringar att ridning är för dyrt?
– Många säger att ridsjukgymnastik är dyrare än vanlig behandling. Det är klart att det kostar, och det är viktigt att ha hästar som är specialutbildade för det här, men det är kostnadseffektiv behandling med hänsyn till de resultat man ser, säger hon.

När du läser det här är Petra och Madelene sedan länge tillbaka från säsongens sista ridtur.

Och längtar nu sannolikt tillbaka till stallet, svalorna och det goda sällskapet.
Om Svenska ridsportförbundet når fram med sitt budskap så lär fler barn och ungdomar snart följa Petra och Madelene. +