Roris hämtar hjälp

Med hjälp av epilepsihunden Roris kan Adam Nilsson och hans föräldrar numera sova lugnt på natten. Roris hämtar hjälp när ett anfall är på väg.

I en vit villa i Piteå bor mamma Åsa, pappa Janne, Ante 23, Jens 21 och Adam 16 år. Och Roris, en sexårig hund av rasen tervueren.

Fram tills Adam blev fem år var de en helt vanlig familj, två föräldrar och tre pigga ungar. Men ingen hund. Så hände det ofattbara. Adam drabbades av en hjärninflammation och slungades in i ett autismliknande tillstånd.

Helt plötsligt befann han sig i en bubbla, omöjlig att nå. Afasi, epilepsi, nedsatt utveckling, oförmåga att känna smärta samt att kontrollera tarm och blåsa var några svårighet som sjukdomen bidrog till.

– Det var otroligt jobbigt, minns Åsa Nilsson. Främst för Adam, men även för övriga familjen.

Sju år senare
Efter en hjärninflammation tar det upp till sju år innan hjärnan börjar återhämta sig och för Adam kom vändpunkten just sju år efter insjuknandet.
– Vändningen var ett mirakel, säger Åsa.

Idag är Adam en artig, glad och omtänksam kille, som kan prata, om än lite knaggligt, ta instruktioner och komma ihåg saker som hände för länge sedan.
– Vi vet att han aldrig kommer att bli helt återställd, men framstegen är enormt stora och vi gläds över varje förbättring, säger Åsa.

En av de största svårigheterna för Adam har varit epilepsin, som har orsakat honom omfattande och plågsamma kramper. Idag äter han fyra olika krampmediciner och har en nervstimulator, så kallad vagus, inopererad. Via en magnet han bär runt handleden ger den vagusnerven en stöt som lindrar kramperna. Stöten är obehaglig, men kramperna är värre.

Bättre med hund
Adam har personlig assistent större delen av sin vakna tid, både hemma och på träningsskolan. Vid aktiviteter har han två assistenter med sig. Han kan inte gå någonstans på egen hand ifall han skulle få ett epilepsianfall. Han behöver också hjälp med att göra sig förstådd, att sköta sin hygien samt klara på- och avklädning. När Adam var elva år och skulle börja sova i eget rum övervägde man personlig assistent på natten, men kom snabbt fram till att det inte var ett lockande alternativ.

I samma veva såg Janne ett inslag om epilepsihundar på TV. Idén om att skaffa en hund som hjälp dök upp. När de fick erbjudande om att vara fodervärd åt Roris, för att se om hon var lämplig som epilepsihund, fanns det inte så mycket att tveka om.

Så blev Adam en av deltagarna i projektet ”Servicehundarnas betydelse för ungdomar med epilepsi” som drevs av Karin Paulsson och Kerstin Jonsson.

Kerstin tränade upp Roris och Adam till den samspelta duo som de är idag. En gång i månaden under två års tid satte sig Kerstin på planet och åkte från Stock­holm till Piteå för att öva med Åsa, Adam och Roris.

Roris utbildades till examinerad service- och epilepsihund med Åsa som hundförare.
– Den första tiden vi hade Roris var Adam inte alls intresserad av henne, men efter en tids träning började han att klappa henne och det var som om hon förstod att hon skulle ta extra hänsyn till hans svårigheter, berättar Åsa.

– Det allra första jag gjorde var att lägga ut ett godisspår, med den sista godisbiten i Adams hand. När Roris tog den log Adam och jag förstod att det fanns något att bygga på.

– I början hade Adam svårt att ta till sig instruktioner och sprang ofta iväg för att påbörja något helt annat. Efter hand fick han emellertid lättare att lyssna och den systematiska träningen tog fart, säger Kerstin.

– Träningen gick ut på att Roris skulle hämta någon när Adam fick kramper, så vi fick helt enkelt låtsas att Adam fick ett anfall och öva på det. Inför varje ny omgång fick vi läxor, förklarar Åsa.

Uppskattade träningen
Adam började tycka att träningen var rolig och uppskattade Kerstins besök. Ofta visade han sina teckningar för henne.

– Jag är utbildad bildterapeut och i teckningarna hittade vi ett sätt att kommunicera och nå fram till varandra, på den tiden Adam inte kunde prata. Jag bad Åsa att datera och spara tecknin­garna för att kunna analysera dem och se på vilken utvecklingsnivå Adam befann sig och anpassa träningen därefter. I träningen av Roris var det viktigt att lära henne de moment som behövs för att bli certifierad service- och epilepsihund. Familjen behövde också lära sig att tyda hennes signaler när Adam var på väg att få eller redan hade fått ett anfall, säger hon.
 
Roris uppgift
Roris främsta uppgift är att hämta hjälp nattetid om Adam får ett anfall. Hon ska också kunna hämta Adams spruta och magnet samt en mobiltelefon. Träningen sker regelbundet och varje år måste Roris avlägga ett prov för att behålla sitt certifikat som servicehund.

– Tack vare Roris kan vi sova lugnt på nätterna utan att behöva ha en assistent i huset. Hon kommer farande som en katapult när Adam får ett anfall. Hon larmar även innan ett anfall kommer. I början förstod vi inte vad hon ville, men nu vet vi.

Åsa är övertygad om att Roris har haft stor betydelse även för Adams personliga utveckling.
– Inte minst har han utvecklat sin empati. Tidigare kunde han slå mot gosedjur, vilket aldrig händer nu. Istället är han fantastiskt rar mot Roris, och säger förlåt om han råkar trampa på hennes svans.

– Adam upptäcker mer och mer att Roris hjälper honom. I går kväll när han skulle lägga sig frågade han var Roris var. Jag svarade ”Hon är här” och sa till honom att ropa på henne. ”Roris, kom” hördes då Adams röst. Så har han aldrig kallat henne till sig tidigare.

– Ja, talet och den sociala förmågan har förbättrats markant sedan träningen började, inflikar Kerstin. När vi startade kunde han inte ropa på Roris.

Med en servicehund i familjen upplever många föräldrar att de känner sig tryggare och kan ägna sig mer åt att vara förälder.

Tack vare hundarna har epilepsi blivit något som inte bara är negativt för ungdomarna, utan även positivt. Plötsligt är man någon som har en egen hund, någon att se upp till, och kanske till och med att vara lite avundsjuk på. Hundarna skapar ökade möjligheter till självständighet och att bli mer delaktig i samhället.

Förbättrad självkänsla, ökad frihet och förmåga att komma ur sitt skal är några effekter som Kerstin noterat hos de ungdomar som hon arbetat med.

– Många vågar sig ut på egen hand och ta sociala kontakter med en trygg hund vid sin sida, förklarar hon.
Föräldrarnas positiva och aktiva medverkan är viktig för att träningen ska bli framgångsrik. De kan stötta till exempel genom att påminna ungdomarna om att de ska träna och vilka moment de ska öva på.

Kerstin betonar att det är ungdomarna som ska växa. I familjen Nilssons fall var det Åsa som var hundförare och Adam deltog i träningen, i andra familjer har det varit ungdomarna som agerat hundförare. När Åsa får frågan vad hon tyckt varit bäst med träningen kommer svaret snabbt.

– Att Adam kommit ut ur sin bubbla. Jag glömmer aldrig när jag för första gången på sex år fick en kram av Adam. Det har jag Roris och Kerstin att tacka för, säger Åsa. +