Rullstolsfäktning – krävande men kul

En garde! Prêt! Allez! Rullstolsfäktning övar upp utövarnas snabbhet och koncentrationsförmåga. Vi har besökt klubben En Garde, som hoppas locka fler barn och ungdomar till sporten.

När jag kommer in i fäktningsklubben En Gardes lokaler i Hagalundsskolan i Solna så är det en helt annan sport som diskuteras. Tidigare i veckan har Sverige slagit England i fotboll med 4–2 och Zlatan Ibrahimovic gjort ett riktigt drömmål.

Tränaren Tomasz Goral försäkrar barnen om att fäktning är en mycket bättre sport, men påpekar samtidigt att det faktiskt var han som spelade fram till Zlatans bicykleta. Barnen protesterar inte, och även om de ser lite misstänksamma ut så är det uppenbart att de har hittat en stor förebild.

En Gardes rullstolsfäktning är ny för i höst och på plats den här söndagen finns barnen Otto, Erik och Helena, samt den vuxne deltagaren Christian. Jag och föräldrarna tar plats på läktaren medan Tomasz och hans kollega Alexander sätter igång med uppvärmning i form av doppboll.

Innan varje passning måste deltagarna ”doppa” bollen i golvet – en övning som är rolig, samtidigt som den stärker barnens grundfysik.

– Barnen mot de vuxna, ropar Erik, 9 år och får snabbt medhåll av kompisarna Otto, 7 och Helena, 11.

Redan vid ställningen 0-1 samlar barnen ihop sig för att ta ett allvarligt taktiksnack. Det funkar och till slut går de av planen som nöjda och varma segrare. Det är dags för fäktning och alla får sätta på sig skyddskläder och fäktmasker med visir av stålnät. Man sitter ner och fäktas, och använder än så länge vanliga stolar.

– Det funkar med små barn, som inte fäktar så dynamiskt. Men vi försöker att få bidrag till att köpa två plattformar och fyra riktiga fäktningsrullstolar. Då kommer de så småningom att kunna träna även på de stora rörelserna, säger Tomasz.

Tomasz räknar in med ”En garde! Prêt! Allez!” och sen är första matchen igång, mellan Erik och Christian. Idag fäktas man med värjor, som är lite tyngre än de floretter som man brukar använda.

Otto är inte nöjd med bytet, men tränarna övertalar honom att i alla fall gå en match mot Helena, på villkoret att han får sköta den digitala resultaträknaren efter det.

Efter de två inledande matcherna meddelar Tomasz att det är dags för Christian att möta Helena. Chris­ti­ans spontana ”uh-oh” antyder att han är inställd på att ”få pisk”, ett uttryck som barnen slänger sig ganska friskt med.

– Vi har redan fått en väldigt tight grupp där det funkar att skämta och retas lite grann. Jag vill träna upp dem så att de får vinnarskallar och lite ”killer instinct”. Många som är med på rullstolsfäktning har det redan lite svårare i livet, så det är bra om de tuffar till sig. Vi lär barnen att förlora. Det gör ingenting att det går emot en ibland, säger Tomasz, som själv är före detta elitfäktare i polska landslaget.

Han berättar att han har tränat många barn och ungdomar som till en början haft dåligt självförtroende, men som tack vare fäktningen har börjat våga ta för sig mer, även i vardagen.

– Barnen gillar mig för att jag själv är kaxig och lite galen. Men också för att jag är helt ärlig mot dem. Jag kan säga att de suger utan att det blir gråt och panik. Vi har en rolig atmosfär samtidigt som det är krävande träning. Många av barnen blir mer strukturerade och tar med rutiner även till det vanliga livet. Man utvecklas väldigt mycket som människa av att hålla på med fäktning.

Tomasz Goral började själv att fäktas som nioåring och blev så småningom så pass skicklig att han kom med i det polska landslaget. När han i vuxen ålder började plugga på idrottshögskola i Warszawa kom han för första gången i kontakt med rullstolsfäktning.

– Det var landslaget som tränade och alla tävlade i världscupen. De satsade hårt och behövde nya sparringpartners och instruktörer för att utvecklas, och tog därför hjälp av ”vanliga” fäktare, berättar Tomasz.

Rullstolsfäktning är en Paralympics-gren och en relativt stor sport i ett internationellt perspektiv. Länder som Polen, Frankrike, Italien, Hongkong och Kina satsar stort på sporten, men i Sverige har det än så länge knappt funnits någon verksamhet alls.

– Det har funnits ett par försök i Uppsala och Karlstad, men jag tror inte att det gick speciellt bra. Det kan vara svårt i lite mindre städer eftersom det krävs några deltagare för att träningarna ska bli varierade och roliga.

Nu hoppas i alla fall En Garde på allvar få fart på Sveriges rullstolsfäktning. Enligt Tomasz är det en perfekt sport om man har någon funktionsnedsättning – den är bra för både fysiken och självförtroendet. I vanliga fall varvar de ren fäktning med styrkeövningar på träningarna.

– Det är viktigt att stärka hela kroppen. Många av deltagarna är svaga och stela i höfterna och hela området mellan magen och knäna. Dessutom har de flesta nästan ingen rörelse alls i fotlederna. Otto och Erik har skenor, även om Erik inte gillar att använda dem, säger Tomasz.

Han berättar att fäktningen främst utvecklar snabbheten och förmågan att fokusera och hålla sig koncentrerad. Det handlar om att vara snabb och avslappnad på en och samma gång, och det kräver en hel del träning.

– Men man kan snabbt se skillnad. Titta bara på Helena, hon har redan utvecklat sin koncentrationsförmåga jättemycket. När du fäktas krävs det att du kan sitta still och stirra på en punkt i tio minuter. Tappar du fokus så förlorar du, säger Alexander, som fäktades i kadettlandslaget så sent som förra säsongen.
 

Christian får in en avgörande stöt och matchen mot Helena är slut. Det blir inte pisk den här gången, utan han vinner den jämna matchen med 10–9. Helena konstaterar att hon har ont, och Alexander svarar snabbt att man lär sig att gilla det.

– Efter tio år känner man ingen smärta, säger Tomasz.

– Hur gammal är du, Helena? frågar Erik.

– 11.

– Då har det redan gått tio år!

– Tio år av fäktning, förtydligar Tomasz.

– Jag ska slå tanten Helena, säger Erik.

– Tanter kan slå gubbar med handväskan, kontrar Helena.

– Men gubbar kan slå tillbaka med sina käppar.
 

Otto, Helena och Erik gillar att fäktas.
 

Käbblandet fortsätter, men det är hela tiden en varm ton och det är ingen som blir ledsen. När Erik vunnit över Helena jublar han och konstaterar att ”hon fick pisk”. Tomasz svarar att det nu är Eriks tur att få pisk, och drar själv på sig skyddskläderna.

– Pappa, pappa. Det här måste du se, jag ska möta Tomasz, ropar Erik stolt mot läktaren.

Matchen slutar 10-8 till Tomasz, och jag frågar efteråt om han låter dem vinna ibland.

– Nej. Om jag känner att de valde rätt aktion och att de vågar – då kan de få träffa. Men jag är inte den snälla pappan som låter dem vinna. Det är inte för att jag vill glänsa, utan helt enkelt för att jag inte vill att det ska gå för lätt för dem. Det tar tid och mycket jobb att bli bra på fäktning.

Efter träningen berättar Erik att han tidigare spelade fotboll med sin tvillingbror, men att lagkompisarna sällan passade bollen. Därför ville han börja med en egen sport. Nu har han som mål att bli ”världens bästa fäktningskille”.

– Det roligaste är att fäktas mot Tomasz. Det jobbigaste är fysträningen, säger Erik, som också håller på med klättring, simning och friidrott.

Emma Runsten, en av mammorna på läktaren, berättar att hennes son Otto hela tiden sprang runt hemma och fäktades när han lekte Star Wars, så därför började de undersöka om det fanns någon riktig fäktningsaktivitet han kunde börja på.

– Jag tycker så himla mycket om att fäktas, så det är därför jag började här. Mitt mål med fäktningen är att vi ska få spela ”killerball”, fast vi aldrig får det. Det bästa är att man inte behöver fäktas mer än en match om man inte vill, säger Otto.

Helena började för att hon tyckte det hela lät lite intressantare än hennes andra hobbys, simning och flöjt.

– Det roligaste är att träna teknik. Att man ska flytta undan den andras florett samtidigt som man själv försöker träffa. Jag tycker om att jobba med handleden, säger Helena.

Jag påpekar att de andra barnen, och till och med vuxne Christian, verkar lite rädda för att möta henne.

– Jo, det är för att jag har piskat dem, säger hon och skiner upp i ett leende.