Så får du bättre koll på hjälpmedel

Ibland kan det vara svårt att veta vart man ska vända sig för att få rätt hjälpmedel. Föräldrar kan behöva lägga ner mycket tid och energi på att hitta och få beviljade de hjälpmedel som barnet har behov av.
Föräldrakraft reder ut begreppen med hjälp av Jeanette Adolfsson.

– Det är bäst att vända sig direkt till den verksamhet som man har kontakt med i kommunen, landstinget,  arbetsgivare eller skola, säger Jeanette Adolfsson som jobbar på Hjälpmedelsinstitutet.
På webbsidor på nätet kan man se vad som gäller för det län där man bor. Ofta är förskrivarna arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Eller audionomer för hörselhjälpmedel, synpedagoger för synhjälpmedel eller logopeder för kommunikationshjälpmedel.
Sjukvårdshuvudmannen – landstinget eller kommunen – har huvudansvaret för hjälpmedel i hemmet.
I Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) står det att sjukvårdshuvudmannen ska erbjuda hjälpmedel till personer med funktionsnedsättningar.
Arbetshjälpmedel, som bara används på arbetet, står arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen för, men om man har hjälpmedlet även hemma ansvarar landstinget eller kommunen för det.

Agneta Byström från Torsby är mamma till Niklas, 31, och hon är frustrerad över att inte veta vart man ska vända sig när det gäller hjälpmedel eller vad det finns att välja på.
– När barnen är små får man hur mycket som helst men när Niklas fyllde 20 blev det svårt. Då blev vi tvungna att hålla koll själva på vad som finns.
Hon tycker att det borde finnas någon sorts lots inom landstinget som kan hjälpa till och tipsa var man får tag på saker och ting.
– Som det nu är vet jag inte vart man ska vända sig och då blir det ju inte av att Niklas får nya hjälpmedel. Man märker att det blir tuffare och tuffare att få hjälpmedel. Sedan har varken kommun eller landsting ett hjälpmedelssortiment som är uppdaterat på det senaste.
Även Rosa Axelsson från Enköping och mamma till Victor, 7, är starkt kritisk till att hon som förälder själv måste hålla koll på nyheter.
– Victor har en väldigt tungkörd rullstol så vi letar efter lättare hjul. Sådant måste man ta tag i och föreslå själv, förskrivaren gör inte det, säger Rosa.

I skolan är ansvaret för hjälpmedel splittrat. Landstinget svarar för personliga hjälpmedel som används både i hemmet och i skolan. Skolan ska ansvara för pedagogiska hjälpmedel. Men allt som oftast vill varken landstinget eller skolan ställa up.
– Det är en svår gränsdragning huruvida läxläsning ska räknas till hemmets hjälpmedel eller till skolans, säger Jeanette Adolfsson.
I grunden är det behovsbedömningen som avgör om man har rätt till hjälpmedel. Den bedömningen görs av förskrivaren. Finns det ett behov ska det tillgodoses, men hur avgörs av lokala riktlinjer. Många landsting har speciella beslutstöd som hjälp till förskrivare.  
Om man inte tycker att bedömningen är korrekt är det viktigt att fråga förskrivaren så att man får en ordentlig förklaring till hur bedömningen har gjorts. Bedömningen ska ske i delaktighet, det vill säga förskrivaren ska resonera med föräldern och/eller användaren och ta hänsyn till hela livssituationen.
Är man missnöjd med bedömningen kan man vända sig till chefen eller, om inte det hjälper, till Patientnämnden och hävda att man inte varit delaktig i bedömningen.
– Det är en viktig princip att
hjälpmedlet är ett komplement till habiliteringen, därför vill landstinget
att förskrivare håller i bedömningen, utprovningen och uppföljningen så att inte hjälpmedlet blir en isolerad insats, säger Jeanette Adolfsson.
Hon tipsar om att beskriva problemet så noga som möjligt. Det är lätt att direkt tänka på ett specifikt hjälpmedel men det är viktigare att beskriva behovet som ditt barn har av just detta hjälpmedel. Utgå från ett helhetsperspektiv. Fånga in så många situationer som möjligt där hjälpmedlet kan användas.

– Vi måste själva hålla koll på nyheterna och föreslå förbättringar, det gör inte förskrivaren, säger Rosa Axelsson.

Måste man som förälder tänka ”ekonomiskt” när man föreslår hjälpmedel, till exempel prioritera en taklyft framför ett kommunikationshjälpmedel? Nej, det tycker inte Jeanette att man ska behöva.
– Förskrivaren ska ta hänsyn till att det finns ett rimligt förhållande mellan kostnad och nytta. Om förskrivaren säger att det ”inte finns pengar”  är det underförstått att de inte har värderat behovet som så stort, eller att ett hjälpmedel som redan finns kan användas istället.
Jeanette Adolfsson menar att det är de funktionella och medicinska behoven som förskrivarna har att förhålla sig till och det kan kanske vara svårt att förklara ibland. Då är det enklare att gömma sig bakom ekonomi. Samtidigt måste man ta hänsyn till nya medicinska eller funktionella behov, till exempel om man vill byta ett hjälpmedel. Detta är ännu en anledning att man måste förklara behoven utförligt.
På många håll i Sverige har man arbetat  med att ha ett mer flexibelt regelverk och Hjälpmedelsinstitutet följer den utvecklingen. Det ställer stora krav på förskrivarna men Jeanette Adolfsson tycker att det blir bättre med lite öppnare syn, än att man slaviskt följer regler som exempelvis att man inte får byta rullstol förrän efter ett visst antal år.
Jeanette Adolfsson anser att förskrivare bör vara så öppna som möjligt med beslut och att det är viktigt att klaga hos chefen eller Patientnämnden om man inte är nöjd. Reglerna är i grunden politiska och det är viktigt att de som beslutar får reda på om något inte är bra. Men det verkar som att klagomål alltför sällan förs fram till Patientnämnden.  
– Det förekommer inte så många ärenden i Patientnämnden som rör barn. Det är viktigt att veta att det finns en möjlighet att påverka. En skrivelse som inkommer till Patientnämnden är en indikation på att något kan vara fel och politikerna får varje år en sammanställning av ärenden.
Det finns ingen nationell definition av hjälpmedel, och inga nationella riktlinjer men det pågår diskussioner om att införa detta. Idag är det lokala regelverk som gäller och därför får man kolla upp vad som gäller i det egna landstinget eller kommunen. +