Sandstormar

Första gången gråter jag hela vägen till barnhemmet, jag vågar inte tro på min egen styrka, skriver Linda Forshaw i en ny krönika för Föräldrakraft.

[sharethis-inline-buttons]
Annons

Annons för Frösunda

Första gången gråter jag hela vägen till barnhemmet, jag vågar inte tro på min egen styrka. Varför utsätta mig, behöver jag inte bara ta det lugnt och läka nu? När jag möter barnen förstår jag, skriver Linda Forshaw i en ny krönika för Föräldrakraft.

Det jag bär inom mig ligger stilla, för att i nästa stund föras upp i virvelvindar. Lager på lager av stormar, lager på lager av bottnar.

Perspektiv kommer till mig när sanden landat, men inspirationen när det blåser som mest. Smärtan från sanden i ögonen är intensiv men ger livet en chans att ge sig till känna.

Ett tema som mina tankar uppehållit sig kring det senaste decenniet är: Vad är det vi behöver  göra för att må så bra vi kan? Vad är ”att vara lycklig”, vad innebär lycka?

Under nio år befann jag mig i ett kroniskt beredskapsläge, akuta situationer väntade kring hörnet, ofta och alltid. Det handlade aldrig om några ”om”, utan bara ”när” och ”hur svårt”. Det tog många år innan jag försonades med det faktum att detta var mitt liv.  Och jag kan innerligt säga att jag var lycklig sista året Tommy var i livet, trött men lycklig.

Idag är jag sedan några månader ”lyxhustru” på grund av min makes utlandsuppdrag. Mina största vardagsproblem är numera banala svårigheter som att hitta västerländska ingredienser till middagsmålet eller att jag inte längre har några bra ursäkter till att ställa in dagens motionspass. Även det här livet har jag svårt att acceptera och omfamna. Det blir tydligt att jag saknar något jag hade då, de där sista åren.

En kort tid efter att vi flyttat till Kina blir jag besatt av tanken att börja arbeta volontärt. Efter några månaders letande får jag möjlighet att börja. Första gången gråter jag hela vägen till barnhemmet, jag vågar inte tro på min egen styrka och jag har ännu inte förstått varför jag drivs till att genomföra detta. Varför utsätta mig, behöver jag inte bara ta det lugnt och läka nu?

När jag möter barnen förstår jag. Där bor det råa livet, livet utan fasader. Verkligheten är naken och sann där, något jag blev bortskämd med under mina vackra år med Tommy.

Där bor begränsat med hopp, jag tycker mig kunna peka ut de barn som har några fåtal år kvar att leva. Jag ser framför mig hur de fryser om nätterna. Där bor mycket svårmod och sorg, men även något annat, alldeles nära, invid.

Jag inser att om jag ska orka fortsätta besöka dem så måste jag vara i nuet och fokusera på den glädje och kärlek som finns där, just då. Jag upplever att det annars blir outhärdligt. I stunden hittar vi glädje, närhet och faktiskt den allra viktigaste ingrediensen, sinnesfrid. När jag åker hem några timmar senare upptäcker jag att jag är uppfylld, påfylld, av verklighet. Här går sorgen och glädjen hand i hand.

Svaret, som jag fortsätter att leta efter, ligger nog djupare än att försöka acceptera det liv vi lever i nu, kanske magin ligger i att våga vara i det egna, hur svårt det än ser ut. Skala bort våra rädslor och filter och bygga bo i det som uppstår i det mellanmänskliga. Kanske är det så, att det vita ljuset finns överallt, även i smärtan.

Publicerad: 2012-04-03

Av: Linda Forshaw

Nyckelord: Krönikor, Linda Forshaw

Annons

Annons för Etac

Annons

Annons för Särnmark

Annons

Annons för Humana

Annons

Annons för Durewall.se