”SBU:s dyslexirapport sätter krokben för eleverna”
En forskningsrapport från statliga SBU hotar stödet till elever som har dyslexi. Dyslexiförbundet FMLS har fått oroande rapporter från föräldrar om att skolor stoppar stöd och hjälpmedel för att det ”saknas vetenskaplig grund”.
På Dyslexidagarna i Malmö i fredags träffade Föräldrakraft fyra lärare som bekräftade den växande oron.
De är djupt bekymrade över SBU:s rapport om dyslexi, som de anser har fått skrämmande negativa konsekvenser för elever.
Blir det svårare att få tillgång till hjälpmedel om man har dyslexi?
Britt Hansson: – Ja, det finns risk för att elever får inte de digitala verktyg de behöver.
Lotta Skiöld: – Det finns skolor som möter större motstånd, framförallt från ledningshåll, när man ska prioritera var man ska lägga pengarna.
– Det kan vara på förvaltningsnivå, en kommun som tittar på rapporten och säger att det kanske inte är säkert att vi ska fortsätta satsa på skoldatatek för ”det ni jobbar med vilar inte på vetenskaplig grund”.
Så hela skoldatatek-verksamheten kan bli hotad?
Lotta: – Ja, även om jag tror att vi som finns här på Dyslexidagarna kan stå på oss! Men vi ska inte behöva kämpa för något som är så självklart och så väletablerat.
Vad tycker ni om att SBU inte är så tydliga i rapporten, och menar att man har blivit misstolkade?
Britt: – Det framgår att det ska vara strukturerad träning av kopplingen mellan bokstavsljud (fonem) och bokstav (grafem) för att få upp en fonologisk medvetenhet. Men på vilket sätt, ger man ingen vägledning om, förutom att man pratar om bokstavskort. Samtidigt säger man att alternativa verktyg, vilket kan tolkas som alla digitala verktyg, det vet man inte om det fungerar.
– Men vi vet att det finns massor av effektiva verktyg som tränar just kopplingen fonem-grafem. Vad kan vara tydligare än att man trycker ned en bokstav och man hör ljudet?
Hasse Burefjord: – Det som händer är också att man glider över till mer träning, istället för kompensation. Men om man går i sjuan och har kemiprov, då har man inte tid att träna, då måste man få kompensation för att nå kunskapsmålen. Annars lägger man krokben för eleverna.
Britt: – Handlar det om att avhjälpa dyslexin – eller handlar det om att eleven ska klara skolan? Om man kan träna genom att skriva texter, att lyssna medan man skriver och därigenom kommer till läsning och till skrivning OCH en fungerande skolgång – då är väl det super! Då vet jag inget bättre sätt.
– Det är ett vuxet sätt att jobba på och det kan ske inom den ordinarie undervisningen.
Hasse: – Att träna med kort på det sättet är en ohyggligt tidskrävande process, som dessa barn inte har tid med. Risken finns att vi går tillbaka till gamla, omoderna metoder.
Britt Hansson ställde kritiska frågor när SBU presenterade sin dyslexirapport på Dyslexidagarna.
Vad leder detta till just nu för elever som har dyslexi?
Lotta: – Man kanske inte kan se exakt vad det betyder för eleverna ännu, men just nu tvingas skoldatatek runt om i Sverige ta strid i frågan – istället för att sprida kunskap om det vi vet fungerar. Det är en fara JUST NU.
Helen Palmén: – Jag tycker också att det är allvarligt att man betonar träningen så mycket och glömmer bort de hjälpmedel som finns och som fungerar för många elever.
Britt: -Träningen handlar om att bli av med dyslexi. Men det viktigaste är att klara skolan. Man får inte stoppa alternativa verktyg bara för att, som SBU skriver, alternativa verktyg ”är att gå runt problematiken”
– Vem har sagt att man inte får ha dyslexi eller hälta? Bara man klarar sig. ”Ge tanten en rullator så hon kan ta sig ut och träffa sina kompisar och så tränar hon under tiden.”
Hasse: – SBU:s rapport säger att man inte har hittat studier om livskvalitetshöjning och sådant. Men sådant kan vi ju vittna om, vi vet vilken skillnad det blir för ungdomarna.
Lotta: – Digitala verktyg är ju ungdomarnas värld – de verktyg man använder i vardagen använder man också i sin skolgång.
Helen: – I Västervik har vi dragit igång ett litet skolprojekt om ”att skriva sig till läsning”. Det har vi delvis gjort med den här rapporten som grund, för vi jobbar med fonem grafem, alltså ljud och bokstav. Men samma rapport, som vi stödjer oss på, vänder sig mot vårt arbete – när man säger att det inte finns någon vetenskaplig grund för att man kan göra det här med alternativa verktyg. Men det är ju det vi gör!
Och ni har praktisk erfarenhet av att det fungerar?
Helen: – Ja, men när vi nu vill gå vidare med projektet tillsammans med våra utvecklingsledare och logopeder, och få det som en metod som vi ska fortsätta använda, finns en fara att de politiker som ska tillskjuta medel får se SBU:s rapport.
Vad borde SBU göra nu, för att rätta till de negativa följderna av rapporten?
Britt: – Jag tycker inte SBU behöver göra någonting. Jag hoppas att SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, talar om hur viktigt det är att elever med dyslexi får verktyg att klara skolan.
Har inte SPSM gjort detta?
Britt: – Jo, det har SPSM gjort i många år inte minst i och med den stora satsningen på Skoldatatek. Men i och med SBU-rapporten har det skapats en osäkerhet om nyttan med alternativa verktyg. Det enda verktyg som nämns i SBU:s faktablad är att ”det är vanligt att använda sig av bokstavskort”.
Och ni vill inte ha bokstavskort utan moderna, digitala verktyg?
Britt: – Ja! Det eleverna behöver är ett tangentbord, då skriver de snabbare. De behöver talsyntes, för att få saker upplästa, och framförallt för att få uppläst den text de själva skriver, så att de lättare kan redigera. De behöver stavningshjälp och det finns i Word, i appar och i alla möjliga ställen. De behöver få texter fotograferade, kopierade, OCR-ade och de behöver inlästa böcker.
Och det här bör SPSM gå ut och rekommendera?
Britt: – Ja, det önskar jag att de gör. Det behövs ett klarläggande om att man även med digitala verktyg kan öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, inte bara med bokstavskort.
Vad tycker ni om att rapporten mest handlar om forskning kring hur man blir kvitt dyslexi, medan det för eleverna är viktigast att klara skolan?
Lotta: – Om vi hade kunnat bli kvitt dyslexi skulle vi inte behöva ha mässor som Dyslexidagarna. Det här handlar om att alla människor ska ha samma rätt att fungera i hela samhället. Det är bedrövligt att det ska behövas diagnoser och mässor för att få rätt stöd. Det är bedrövligt att att vi ska behöva tester och specialpedagogik, att vi sätter in människor i lådor. Vi borde ha pedagogik som fungerar för alla.
Britt, Lotta, Helen och Hasse på plats på Dyslexidagarna i Malmö fredagen den 24 oktober.
Finns det något bra med SBU:s dyslexirapport?
Britt: – Det är en intressant rapport som lyfter värdet av att starta tidigt genom strukturerad träning koppla bokstavsljud mot bokstav, och det kan man göra på många sätt, även med digitala verktyg.
Hasse: – Den stora nyttan är att det kanske kan komma till stånd forskning
Helen: Forskarvärlden är speciell. Rapporten använder sig av uttryck som inte tillhör gemene mans vardag. Det är klumpigt att en myndighet släpper en sådan rapport som ska sprida kunskap.
Vad ska föräldrar, elever, lärare göra nu?
Lotta: – De ska lyssna på de goda pedagogerna i skolan. Se till att komma till en kommun som satsar på skoldatatek som sprider kunskap om hur man jobbar med digitala verktyg.
Men många kommer att hänvisa till rapporten och säga att ”det finns inte fog” för det här stödet?
Helen: – Därför är det är brådskande att SPSM talar om hur stödet till elever med dyslexi ska fungera.
Hur vanligt att elever INTE får stöd man behöver?
Hasse: – Det är ojämlikt, det är det stora bekymret. Det man får på en skola får man inte på en annan.
Britt: – Och nu skriver SBU att det inte säkert att det är ekonomiskt försvarbart. Men vad kostar en misslyckad skolgång? Det handlar om miljoner.
Helen: – Man ser tidigt om en elev har problem. När en elev tränar och tränar och tränar – och bara gör små framsteg. Då behövs det något annat och det måste in tidigt.
