Semestersabotören

Att läsa Olle Bergmans handbok om fästingar bör vara en del av semesterplaneringen. Åtminstone om man inte uppskattar de små krypen. Föräldrakraft har härmed nöjet att återge delar av boken.

Är du rädd för fästingar? För­stör de nöjet med att röra sig ute i skog och mark – ja, till och med nöjet att vara ute i trädgården?
Låt mig då ge dig några betryggande besked: De allra flesta fästingbett ger inte upphov till några sjukdomar. Även om du har blivit biten har du definitivt oddsen på din sida.
– Fästingar är lätta att dra ut. Om du är snabb kommer du inte ens att få klåda av deras bett.
– Fästingar kan inte hoppa ner från buskar och träd. Du måste ge dig ut i undervegetationen och stryka benen mot grönskan för att fästingen ska få tag på dig.
– Fästingar avskyr torka och gassande sol, så du kan känna dig lugn när du solar på en klippt gräsmatta.
Nu hade jag tänkt fortsätta med att dra till med att ”alla svenskar vet väl hur det är att ha en fästing”.Vid närmare eftertanke ändrade jag mig. Jag har nämligen träffat flera svenskar som påstår att de aldrig någonsin har blivit fästingbitna. Det gör mig förbryllad – och klentrogen. De skulle alltså ha klarat sig igenom friluftsdagar, ridläger, orienteringsövningar, mulleskolor, sommarstugerenoveringar, militärtjänstgöring, seglingssemestrar och fotvandringar utan att en enda liten blodtörstig filur har lyckats klänga sig fast vid strumpan och hitta sin väg upp genom byxbenet.
Kanske tror dessa fästingbefriade personer att fästingarna är körsbärsstora minimonster som orsakar smärta och olidlig klåda.

På bilder ser honorna ju alltid jätteläbbigt uppsvullna ut. Som kravlande vinsäckar, eller partyballonger med ben.
I själva verket är fästingen, i likhet med de flesta parasiter, en diskret natur. Den är också bra mycket mindre än vad många tror.
En larv eller nymf syns knappast om den hittat ett bra ställe. På en dag eller två suger den sig mätt och försvinner sedan lika omärkligt som den kom.
Men hur oroad ska man då bli när man hittar en fästing på kroppen? Först och främst ska man inte gripas av panik.Trots allt är det färre än vart hundrade fästingbett som leder till infektion med Borrelia-bakterier eller någon annan sjukdomsalstrande mikroorganism. I de allra flesta fall är fästingar bara ett obehag som på sin höjd orsakar någon veckas klåda.
Det betyder dock inte att man kan slarva hur som helst. Alla fästingbett bör hållas under uppsikt, för de sjukdomar som kan uppträda är otäcka. Själv har jag intrycket att det i vanlig ordning är de som har störst anledning att oroa sig som oroar sig minst, och vice versa. De som aldrig har varit med om att bli fästingbitna tycker ofta att det låter urläbbigt och jättefarligt, medan de som varje sommar får flera fästingar inte bekymrar sig det minsta.
Det borde naturligtvis vara tvärtom. En inbiten stadsbo ska ha en faslig otur för att åka på en fästingburen sjukdom. Betydligt större risk att smittas löper däremot de bönder, skogsarbetare, jägare och orienterare som tycker att fästingbett är lika vardagliga som getingstick eller bromsbett.

Släkt med spindlar
Om vi skulle ta och bekanta oss med de den lille rackaren! Fästingen är inte en insekt, utan tillhör spindeldjuren (Arach­nida) – närmare bestämt en grupp som kallas kvalster (Acari) och som innefattar 40 000 beskrivna arter.
Kvalster finns överallt. På din näsa, till exempel. Så kallade varroakvalster lever som parasiter på bin. Sammetskvalster kallas de röda små prickar som vimsar omkring på trädgårdsmuren. Or, som bland annat uppträder som skadedjur i lagrade livsmedel, är alla korsordslösare bekanta med.Dammkvalster trivs bra i bostadsdamm; det är faktiskt de och deras avföring som ger upphov till dammallergi. Skabbdjuret är ett parasitiskt kvalster.

Fästingarna, i sin tur, indelas i två grupper:
Hårda fästingar, som har hård ryggplatta och som suger sig fast vid sin värd under en längre tid, normalt flera dagar. Hit hör vår vanliga svenska fästing, Ixodes ricinus. I Sverige finns ytterligare ett tiotal arter som tillhör den här gruppen.
Mjuka fästingar, som inte har en ryggplatta. Dessa tillbringar det mesta av sin tid i djur- och fågelbon och suger blod under en kortare tid. Endast två svenska arter finns beskrivna.

Sammanlagt har vi alltså knappt femton olika arter av fästingar i Sverige. I särklass vanligast är detta kapitels huvudperson – Ixodes ricinus, den vanliga fästingen. Den förekommer allmänt i Götaland och i stora delar av Svealand, däremot är den mindre utbredd uppåt Värmland och Dalarna. I kustlandskapen vid Östersjön förekommer den ända upp till Umeå. Det händer att man hittar en och annan fästing på andra platser. Man tänker sig att enstaka individer ibland får skjuts med fåglar och bildar lokala kolonier i ”fästingfritt land”.
Fästingens utveckling liknar den ofullständiga utvecklingen hos insekter, där avkomman ser ut som småväxta kopior av de vuxna individerna. Under sin uppväxt går fästingen igenom storlekarna small, medium och large:
- larver (som faktiskt endast har sex ben): < 1 mm
- nymfer: 1–2 mm
- vuxna djur: ca 3 mm utan blod (honorna är större än hannarna).
Larver och nymfer måste suga blod en gång för att kunna gå vidare till nästa utvecklingsstadium.Vuxna honor suger blod ytterligare en gång för att lägga ägg. Den begåvade läsaren inser – genom ett snabbt överslag – att hannar suger blod minst två gånger i livet, medan honorna suger blod minst tre gånger.

Väntar i grönskan
Sett ur en människas perspektiv lever fästingen ett urtrist liv. Den skulle aldrig kunna bli hjälte i en amerikansk film, eftersom den saknar initiativförmåga. Fästingen kommer aldrig att förändra världen, den är en slacker vars enda hopp står till att den ska vinna på livets stora lotteri, och att den Stora Möjligheten ska korsa dess väg.

Fästingens jordevandring varar normalt två eller tre år, i sällsynta fall upp till sex år. Att vänta är i stort sett det enda den gör – fast det är den å andra sidan fenomenal på.Tänk dig en vanlig fästinghona som lever i tre–fyra år. Hennes uppgifter i livet, det vill säga att suga blod i tre omgångar, para sig och lägga ägg, tar henne sammanlagt 2–3 veckor. Livets övriga 150–200 veckor tillbringar hon med att vänta. Ibland på att vintern ska ta slut. Ibland på att ett däggdjur ska passera.
Fästingen behöver en dygnsmedeltemperatur på cirka 5°C för att den ska våga sluta sig till att vintern är över och att det är dags att kravla ur bingen. När det är kallt, torrt eller soligt håller den sig helst nere i markskiktet. Bara under bra dagar gör fästingen ett försök att ta itu med något.
Fästingen rör sig sällan i horisontalled, utan nöjer sig med att leva sitt liv på den plats där den råkar ha hamnat. Den har störst chans att överleva i fukt, skugga och låg grönska. Lövskogsdungar med tät undervegetation passar den perfekt, eller skuggiga hagar med fuktigt gräs. En annan viktig livsbetingelse är att lämpliga värddjur rör sig i området, till exempel möss, harar, rådjur eller människor.

När temperaturen och luftfuktigheten är den rätta kryper fästingen uppåt tills den hittar en bra plats för att vänta på förbipasserande värddjur. Längst ut på ett strå eller blad sitter den med frambenen brett isär – ett beteende som biologerna kallar questing.
Om solen står på och det blir för varmt kravlar fästingen neråt. Eftersom den är så liten kan den lätt dö av uttorkning. Du hittar inga fästingar i gassande solsken! Väl tillbaka i markskiktets skyddande skugga återställer den vätskebalansen genom att absorbera fukt från omgivningen. Snart är den beredd att ta en tur uppåt igen.

Det är regleringen av fuktbalansen som avgör hur högt upp man hittar fästingarna. Larver och nymfer, som har en liten kroppsvolym och därför lättare tappar vätska, hittar man närmast marken där de hakar tag i sorkar, möss och småfåglar. De vuxna djuren sitter ofta lite längre upp och kan därför koppla greppet om större djur som harar, rådjur eller fasaner. Sällan finner man fästingar högre upp än en och en halv meter.
För att en hona ska kunna lägga ägg måste två förutsättningar vara uppfyllda. För det första måste hon ha intagit sitt tredje och sista blodmål. Eftersom hennes bakkropp är elastisk och veckad som ett skrynkligt russin kan hon sätta i sig en ansenlig mängd blod – upp till 200 gånger sin egen kroppsvikt. En proppmätt hona är vanligtvis ungefär lika stor som en ärta.
För det andra måste hon ha parat sig. När hon kryper omkring på sitt sista offer lämnar hon ett doftspår efter sig som attraherar de hannar som råkar befinna sig på samma värd. Hannen letar upp honan och parar sig under hennes måltid.
När en befruktad och mätt hona ramlar ner på marken drar hon sig undan i två veckor. Under denna tid gör hon sig redo att lägga de 2000–3000 ägg hon bär på. Sedan dör hon nöjd. Ur äggen kryper de sexbenta larverna efter en månad, förutsatt att temperaturen håller sig runt 15–20 °C.

Fästingburna sjukdomar
Fästingar vore inget att bekymra sig för om det inte var för de sjukdomar de sprider. I dag känner man till över 800 fästingarter världen över.Många av dessa vet man sprider smittämnen i någon form: virus, bakterier, rickettsier, svampar eller protozoer.

Det finns många orsaker till att fästingar är särskilt besvärliga sjukdomsspridare, till exempel att samma individ kan suga blod från flera olika värddjursarter.Varje gång de äter sätter de i sig stora volymer blod, som bryts ner mycket långsamt i tarmen. Detta medför att de kan få i sig rejäla doser av smittämnet, och behålla dem under lång tid. De lever länge, ofta flera år, och kan föröka sig i tusental. Har fästingarna på en plats börjat sprida ett smittämne tar det därför många år innan man kan säga om eventuella insatser mot smittspridning har lyckats.

TBE – kan förebyggas genom vaccinering
TBE (tick-borne encephalitis), fästingburen hjärninflammation, är en riktigt besvärlig sjukdom, speciellt för dem som drabbas av utdragna eller bestående besvär.2 Den orsakas av ett virus som kan smitta både människor och djur och som tillhör de så kallade flavivirusen, där man förutom TBE-virus hittar de virus som orsakar gula febern och denguefeber.3 Inkubationstiden, det vill säga tiden mellan smitta och insjuknande, är ungefär en vecka. De första symtomen liknar influensa. Den som insjuknat drabbas av feber, tilltagande orkeslöshet och en alltmer sprängande huvudvärk. När febern är som värst kan den gå upp till över 40 °C. Ibland uppträder också talrubbningar, kramper och förlamningar hos den sjuke.

De flesta återhämtar sig hyggligt snabbt och är på benen igen efter några veckor, men hos ungefär var tredje drar sjukdomen ut på tiden. Patienter i denna grupp kan bland annat drabbas av en efterhängsen trötthet och få problem med minne och koncentration.
I dag saknas läkemedel mot själva sjukdomen. Den behandling som sätts in går ut på att hålla febern under kontroll, tillföra vätska och lindra obehag. Inte bara symtomen, utan också sjukdomsförloppet liknar en svår influensa.
Första gången jag hörde talas om TBE var i slutet av sjuttiotalet, då orienteringsförbundets tidning Skogssport rapporterade om Sarolta Monsparts oblida öde. Denna ungerska stjärnlöperska, som bland annat vunnit VM i orientering 1972, golvades av ett fatalt fästingbett. Det var första gången jag hörde ordet Zecken-Encephalitis – den tyska benämningen på TBE (där Zecken är det tyska ordet för ’fästing’).Visst blev Sarolta frisk, men formen fick hon aldrig tillbaka. Hon fick nöja sig med att bli tränare i stället. Allt detta lät hemskt för den idrottsfantast jag då var, men samtidigt så avlägset! Lika fjärran som greve Dracula.

Det var då det. Nu tycks TBE ha fått ett starkt fäste i Sverige, och minst ett hundratal personer insjuknar varje år. Det är framför allt i kustnära trakter i sydöstra Sverige som smittan uppträder: östra Smålandskusten, Stockholms inre skärgård, Roslagen. Man räknar med att en av hundra fästingar bär på smittan i dessa riskområden. År 2001 anmäldes sammanlagt cirka 90 fall av TBE i Stockholms, Södermanlands och Upplands län. Det kan låta mycket, men då ska man hålla i minnet att det rör sig om ett av landets folkrikaste områden; här bor omkring 2,4 miljoner personer.

Europas övriga riskområden finns i Österrike, Ungern, Slovenien, Kroatien och i de baltiska staterna.4 Estland är kanske det land som har störst problem. Mindre utbredningsområden finns på många håll i Tyskland och på Åland.
Lyckligtvis finns det ett effektivt vaccin mot TBE. I dag rekommenderar svenska smittskyddsläkare att du vaccinerar dig om du
- bor i ett riskområde
- jobbar eller rör dig utomhus i ett riskområde – detta gäller framför allt lantbrukare, jägare, orienterare, fältbiologer osv.
- ska vistas under längre tid på Åland (observera dock att huvudön är fri från TBE) eller i riskområden i Central- och Östeuropa.
Vaccinationen omfattar tre injektioner.De första två ges med 1–3 månaders mellanrum, den tredje ett år senare. Du får ett hyggligt skydd redan efter de första doserna, men det är först efter den tredje som du får ett fullgott skydd för en längre tid. I fortsättningen behöver du ta en spruta vart tredje år för att upprätthålla din immunitet. Mer information får du på infektionskliniken på din ort.
Det här är en skonsam vaccination som sällan ger biverkningar. Lokal ömhet och lite feber uppträder ibland, men går snabbt över. Om du är betänksam ska du veta att det här är ett beprövat vaccin; i till exempel Österrike genomför man sedan flera år vaccinationer i stor skala.

Borrelios – lätt att bota, bara det sker i tid!
Den vanligaste fästingburna sjukdomen i Sverige i dag är borrelios. 5 Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, så exakta siffror saknas på antalet insjuknade.Man uppskattar att uppemot 5 000–10 000 personer drabbas av sjukdomen varje år. Lyckligtvis får de allra flesta endast lindriga symtom. En undersökning som gjordes för ett par år sedan visade att det under åren 1992–97 skedde en tredubbel ökning av antalet konstaterade fall. Denna utveckling har förmodligen två orsaker: dels blir fler människor bitna av fästingar som bär på Borrelia-bakterien, dels upptäcks och diagnosticeras fler av dessa fall eftersom både allmänhet och sjukvård vet mer om sjukdomens tidiga varningstecken.

Sjukdomen borrelios orsakas av en korkskruvsformig bakterie, en så kallad spiroket, med det stiliga namnet Borrelia burgdorferi – på långt håll släkt med den spiroket som orsakar syfilis.6 De båda sjukdomarna liknar delvis varandra, bland annat genom det sätt som de genomgår olika stadier med allt allvarligare symtom.
De tidigaste symtomen på borrelios uppträder efter ett par veckor. Numera känner förmodligen de flesta svenskar till att man ska hålla utkik efter en besynnerlig rodnad kring fästingbettet – en cirkel som växer och växer i omkrets. Man räknar med att företeelsen uppträder hos ungefär tre av fyra som blivit smittade. Det medicinska namnet för detta karakteristiska fenomen är erythema migrans (’vandrande rodnad’), ibland förkortat EM. Som störst är cirkeln vanligen 10–20 cm tvärs över (”handflatestor”), men detta mått kan variera mellan 3 och 70 cm. Ofta bleknar den i mitten i takt med att den brer ut sig. En del får klåda och hudirritation i det rodnande området. I sällsynta fall uppträder rodnad på ett annat ställe på kroppen än där fästingen bet från början.
Erythema migrans är vad en läkare kallar ett kardinalsymtom – det mest utmärkande symtomet på en viss sjukdom. För många är det faktiskt också det enda symtomet på borreliainfektion. Andra känner sig samtidigt hängiga, febriga och har ont i kroppen. I detta tidiga stadium är sjukdomen lätt att bota med antibiotika. Oftast sätter läkaren in vanligt penicillin, till exempel Kåve­penin® (fenoximetylpenicillin).

Här önskar man att historien kunde ta slut.Tyvärr finns det två skäl till att sjukdomen tillåts att utvecklas och förvärras:
- Det första stadiet passerade utan symtom, och erythema migrans uppstod inte. Så är fallet hos var fjärde person som infekterats med en Borrelia-bakterie.
- Den som drabbats upptäckte rodnaden men visste inte att det var tecken på en lömsk sjukdom.

Ehrlichios – den tredje fästingsjukdomen
Ett fästingburet smittämne som börjat uppmärksammas allt mer är bakteriesläktet Ehrlichia – en så kallad rickettsie. Man har tidigare känt till att Ehrlichia ger sjukdomen ehrlichios hos bland annat hundar, hästar och kor, men nu har man också konstaterat fall hos människor. Sjukdomen påminner om en lindrigare influensa med feber samt värk i huvud och kropp, och för det mesta läker den ut av sig själv. För säker diagnos behövs ett laboratorieprov. I sällsynta fall krävs behandling med antibiotika.