Sex och kärlek
För många föräldrar och barn finns inget svårare än den sexuella utvecklingen. Föräldrakraft har talat med experter som förhoppningsvis kan ge dig det råd du väntat på.
Frigörelsen från föräldrarna är central i ungdomars sexuella utveckling. Man behöver få möjligheten att själv upptäcka den pirriga och lite hemliga kärleksvärlden. Men för ungdomar som har en stark koppling till sina föräldrar och alltid står i en beroendeställning till föräldrar och personal blir det svårare. För hur gör man då? Man kan inte precis be farsan om skjuts när man tänker rymma.
Lotta Löfgren-Mårtenson började arbeta som kurator inom särskolan för snart 20 år sedan. Då upptäckte hon det stora behovet som ungdomarna hade. De hade tusentals frågor och funderingar kring relationer och sex som de aldrig fått svar på.
– Jag var i samma ålder som ungdomarna på den tiden. De gick några år längre på gymnasiet och var mellan 21 och 23 år. Det som ungdomar utan intellektuella funktionshinder själva tog reda på i 13-årsåldern, hade dessa ungdomar fortfarande frågor kring, säger Lotta Löfgren-Mårtenson.
Sedan dess har hon forskat kring ungdomar med intellektuella funktionshinder och deras möjligheter till kärlek och sexualitet. Idag åker hon runt och föreläser om hur personal och föräldrar bäst kan stödja sina barn och ungdomar, både inom Sverige och utomlands.
– Det är inte föräldrarnas jobb att lära ungdomarna allt om sex och samlevnad. Ungdomar behöver få information från andra vuxna förebilder. Det är sällan ungdomar utan funktionshinder vill prata om sex med sina föräldrar. Samma gäller för ungdomar med intellektuella funktionshinder.
Hon menar att ungdomarna i särskolan får alldeles för skral information och att det inte finns några vettiga forum för dem där de kan prata. För det första behöver personal och föräldrar mycket bättre kunskaper och sedan behöver det startas fler tjej- och killsamtalsgrupper.
– Man brukar säga att ungdomar med intellektuella funktionshinder behöver mer för att lära sig lika mycket. När det gäller sexualkunskapen får ungdomarna på särskolan ofta mycket mindre, säger Lotta Löfgren-Mårtenson.
Forskningsstudier visar att ungdomar med intellektuella funktionshinder har väldigt täta band till sina föräldrar och personal som arbetar med dem. Många gånger upplever ungdomarna att de blir lite väl hårt kontrollerade.
– När jag började arbeta med ungdomarna träffade jag den första generationen ungdomar med intellektuella funktionshinder som växt upp i hemmet. Tidigare växte de flesta upp på stora institutioner. Dagens föräldrar är otroligt engagerade, men upplever också en ambivalens. Samtidigt som föräldrarna vill sina barns bästa, bär de på en stor oro. Man är rädd för att de ska bli sexuellt utnyttjade eller att de själva ska göra någon annan illa, utan att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Många gånger överskuggar oron det positiva som finns med sexualiteten, menar Lotta Löfgren-Mårtenson.
Men behöver man verkligen vara orolig för att ens barn ska bli sexuellt utnyttjat?
Lotta Löfgren-Mårtenson menar att man genom forskningsstudier har sett tendenser på att personer med funktionshinder i större utsträckning råkar ut för sexuellt utnyttjande. Men det är ändå inte vanligt och utan att bagatellisera ett enda övergrepp, är det viktigt att balansera oron. Ungdomarna måste som alla andra få ett stort socialt nätverk.
– Föräldrarna är även rädda för oönskade graviditeter. Men man måste komma ihåg att inte alla uttrycker sin sexualitet med ett traditionellt samlag. Det finns många andra sätt att visa ömhet, närhet och attraktion på. Forskning visar dessutom att det bara är ungefär fem till sju procent av personer med intellektuella funktionshinder som blir föräldrar. De flesta ungdomar jag träffar idag säger själva att de inte klarar av ett föräldraskap. De har förstått att de aldrig skulle klara av det ansvaret och är tillfreds med livet som det är. Däremot är det många som längtar efter en partner och undrar hur man gör för att bli ihop med någon. Många ungdomar skulle må bra av ett friare liv med fler sociala kontaktytor. Och med bra stöd kan man träna sig i att själv göra riskbedömningar, säger Lotta Löfgren-Mårtenson.